Den ständige sossen är död

"Jag har levt ett rikt liv, så jag vet att jag kommer att dö leende"

1 av 11 | Foto: ALL OVER PRESS
ETT STORT ÖGONBLICK under Sten Anderssons år som utrikesminister. Nelson Mandela på besök i Stockholm. Året var 1990, samma år som Mandela släpptes ur fängelset.
NYHETER

Den ständige socialdemokraten.

Han kallades så, Sten Andersson.

Och han levde upp till allt, en politisk evighetsmaskin med glimten i ögat.

Nu är han död, 83 år gammal.

Det finns kanske en förklaring till hur snickarsonen från Stockholms södra förorter orkade med allt.

Hur han orkade vara socialdemokraternas partisekreterare i 20 år. Ovanpå det riksdagsman i 28 år plus 31 år på raken på en stol i partiets verkställande utskott.

Och hur han mitt i all denna politiska och privata s-karusell lyckades klämma in tio ministerår, socialminister 1982-85 och utrikesminister mellan 1985 och 1991.

Vad danade honom?

Det kan ha varit åren under andra världskriget, 1940 till 1945, då Sten Andersson försörjde sig som brevbärare.

Upp i gryningen för att dela ut posten. Sedan aftonskola för att läsa in gymnasieexamen. Och så läxläsning fram till sen nattimma. Sju dagar i veckan.

Brevbäraren bäst

Det var enda chansen till högre utbildning för snickargrabben som inte visade någon talang med hammaren. Att försörja sig själv.

Sten Andersson gick ut med strålande betyg och det blev till och med en rubrik i salig Stockholmstidningen: "Brevbärare en av de bästa! Snickarson tar studenten utan att kosta pappa ett öre."

I partiet gjorde han snabbkarriär. Sten Andersson hade inte ens fyllt 40 när han blev partisekreterare under Tage Erlander.

I den rollen syns man inte ofta i rampljuset, men internt är man spindeln i partinätet som bör ha koll på allt och alla.

Det fanns inte bara en anledning till att partiet behöll honom på posten i tjugo långa år - politiskt fullblodsproffs, agitator, fräck taktiker men också samarbetsvillig, gamäng som gick hem hos allt och alla. Beskrivningarna av Sten Andersson var många.

Själv hade han en mer nykter syn på sig själv. Givetvis skämtade han på sätt och vis även i det ämnet.

-Min starkaste sida är att jag är väl medveten om mina svagheter. Min svagaste sida är att jag inte orkar ta itu med dem.

Han var sån, Sten Andersson.

Ombudsmannen, partisekreteraren, riksdagsledamoten, socialministern och utrikesministern som fick alla att garva.

Slog vad med Arafat

Yassir Arafat kom inte undan han heller.

Så dags hade snickarsonen tagit klivit ut från det rätt anonyma interna s-arbetet och in under kristallkronorna i Arvfurstens palats.

Som utrikesminister gjorde han sig ett världsnamn när han 1988 medlade fram diplomatiska kontakter mellan Yassir Arafat och hans PLO och USA:s högsta ledning.

För den bedriften tilldelades han utmärkelsen "Årets diplomat i världen".

Sten Andersson och Arafat blev personliga vänner, "pusspolare" med hans egna ord. Berömt är också det tillfälle då han slog vad om en flaska whisky med Arafat om när Israels dåvarande regering skulle avgå.

- Men jag dricker ju inte whisky, sa Arafat.

-Det är jag som ska dricka den, replikerade Andersson.

Givetvis vann han vadet.

Sten Andersson var en man av den gamla s-skola som kanske inte längre görs. En man som inte bangade för tuffa konflikter.

Sten Andersson stod upp för Mona Sahlin under hela Tobleroneaffären.

"I många svåra situationer är det hon som visat vägen för grabbarna med hår på bröstet. Hon har förmågan att både tänka nytt och försvara grundläggande värderingar", skrev han i ett smått rasande försvarsinlägg för Sahlin när affären var som hetast.

Kom alltid tillbaka

På ålderns höst fortsatte hans gamla regeringsträta med finansminister Kjell-Olof Feldt. Och den gamle utrikesministern drog sig inte heller för att mycket öppet kritisera Göran Persson för dennes allt mer Israelvänliga hållning.

Ett tecken på Sten Anderssons styrka och livskraft var hur han gång på gång kom tillbaka efter mycket allvarliga sjukdomar.

1990, medan han fortfarande satt som utrikesminister, drabbades han av blodpropp i lungorna. Åtta år senare kom en ny blodpropp.

Och för sju år sedan överlevde han mirakulöst ett svårt fall på sin brors sommarställe på Muskö.

Pensionären Sten Andersson halkade utför ett berg och fastnade mellan två klippblock. Ena kindbenet krossades och han fick en lårkaka med en halv liter blod i.

"I de lugnaste vatten"

-Annars är jag i högform, raljerade han kort efteråt.

Förmågan till glimten i ögat återspeglas också i hans memoarbok, "I de lugnaste vatten".

Anekdoterna avlöser varann men lika plötsligt kommer en formulering som "Att kämpa för partiet och den demokratiska socialismen kommer jag att göra till sista andetaget".

Sten Andersson skämtade om allt här i livet.

Även i sin syn på döden kunde han givetvis inte avhålla sig från att bränna av en anekdot med gott humör.

Den om hur han, Tage Erlander och Gunnar Sträng en gång stod vid en död god väns kista och där Sträng plötsligt harklade sig och sa:

-Du, man kommer nog fan inte undan.

Den repliken följde Sten Andersson själv upp med:

-Blir slutsumman hygglig kan man dö med ett leende på läpparna. Jag har levt ett rikt liv, så jag vet att jag kommer att dö leende.

Leif-Åke Josefsson