Hon levde 8 år i helvetet

För första gången - nu berättar Natascha Kampusch,18, om livet med kidnapparen

1 av 2
NYHETER

nnHela världen har väntat på att hon ska ge en intervju om sina åtta år i fångenskap.

nnI går kväll trädde Natascha Kampusch, 18, fram för första gången i tv och berättade om livet hemma hos kidnapparen Wolfgang Priklopil.

nnHon talade säkert och lugnt och valde sina ord noga. Bara när hon berättade om kidnappningen svek rösten.

nn- Ibland tänkte jag att jag skulle hugga huvudet av honom om jag bara hade haft en yxa, sa Natascha i intervjun för tv-kanalen ORF.

x Om kidnappningen

- Jag steg upp, jag var jätteledsen för att vi hade haft ett stort bråk i familjen. Det hände ofta att vi bråkade. Mamma var arg för att pappa hade lämnat mig för sent på kvällen före, men det gick ut över mig. Jag kunde inte rå för det, men fick ändå skuldkänslor.

- Jag var så ledsen att jag inte ville försonas. Jag gick bara till skolan. Jag kände på mig när jag såg den vita bilen att något var fel, jag ville byta sida på gatan. Men så tänkte jag att jag var fånig, så farligt är det inte. Sen tog han plötsligt tag i mig och så la han handen över min mun så jag inte kunde skrika.

- "Om dina föräldrar betalar kanske du är fri redan i övermorgon", sa han.

x Om rummet

- När jag först kom dit såg jag det aldrig, det var kolmörkt. Jag låg där i mörkret och var så förbannad på mig själv för att jag inte bytte sida på gatan som jag hade tänkt. Jag var så maktlös, jag kunde inte göra något.

- Det kändes så hopplöst när han stängde in mig första gången. Han hade en fläkt där inne och ljudet gick mig på nerverna. Jag fick cellskräck och slog med nävarna i väggen. Jag höll på att bli tokig där nere i början. Om han inte hade tagit upp mig i huset så ofta hade jag säkert blivit galen.

Det tog dock ett halvår innan Natascha för första gången fick lämna sin cell.

- Då fick jag komma upp i badrummet och tvätta av mig.

x Om de första åren

- De första två åren fick jag aldrig höra nyheter, han var rädd att det skulle komma nyheter om mig.

- Jag hade hemska tankar ibland. Ibland tänkte jag att jag skulle hugga huvudet av honom om jag bara hade haft en yxa. Å andra sidan förstod jag att det inte skulle kunna funka, jag tål ju inte att se blod. Hela tiden sökte jag logiska lösningar, först flykten själv och sen vad som ska hända därefter. Allt det som snurrat i huvudet har gjort att jag haft något att tänka på.

x Om ensamheten

- Jag har ofta tänkt, varför just jag? Av alla människor i världen, varför skulle jag hamna där? Jag kom säkert inte till världen för att bli inspärrad och få mitt liv fördärvat. Jag är helt förtvivlad över den rättvisan, jag känner mig som en höna i en äggfabrik. Ni har ju sett mitt hem, så ni vet ungefär hur stort det var. Det var fruktansvärt.

x Om hans goda sidor

- Jag fick mycket presenter, jag kunde ju inte handla själv. På något sätt fick han väl för sig att det var en kompensation för mitt lidande.

- Jag vet att han hade dåligt samvete för vad han gjorde. Han försökte dölja det, men det klarade han inte.

x Om hans dåliga sidor

- Han retade mig, gick mig på nerverna och var jobbig och tvingade mig att släpa hinkar med jord när jag var sjuk. Han var inte så stark som jag. Han har aldrig haft kärleken jag hade när jag växte upp. Jag har en lycklig familj och ett starkt socialt nätverk. Han saknade självförtroende och omtänksamhet. Det upptäckte jag redan efter några timmar, att han hade en skruv lös.

x Om familjen

- Jag tycker medierna är dumma mot min mamma. Jag hinner inte träffa vare sig henne eller resten av min familj just nu, men hon älskar mig och jag älskar henne. Snart får vi tid att vara med varandra.

- När mina föräldrar kom och kramade mig precis när jag hade flytt, det blev för mycket för mig. Det var så plötsligt och alla var så lyckliga, till och med poliserna. Det blev för mycket. Poliserna berättade att de hade gett upp hoppet om att jag levde. Min mamma var den enda som fortfarande hoppades.

x Om flykten

- Jag tänkte hela tiden på att fly, men det var svårt. Han led av paranoia och var kroniskt misstänksam. Ett enda felaktigt försök skulle betyda att jag aldrig mer skulle få lämna gömstället. Jag var tvungen att sakta men säkert få hans förtroende. Jag lovade mig själv redan som 12-åring att en dag ska jag dra.

- Dagen det hände tänkte jag bara "det är nu eller aldrig". Och så sprang jag. Jag frågade alla jag mötte om de hade mobiltelefoner, men de bara skakade på sina huvuden. Till slut fick jag en granne att ringa polisen, men jag önskar att jag hade fått ringa själv så jag kunde fått tag i rätt avdelning på en gång.

- Allting stämde just den dagen, själsligt, kroppsligt, jag hoppade över ett staket! Det var nästan som i en actionfilm.

x Om framtiden

- Jag sa till min mamma att vi ska åka på en kryssning, men jag vet inte var. Jag gläder mig åt det och jag skulle vilja åka tåg till Berlin också. Sen vill jag se London också. Och New York.

- Jag vill läsa ikapp skolan och ta studenten och ha en riktig studentfest, fast utan alkohol. Sen vill jag läsa på universitetet. Jag vet inte riktigt till vad, journalistik, eller juridik kanske. Jag har också alltid velat bli skådespelerska.

Natascha har inte bara planer för sig själv. Hon vill också rädda världen.

- Jag planerar två projekt. Ett för kvinnor i Mexiko, de som blir kidnappade eller brutalt slagna eller våldtagna. För dem skulle jag vilja göra något. De hungriga i Afrika vill jag också hjälpa, för nu vet jag av egen erfarenhet vad hunger handlar om och hur förödmjukande det är att inte ha något att äta.Jag tänkte hela tiden på att fly, men det var svårt. Han var kroniskt misstänksam.Jag hade hemska tankar. Ibland ville jag hugga huvudet av honom med en yxa.

Bildspecial

Tidigare artiklar:

Emma Löfgren