Han kallades SPIONEN

Dataintrånget fällde Lagerlöf – här är historien om ett politiskt självmord

1 av 3
NYHETER

FALKÖPING/GÖTEBORG.

Tusen kryss.

Det var allt som krävdes.

Sedan skulle 21-årige Nicklas Lagerlöf nå sitt mål:

En plats i Sveriges riksdag och 48000 kronor i månadslön.

Då skulle han öppna ett skokonto till flickvännen, som han lovat.

Men det blev inget skokonto.

Natten är ännu varm och Sverige har precis fått en ny ledare.

Nicklas Lagerlöf, 21, sitter på golvet och stirrar in i tv-skärmen.

I kväll skulle han egentligen ha besökt folkpartiets valvaka på Hotel Rubinen i Göteborg. Han var välkommen, sa partiet. Men de varnade också för att vissa kanske skulle komma att provoceras av hans närvaro. Nicklas valde att hålla sig borta.

Det var nog klokt.

Nu visar siffrorna på tv:n att folkpartiet har rasat med 5,9 procent. I direktsändning skyller partiledaren Lars Leijonborg på spion-skandalen.

Ännu värre: I Skaraborg är siffrorna katastrofala. Nicklas mentor, riksdagsledamoten Christer Winbäck, ser ut att förlora sitt mandat.

Nicklas fäller upp sin mobiltelefon. Sms:et han skickar består av ett enda ord."Förlåt".

Mobiltelefonens klocka visar 23.24 när Winbäck svarar: "Allt har en morgondag."

Tusen kryss.

Det var allt som krävdes. Nicklas Lagerlöf talade med sin sambo om hur deras liv skulle förändras när han hade nått sitt mål.

Under nästan två år hade Nicklas jobbat heltid med politiken. Sambon var arbetslös. Tillsammans levde de på 7 000 kronor i månaden, Nicklas arvode från Liberala ungdomsförbundet. Det är 3 000 kronor mindre än vad Kronofogdemyndigheten vanligtvis brukar räkna som akut fattigdom.

Paret levde snålt. Köpte aldrig nya kläder, åt nudlar, gick sällan ut på krogen. Men pengarna räckte inte till. Tre räkningar hamnade hos kronofogden. Och det var förstås förnedrande när Sveriges Radio uppmärksammade skulderna.

Men Nicklas visste att tusen kryss skulle räcka. Som riksdagsledamot skulle han tjäna 48 000 kronor i månaden.

– När jag kommit in i riksdagen ska jag öppna ett skokonto åt dig, sa Nicklas till sin flickvän.

Tusen kryss.

Det skulle nog gå.

Nicklas Lagerlöf kom hem sent, kvällen då spionaget avslöjades. Tillsammans med sambon hade han lagt ned sina valutskick i 11000 förtryckta kuvert. Det var ytterligare ett steg i hans personvalskampanj. Och det var så hans vardag såg ut. Allt handlade om politik. På dagarna debatterade han på torg och i skolor. På kvällarna satt han hemma och lade upp politiska strategier.

Nu, när de kom hem på söndagskvällen, surfade hans sambo in på nyhetssajterna. Nicklas läste rubrikerna över hennes axel.

Han förstod direkt.

– Jag visste att jag var körd.

Bakom honom hängde en karta över Skaraborg. Vid varje ort satt två gula post it-lappar fastklistrade. En för antalet förstagångsväljare, en för antalet skolor.

– Min krigsplan.

Det var med samma målmedvetenhet han några månader tidigare övertalade de andra medlemmarna i Luf att måla sig brandgula i ansiktet när alliansen kom till Göteborg.

Allt för att skaffa utrymme i spalterna. Och för att imponera på sin partiledare.

Då, när Lagerlöf framåt kvällen äntligen lyckades träffa Lars Leijonborg på tu man hand, rabblade Nicklas snabbt sina olika uppdrag. Leijonborg tittade på honom med avsmak:

– Jag har redan förstått att du är en broiler.

Vi sitter hemma i Nicklas lilla tvåa i Falköping, bland valmaterial och dammtussar. Persiennerna är neddragna. Det har de varit i två veckor.

Ända sedan det som kom att kallas ett svenskt Watergate uppdagades.

– Men det började som ett skämt, bedyrar han.

Det är så han ser det. Ett skämt mellan två unga politiker, folkpartisten Nicklas Lagerlöf och socialdemokraten Niklas Sörman, som slutade med en nationell politisk kris.

Sörman och Lagerlöf lärde känna varandra redan för tre år sedan under "Ja till euro"-kampanjen. Vänskapen växte fram medan de satt längst bak i kampanjbussen och sjöng med i Charlotte Perrellis "Take me to your heaven". Bland vännerna gick de snart under namnet "Kling och Klang".

Under hösten 2005 fick de ett nytt gemensamt skämt. Den socialdemokratiske huvudombudsmannen Stig-Olof Friberg kom till stan.

Han passade inte alls in i deras bild av hur en professionell politiker ska vara. Han bar sjaviga kläder och körde pickup. – Sen var det ju det här med lösenordet...

Enligt Lagerlöf var det Sörman som skämtade om att Friberg var så jävla dum att han hade smeknamnet "Sigge" som både användarnamn och lösenord. För detta påstående har nu Sörman polisanmält sin forne vän för förtal.

Höst blev vinter.

Nicklas firade jul hemma hos familjen i Lappland. Under annandagen hade Nicklas bråkat med sina föräldrar. På kvällen satt han framför datorn med en halvfull låda rött vin bredvid sig. – Jag slösurfade när jag kom att tänka på den där skrönan.

Han klickade sig fram till socialdemokraternas internnät, skrev in "Sigge" som både användarnamn och lösenord.

Plötsligt låg sossarnas partihemligheter vidöppna framför honom.

En märklig känsla spred sig genom kroppen, lika delar rädsla och upphetsning.

– Jag förstod ju direkt hur detta kunde missbrukas.

Några veckor senare talade han med Liberala ungdomsförbundets pressekreterare Per Jodenius över telefon. Lagerlöf såg upp till Jodenius. Inte minst för hans goda kontakter med journalister. Nu berättade han allt.

Nicklas Lagerlöf hade själv börjat göra sig ett namn inom partiet – i synnerhet genom sin förmåga att få utrymme i medierna.

Under Almedalsveckan klädde han ut sig i blöja och rosa napp för att sätta fokus på föräldraförsäkringen.

– Bilden publicerades i DN, Metro och flera olika lokaltidningar, säger Nicklas.

Han låter stolt.

Rikstidningarna skrev även när Lagerlöf kritiserade luciatävlingarna i Falköpings skolor.

En högt uppsatt person inom partiet berömde honom och sa:

– Det kan nog bli ett departementsjobb för din del, Nicklas.

Pressekreteraren Per Jodenius

blev den första och sista som Nicklas Lagerlöf berättade om lösenordet för.

Ett år senare pekar Lagerlöf med fingret i bordet och säger:

– Där upphör faktiskt min inblandning. Sedan blev det ett monster.

Han skulle med andra ord inte veta ett dugg om att lösenordet nådde ända upp i partiledningen, inte ha en aning om det fortsatta spionaget av sossarnas internnät.

Jag säger att jag tvivlar.

– Jag förstår det, säger Lagerlöf.

Han ser mig i ögonen, kan inte låta bli att le:

– Men om jag hade ljugit så hade jag hittat på en jävligt mycket bättre lögn.

Dagen före valet

sitter vi på Stora torget i Falköping. Det är soligt och kvavt men folktomt. Partifärgade ballonger badar i fontänen. Några timmar tidigare bjöd moderaterna på korv med bröd i sin valstuga.

Den yttre gaveln på folkpartiets valstuga gapar tom. Lagerlöfs tre meter stora banderoll förvaras sedan två veckor tillbaka uppe på valledaren Curts vind.

Och dagen efter skandalen fick hans partikollegor plocka ur Nicklas personvalsbrev – för hand, ett efter ett – ur 11 000 kuvert.

– Jag kan aldrig komma tillbaka till politiken. Jag kommer alltid att vara stämplad som "spion-Nicklas".

Och framtiden?

– Jag vet inte. Kanske något inom pr. Nicklas kikar ut över torget, han röker sin sjunde cigarett inom loppet av två timmar, när han säger:

– Om vi förlorar valet kommer jag nog aldrig att förlåta mig själv. Jag tror att det kan komma att avgöras på några hundra röster i morgon. Om en förlust då kan vara mitt fel...

Han fortsätter inte meningen.

Alli-alli-alliansen!

Utanför fönstret jublar klungor av ungdomar. Bilar tutar sig fram längs Göteborgs gator.

I samma ögonblick som Fredrik Reinfeldt utropar sig som ny statsminister jublar även Nicklas. Det är som ett rus. Det går över.

Han säger att han känner sig lättad.

Flickvännen och några andra ungdomspolitiker ska bada i fontänen vid Poseidon-statyn. Fotograferna är underrättade sedan länge.

Men Nicklas Lagerlöf

ska snart gå hem. Han säger att han inte vill bli bakfull.

I morgon väntar nya polisförhör.

Allt har en morgondag, säger jag när vi skiljs åt.

Nicklas skiner upp i ett snett leende:

– Det är väl så.

De spelade huvudrollerna i ”Leijongate”

Ronnie Sandahl