Här föds det nya Sverige

Aftonbladets Peter Kadhammar om ett land där ingen ser skillnaden mellan röda och blå laget

1 av 8 | Foto: Torbjörn Andersson
inte välkommen Uteliggaren Hannu, 51, står utanför festen. Han är också en del av Fredrik Reinfeldts nya Sverige. Men polisen bevakar honom noggrant.
NYHETER

I morgon vaknar ni till ett nytt Sverige! ropade Fredrik Reinfeldt och sträckte ut vänster arm.

Moderaterna på Nalen vrålade, Reinfeldt vinkade och lämnade scenen följd av Hägglund, Olofsson och Leijonborg. Diskomusiken började dunka.

Ute på trottoaren stod rökarna och på gatan vaktade uniformerade poliser så att ingen skulle störa gemenskapen som, hur man än såg på den, var demokratins triumf.

Hannu, 51, kom gående längs Regeringsgatan med fyra kassar, ryggsäck och två axelremsväskor, och när han såg ljuset och alla människorna på trottoaren gick han över till den andra sidan.

Han ställde sig i mörkret mellan landshövding Anders Björcks blå Volvo, där en chaufför tålmodigt väntade, och en piketbil från ordningspolisen.

– Det är väl bra med ombyte, sa Hannu.

Han är hemlös sedan tre år tillbaka och en del av det nya Sverige. Men vems Sverige?

Med kassarna, tovigt skägg, kurande hållning, svart hatt och gråsvarta kläder, var Hannu en person som fick polisen att skärpa vaksamheten. Två gick fram och ställde sig på var sin sida om honom.

Hannu var en del av socialdemokratins Sverige, och därför var det symboliskt riktigt att han nu stod i mörkret och såg mot borgerlighetens ljusa, glammande fest. Han kommer från Eskilstuna där, säger han, socialtjänsten inte lät honom leva sitt liv i fred.

Därför sökte han sig till Stockholm.

Men Hannu var från och med den stund han ställde sig utanför festen på Nalen även en del av moderaternas och alliansens Sverige.

Han har redan visat prov på den företagsamhet som borgerligheten efterlyser.

– I Eskilstuna hade jag fått leva av hamburgerrester. Här säljer jag (de hemlösas tidning) Situation Stockholm och letar efter flaskor. Det går att leva på.

Hannu tittade rakt fram, mot ljuset på andra sidan gatan. Han log.

– I Stockholm är det fler möjligheter. Häromdagen hittade jag en chokladkaka.

Han plockade upp sina kassar och gick med snabba steg ut på gatan och ställde sig på andra sidan piketen.

– Jag är en småföretagare och försöker utveckla mitt affärssinne. Jag går i skola, livets skola.

Några kvarter längre bort, vid Sergels torg, firade alliansens anhängare. Två av dem sprang med Muf-flaggor i rondellen runt glasobelisken, runt, runt, medan andra sjöng och kastade socialdemokratiska valsedlar som konfetti i luften.

En av dem dansade med en kartongfigur av Fredrik Reinfeldt, många drack öl, några rökte cigarr och de skanderade ramsor som ofta var svåra att uppfatta. Två löd:

– Privatisera SVT! Privatisera SVT!

Och:

– Vi vill pensionera Persson, länge leve alliansen!

Borta på Regeringsgatan lyfte Hannu sina kassar. Två i varje hand. Det behövs för balansen, sa han.

Natten var varm och Hannu skulle söka efter en parkbänk eller något träd att sova under. Han gick när Fredrik Reinfeldt kom ut, kysste sin fru framför fotograferna och åkte hem i en bil tillhörig Säkerhetspolisen.

Strax efter det att den nye statsministern kom i säng började det nya Sverige vakna. Bland de första som gick upp den morgonen var Ulf Samuelsson, 58, som är städare, anställd av Samhall. Han plockade upp de socialdemokratiska valsedlarna som ungmoderaterna hade kastat vid Sergels torg.

– Jag röstade på sossarna som vanligt, sa han. Men valet var ganska ointressant. Politikerna har blivit försäljare. Det finns ingen ideologi bakom. Jag tror att Reinfeldt vann på sitt utseende. Sätt in Bodström som ny ledare. Då kommer en massa att rösta på honom.

Under de tidiga morgontimmarna hade en dimma lagt sig över staden och det var ganska rått i luften. Ulf såg bort mot staketet runt Plattan där alla partier satt fast sina plakat.

– Men jag tror faktiskt inte att en borgerlig regering påverkar mig. Jag jobbade även när Fälldin och Bildt var statsministrar och de gjorde ingen skillnad.

Ulf gick fram till några plakat som låg på marken. Han lyfte upp en röd socialdemokratisk affisch med texten "JA till heltid". Han la den på en leende Göran Persson, flankerad av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.

Var Ulf Samuelsson det nya Sverige, ett land för vilket det inte spelar så stor roll om det röda eller blåa laget vinner?

På andra sidan torget, vid Åhléns, stod Azan Ibragimov, 28, och delade ut gratistidningen City. Bredvid honom stod Hector Guerra, 22, och delade ut gratistidningen Metro.

Bägge tidningarna hade samma bild av Fredrik Reinfeldt med uppsträckta armar. Bägge hade samma rubrik: Segraren.

Azan är det nya Sverige. Uzbekisk flykting från Ferganadalen i Kirgizistan. Tillfälligt uppehållstillstånd sedan tre år tillbaka i väntan på Migrationsverkets beslut. Bor inneboende med fru och två barn i Hägersten.

Tjänar 7 000 före skatt på att dela ut tidningar. Erhåller 2 000 i barnbidrag. Betalar 2500 för hyresrummet.

– Jag skulle behöva två, tre jobb, sa Azan.

Så Azan är ett uttryck för den utveckling som Göran Persson varnade för? Ett land av amerikansk modell där de längst ner behöver ta flera jobb för att kunna livnära sig?

Men Göran Persson sa aldrig att den utvecklingen redan hade nått Sverige; han bara varnade för att den kunde komma om borgarna fick makten.

Azan sträckte fram tidningen åt kvinnor och män som jäktade upp från tunnelbanan på väg till kontor och butiker.

– Ha en bra dag, sa han.

Kanske var Azan ett exempel på invandrare som behöver språktestas enligt Lars Leijonborgs metod?

Nej, Azan pratade nästan felfri svenska.

– Om jag får stanna ska jag studera, sa han. Jag tror att det finns jobb för hantverkare.

Azan var bevisligen ett uttryck för det nya Sverige eftersom han bara levt här tre år. Men han var också ett uttryck för det gamla Sverige, eftersom det gamla Sverige låtit honom vänta tre år på besked om uppehållstillstånd, och under tiden livnär han familjen på en lön som det inte går att leva på.

33 kilometer sydväst om Stockholm, i Södertälje, finns ett ännu äldre Sverige i form av lastbilstillverkaren Scania. Företaget har 7800 anställda bara i Södertälje och förhållandet mellan bolaget och personalen är som i det ännu äldre Sverige, bruksorternas.

Scania har ett eget bostadsbestånd och en företagshälsovård som är så väl utbyggd att kommunen köper tjänster av bolaget, inte tvärtom.

Det finns uppemot 50 fritidsklubbar på företaget.

Arbetare som behöver låna pengar kan göra det genom facket.

En anställd kan leva hela livet i företagets hägn, som på bruksorterna för 70-80 år sedan då alla visste både vad det nya och gamla Sverige var.

I går morse vaknade de anställda på Scania till en verklighet som var ny inte bara i ord. Den tyska lastbilstillverkaren MAN hade lagt ett bud på deras arbetsplats.

Det var något konkret att förhålla sig till, men samtidigt var detta nya så stort att det var svårt att greppa.

– Att MAN köper oss är lika naturligt som att solen går upp. Det går inte att oroa sig för så stora saker, sa Anders Björklund, 35, som satt i personalmatsalen och åt frukost med tre arbetskamrater från utvecklingsavdelningen för nya chassin.

– Man rår inte på det, sa Birgitta Huni, 45.

Det nya Sverige i form av Fredrik Reinfeldt var lättare att ha en åsikt om, även om den åsikten med nödvändighet blev ganska vag eftersom Reinfeldt inte hunnit regera än.

– Jag tror att jag vaknade i ett bättre Sverige i morse, sa Birgitta.

– Man måste få se resultaten först, sa Daniel Kemi, 25.

Dessa reaktioner var arbetarnas personliga. Men det fanns en plats i Stockholm där man ansåg sig kunna analysera verkligheten på ett matematiskt och närmast lagbundet sätt: rummet för aktiehandel på Föreningssparbanken.

Aktiechefen Ronny Jacobsson kom i går morse tillbaka från Frankrike till Fredrik Reinfeldts nya Sverige. Men det nya, kunde Jacobsson konstatera, om det alls är nytt, medför ingen dramatik.

Han stod på balkongen över aktierummet. Tre meter nedanför satt handlarna med telefoner och datorer.

– Före datorerna såg man dramatiken på börsen när handlarna sprang över golvet och viftade med armarna, sa Jacobsson. Nu är det ljudnivån som markerar dramatiken.

Nere på golvet var det tyst.

Jacobsson har arbetat med aktier sedan 1979. Han lutade sig mot räcket.

– Dramatiken har avtagit med varje val. Globaliseringen har gått snabbt de senaste åren. Sverige är en del av en internationell marknad. Vi är helt beroende av vad som sker internationellt. Det viktiga är vilka förutsättningar som finns i ett internationellt perspektiv.

Scania är en konkret och mätbar verklighet. Jacobsson ropade ner till en handlare och frågade hur Scaniaaktien gick.

4,3 miljoner omsatta på knappt två timmar. Tio gånger mer än vanligt.

Inga aktier såldes för att Persson gick och inga köptes för att Reinfeldt kom.

Hannu sover sannolikt på en parkbänk även kommande nätter, Azan delar ut gratistidningen på morgnarna och de anställda på Scania väntar på besked om någon köper deras arbetsplats eller om den gamle ägaren blir kvar.

– I morgon vaknar ni till ett nytt Sverige! ropade Reinfeldt.

Än så länge är landet nytt bara för honom.

Peter Kadhammar