Fångade – i katastrofen

Vittnet Joyce Daino: Jag har fastnat i 11 september 2001 och kommer inte vidare

NYHETER

NEW YORK/BOSTON

NEW YORK/BOSTON. Carie Lemack överlever genom ursinniga arbetsinsatser i en anhöriggrupp.

Joyce Daino är fortfarande så trasig att minsta påminnelse utlöser panikattacker.

Men George Gabrielle har gått vidare och säger sig vara till freds med livet nu.

En mängd öden och känslor tonar fram när Aftonbladets USA-korrespondent Per Bjurman fem år efter 11 september möter anhöriga och överlevande från terrorattackerna i New York.

Det spelade ingen roll om det regnade, snöade eller var tryckande, fuktig värmebölja.

Varje dag i arton år åkte sjukpensionerade New York-polisen Bruce DeCell ut i sin båt och fiskade i vattnen utanför Staten Island.

Stora säkerhetsbrister

Sedan dödades Bruces svärson, Mark Petrocelli, i terrorattackerna mot World Trade Center och nu har han inte sett sin båt mer än tre gånger på fem år.

I stället har han ägnat all tid och energi åt ett outtröttligt arbete i organisationen ”9/11 families for a secure America”.

–?Mitt liv förstördes när Mark mördades, säger han med en vemodig blick i kafébordet.

–?Varje dag slits mitt hjärta itu över tanken på att min underbara lilla dotter ska behöva ha det här i sitt liv.

–?Så jag kan inte hålla på med någon hobby mer. Jag kan bara arbeta för att förhindra att samma tragedi upprepas.

Fokus i Bruces arbete ligger på säkerhet – eller snarare bristen på säkerhet.

Han menar att terrorattackerna för fem år sedan med en mer stringent säkerhetspolitik hade kunnat förhindras.

–?Men det allvarligaste är att praktiskt taget ingenting blivit bättre. Det som hände då kan hända igen. Det finns varken tillräcklig kompetens eller politisk vilja för att åtgärda felen i det här landet. Våra gränser är vidöppna.

Som bevis för hur lätt det alltjämt är att dupera amerikanska myndigheter bär Bruce alltid med sig en förfalskad, mexikansk (!) legitimation.

Bushs och Cheneys fel

Den berättar att en person som bara delvis ser ut som Bruce bor på Fraud Boulevard (ungefär ”Bedrägerigatan” på svenska) på Staton Island (en medveten felstavning av Staten Island).

–?Med den tog jag mig in i självaste Homeland Security-myndighetens högkvarter i Washington. Är det inte ironiskt? säger han och lyckas nästan le.

■ ■?

Vanessa Langer, 29, gravid i fjärde månaden, hittades i en korridor mellan två sidobyggnader till World Trade Center-tornen.

Hon hade försökt fly infernot efter att det första planet kraschat in i den norra skrapan, men dödades sannolikt av fallande bråte.

Hennes mamma, Donna Marsh O’Connor, ger George Bush och Dick Cheney skulden.

–?Antingen gjorde de inget för att stoppa något de visste skulle hända. Eller också hade de ett finger med i attackerna, säger hon och slår en näve i köksbordet hemma hos systern i Yonkers norr om Manhattan.

Det är minst sagt kontroversiella ståndpunkter, men Donna tvekar inte att framföra dem.

–?Man ska alltid undersöka vem som har mest att tjäna på ett brott och det var utan tvekan den prydliga administrationen i Washington.

–?11 september var precis vad Cheney behövde för att iscensätta den invasion av Irak han så länge hade drömt om. De ville ha oljan och de ville ha pengarna och de tvekade inte att offra tre tusen människoliv.

Donna håller upp en bild av sin slående vackra dotter och gråter stilla.

–?Hon jobbade i södra tornet och blev uppmanad att stanna vid sitt skrivbord när första planet kört in i den andra byggnaden. Där skulle hon vara säker, sa dom. Vilket skämt.

Drack ihjäl sig

–?Om det inte hänt, om min unge i stället blivit evakuerad på en gång, då hade vi haft en liten femåring här nu. Som hetat Abigaile eller Gabriel. Strax innan hon dödades berättade Vanessa att det var namnen hon valde mellan för sin bebis.

Men den femåringen existerar inte, och det gör inte heller Donnas svärson längre.

–?Även han är ett 11 september-offer. Han klarade inte av Vanessas död och begick självmord. Fast långsamt.

– Han drack systematiskt ihjäl sig.

Vanessas mamma väljer i stället att ägna resten av sitt liv åt kampen för att sanningen, som hon ser den, avslöjas.

–?Jag kräver inget åtal. Jag kräver bara en utredning. Någon måste ställa de verkliga frågorna. Tills de ställs är ingen säker. Inte du, inte jag. Ingen.

■ ■

–?Man tror aldrig att man ska få se sin mammas namn på ett minnesmonument ?

Carie Lemack står på huk vid 11 september-monumentet i Public Garden, Bostons egen Central Park, och stryker försiktigt över inskriptionen som berättar att hennes mamma, Judy Larocque, fanns ombord på American Airlines flight 11 – det första planet terroristerna kraschade in i World Trade Center.

Styrka, mod och kämpaglöd

Hon ser för några ögonblick oändligt ledsen ut.

Det hör annars till ovanligheterna, i alla fall i offentliga sammanhang. För det mesta utstrålar Carie styrka och mod och kämpaglöd.

Redan månader efter mordet på mamman grundade hon organisationen ”Families of 9/11” och i dag är hon en av de mest välkända representanterna för de samlade anhöriggrupperna, berömd bland annat för att ha drivit fram den kommission om terrorattackerna som myndigheterna länge motsatte sig.

–?Jag sörjer och helar mig genom handling, säger hon.

Inte ens personliga attacker från andra anhöriga, som anser sig ha drabbats hårdare än Carie, bringar henne ur fattning.

–?Det var en änka vid ett möte för några år sedan som skrek åt mig att jag skulle vara tyst eftersom jag ”bara” hade förlorat min mamma, berättar hon.

–?Det var förstås en grov för-olämpning som gjorde väldigt ont. Jag älskade min mamma innerligt och stod henne oerhört nära. Men den ilskna änkan menade det inte personligt, hon tog bara ut sin frustration på mig. Det var fel, men alla sörjer på olika sätt.

Ingen tröst i Ground Zero

Om sina privata minnen av 11 september är Carie fåordig.

–?Det var ingen bra dag, säger hon kort.

–?Men jag föredrar att tänka på hur min mamma levde. Inte hur hon dog.

Därför kommer varken Carie eller systern Danielle att närvara under minnesceremonin vid Ground Zero i morgon.

–?Jag finner ingen tröst vid Ground Zero. Vi var där under en högtid för anhöriga månaden efter mordet och det var ingen bra upplevelse. Det där stället har inget med min mamma att göra. Hon dog där, men hon levde här i Boston.

I stället träffas den närmaste familjen för en privat minnesstund hemma i Massachusetts.

12 september fortsätter Carie Lemack sedan sitt ihärdiga arbete.

–?Mordet på mamma får inte vara förgäves. Det finns fortfarande oerhört mycket kvar att göra innan vi kan vara säkra på att 11 september-attacken inte inträffar igen.

■ ■?

Vi har just avslutat den tydligt plågsamma intervjun och Pontus börjar arrangera för fotografering.

Då händer det.

Joyce Daino får svårt att andas, börjar gråta och måste springa ut på parkeringen utanför restaurangen.

Minnena från 11 september utlöser en panikångestattack.

Igen.

– Jag har fastnat i elfte september 2001 och kommer inte vidare, säger hon med bräcklig stämma.

Joyce jobbade två kvarter från World Trade Center och blev vittne till skräckscenerna på södra Manhattan den där soliga septembermorgonen.

Posttraumatisk stress

Hon såg människor hoppa från norra tornet, hon såg fullvuxna män gråta på gatorna och hon såg skyskraporna kollapsa.

–?Jag och mina kolleger flydde tillsammans över Manhattan-bron och trodde hela tiden att vi skulle dö. Fasan var enorm, berättar hon.

Upplevelserna gav upphov till en psykos som fem år senare fortfarande håller Joyce i ett järngrepp.

–?Jag har fått diagnosen posttraumatisk stress. Den åkomman har sedan utlöst en rad andra sjukdomar, psykiska såväl som fysiska. Jag har alltid ont, säger hon och snyftar.

Konsekvenserna är otaliga. Joyce kan inte längre jobba. Hon kan inte sova. Och hon kan under inga omständigheter komma i närheten av södra Manhattan.

–?Jag skulle för några månader sedan till stan för att besöka en av mina terapeuter och på grund av vägarbeten tvingades busschauffören köra en omväg. Vi kom för nära och jag fick omedelbart en panikattack.

Den enda plats där Joyce känner sig någorlunda trygg är i hemmet i Douglaston i stadsdelen Queens, öster om Manhattan.

Släpper inte in 11/9

Ändå insisterar hon på att få träffa oss på en restaurang i närheten.

–?Jag vill inte prata om det här när jag är hemma. Släpper jag in 11 september även där förlorar jag den sista skärvan av mitt liv.

Att hon över huvud taget utsätter sig för den uppenbara plågan att berätta om sina upplevelser förklarar Joyce med att hon hoppas kunna hjälpa andra i samma situation.

– Jag vet ju själv hur omgivningen reagerar. Mina vänner och min familj tycker att det borde vara nog nu. De säger att jag ska skärpa mig. Som om jag ville ha det här livet! Det vill jag inte. Jag vill lämna 11 september. Men jag sitter fast ?

■ ■?

George Gabrielle vinnlägger sig om att vara glad.

Varje dag.

Som han ser saken innebär det nämligen att även hans bror Richard, som förintades när den södra World Trade Center-skrapan störtade samman, är glad.

–?Han lever vidare genom mig, förklarar George på telefon från Florida.

–?Så om jag tillåter mig att vara ledsen är även han ledsen. Därför är jag glad och lycklig i stället.

Lyckades gå vidare

George Gabrielle hör alltså till det fåtal anhöriga från 11 september-attacken som lyckats gå vidare i livet. Det betyder inte att han är känslokall.

–?Jag älskade min lillebror. Han var den roligaste människa någon över huvud taget kan tänka sig och givetvis saknar jag honom, säger han.

–?Men döden är en del av livet och även om min lillebror dog på ett osedvanligt fasansfullt sätt måste jag acceptera att han är borta.

Som så många andra får familjen Gabrielle leva med att några kvarlevor efter Richard aldrig hittats.

–?Men jag finner frid i att vi i alla fall fått veta vad han gjorde sina sista ögonblick i livet, säger George.

–?Han befann sig i lobbyn på 78:e våningen i södra tornet, precis där ena vingen på det andra planet gick in. Kolleger som klarade sig ut har berättat att han fick ett granitblock över sig. Men han var inte allvarlig skadad, han hade vänner omkring sig och han trodde att allt skulle ordna sig. Det tycker jag känns bra.

George Gabrielle har inga planer på att närvara vid Ground Zero i morgon.

–?Nej, Ground Zero betyder ingenting för mig. Richard är hos mig i stället och vi skrattar fortfarande ihop.

Per Bjurman