”Jag fick en pistol mot huvudet”

Johanne Hildebrandt om rädslan för att dö, svagheten för Armanikläder - och sitt nya liv som reporter från helvetet

mot nya mål Succéförfattarinnan Johanne Hildebrandt trixar med sonens boll hemma i trädgården. Nu ska hon lämna förortsidyllen för en lägenhet i Stockholm. Miljonerna från bokframgångarna ska satsas på nya, viktiga reportageresor. ”Det är coolt att slippa försörjningsgrejen”, säger hon.
Foto: lotte fernvall
mot nya mål Succéförfattarinnan Johanne Hildebrandt trixar med sonens boll hemma i trädgården. Nu ska hon lämna förortsidyllen för en lägenhet i Stockholm. Miljonerna från bokframgångarna ska satsas på nya, viktiga reportageresor. ”Det är coolt att slippa försörjningsgrejen”, säger hon.
NYHETER

Hon är krigskorrespondenten som kom hem, blev mamma och började skriva succéromaner i förortsvillan.

Men nu har Johanne Hildebrandt fått nog.

Hon vill ut på fältet igen, men förtränger inte sin rädsla.

-Jag är rädd för att dö, för då kommer min son inte att ha någon mamma.

nykär Johanne Hildebrandt är nyförälskad i journalistiken. ”Det började med att jag fick bevaka Bobby-rättegången”, säger hon.
nykär Johanne Hildebrandt är nyförälskad i journalistiken. ”Det började med att jag fick bevaka Bobby-rättegången”, säger hon.

"Snälla, håna inte min trädgård", bönar stjärnförfattarinnan när fotografen ber henne kliva ner i det djupa gräset där inga engelska rosor växer. Men, påpekar hon, en trädgårdsfirma är kontaktad, situationen är under kontroll.

Så klart. Som självlärd krigsreporter är Johanne Hildebrandt van att hitta lösningar, överleva, och ändra färdriktning när det behövs.

För några veckor sedan bestämde hon sig för att lämna det lukrativa livet som en av Sveriges mest sålda författare och använda miljonerna till det hon tycker är roligast - journalistik.

-Jag är nyförälskad i journalistiken. Det började med att jag fick bevaka Bobby-rättegången. Sedan en reportageresa till Irak och det var kört. Det är sann kärlek. Hallå Irak! ropar hon och slår ut med de långa armarna.

Första reportageresan går till Kosovo. Biljetten är bokad och entusiasmen rinner ur henne och igenom hela intervjun.

Hur reagerade förlaget

på att du slutar?

-De började inte precis slå saltomortaler.

De såg väl sina miljoner "

- " lyfta! Ha, ha.

Johanne Hildebrandt skrattar ofta. Inga fnissiga fniss utan gapskratt. Det mesta hon tar sig för blir rejält och man anar ett enormt engagemang bakom varje handling och varje åsikt. För sådana har hon gott om. Som krönikör tycker hon. Varje vecka. Om det mesta.

Händer det att du höftar till en åsikt, utan att vara påläst?

-Jag är det, jag sitter och läser allt jämt! Det är ju det, jag går igång, till 110 procent. Sedan släpper jag och går till nästa ämne som är viktigast i världen. Ha, ha, jag har fastnat i 12-årsstadiet, kommer ni ihåg " när man kunde rabbla alla hundraser?

Jo, jag kunde alla cockerspanielraser - då. Men du hinner ha koll på allt och ändå borsta tänderna två gånger om dagen?

-Framför allt hinner jag köra sonen till fotbollen, det är jag stolt över. Men det är också allt jag gör, jobbar och hänger med sonen.

Har du någonsin tråkigt?

- Jag bryter absolut ihop ibland, men kort och intensivt. Livet innehåller ju perioder av bearbetning. Skilsmässa till exempel är jättejobbigt även om vår var bra. Och att skriva, att sitta instängd med demoner i månader, är djävligt slitigt.

Den 42-åriga mamman är ödmjukt tacksam för åren i förorten. Villalivet har erbjudit den ultimata skrivron. Här har hon kunnat grotta ner sig i romanernas figurer på ett nästan eremitartat sätt, delvis återspeglat i krukväxternas hängiga tillstånd.

Fem böcker har det blivit, var och en har tagit omkring ett år. Hildebrandt skyller på att hon är journalistskadad och inte sätter igång förrän hon har kniven på strupen.

-Sedan blir jag nästan folkskygg, det blir ett trauma att gå ner på Konsum. Spärra in dig själv och skriv romaner i fyra år får du se hur det är, skrattar hon och sträcker fram två udda muggar. Verkligen udda.

-Vem vill ha Milosevickoppen?

Nästan ett decennium som krigskorrespondent på Balkan har sipprat ut och satt sina spår i henne.

-Ja, krigsrapportering är något jag är bra på. Jag kan strukturen, förstår saker snabbt.

Vad är det mest spännande du varit med om?

-Min första resa till Bosnien, ända tills jag fick splitter i handen. Först då insåg jag att jag befann mig i ett krig.

Hur blev du skadad?

-Dum, korkad, skulle upp i byggnad och ta en bild. I Mostar. Stridsvagn. Ont i handen och knät. Sen kändes det så fjolligt att gå till sjukhuset, där låg ju folk och dog av verkliga skador så jag plåstrade ihop mig och sedan kom det glassplitter ur handen flera år efteråt.

Idag önskar hon att hon vetat mer och efterlyser, som i USA, en universitetsutbildning i krigsjournalistik.

-Det enda jag lärde mig, av en svensk legosoldat när jag hade vapenskräck, var att plocka isär och sätta ihop en Kalasjnikov.

Träningen lönade sig. Under Bosnienkriget kunde den före detta SJ-anställda från Lycksele imponera på soldaterna genom att plocka isär och ihop deras vapen. På bara 50 sekunder.

-Jag fuskade lite med rengöringen, ett litet trick jag hade. De blev jätteimponerade.

De mänskliga reportagen resulterade så småningom i hennes första bok, "Gorazde", där en kvinnlig reporter har huvudrollen.

Finns det något du inte

skulle göra om nu?

-Jag borde inte ha gjort något alls då, om man tänker efter. Men jag var inte dummare än att jag lierade mig med en BBC-reporter, säger hon och berättar att hon planerar ett seminarium om hur viktigt det är att vara öppenhjärtig på fältet.

-Att berätta hur pissigt man kan må. I "Blackout" skrev jag om skulden jag kände, varför jag inte hjälpte andra mer. Jag trodde först att jag kände så för att jag var kvinna, men alla tänkte samma.

Hand i hand med skulden har faran gått. Hon har klarat sig ur livsfara flera gånger, oftast med en instinktiv, nästan förmanande, attityd.

-En gång blev jag upptryckt mot en vägg. Jag hade en pistol mot huvudet.

Johanne Hildebrandt tar en klunk av vitamindrycken i sitt glas och berättar om den antagligen farligaste stunden hon varit med om. Hon befann sig, under kriget på Balkan, på ett utedass när stämningen plötsligt blev hätsk utanför. Hon kallades spion och misstänktes för att ha sänt signaler till serberna.

Hur klarade du livhanken?

-I det läget är det bäst att bara säga "sluta nu, lugna ner dig", säger hon, som om det hon berättat händer oss alla varannan dag.

Nästa sekund nämner hon en annan händelse när hennes dåvarande man, fotografen Jörgen Hildebrandt, slets ur bilen för att skjutas i huvudet.

-De killarna var påtända. Men jag blev lugn, nästan som en mamma. Det smittar också, som rädsla och stress smittar. Jag kan vara uppstressad över små detaljer, men när det gäller blir jag lugn.

Kvinnlig list, funkar det numera?

- Ha, ha. Jag har kört naiva grejor som en svensk kille skulle skratta ihjäl sig åt, men det bästa är att ärligt be om hjälp om man behöver det.

Vågar du utsätta dig för fara igen?

- Jag undviker frontlinjer så mycket jag kan. Som skrivande är det meningslöst att rapportera från platser där folk bara skjuter och är livrädda. Det är en fotografgrej. Det mest intressanta får man veta i säkerhet, där folk kan prata. Som nu senast, på fältsjukhuset i Irak där alla pojkar sprängda i småbitar hamnade.

Hur förklarar du för sonen att du vill ut i krigsområden igen?

-Om han hade tyckt att det var jobbigt hade jag inte åkt. Nu är han van vid det och att jag kommer tillbaka.

Har du med honom på någon resa?

-Aldrig! Och han ska bo hemma tills han fyller 25!

Telefonen ringer igen. Någon vill träffa henne. I jobbet. På privatfronten är det "ganska" stiltje.

- En kompis ringde faktiskt innan och sa att nu är det dags att gå ut och träffa folk.

Om hon kravlar sig ur sin trädgård kan Johanne Hildebrandt definitivt betala sina drinkar själv. Hennes böcker som nästan är lika populära som Jan Guillous och Liza Marklunds har sålt i 600000 exemplar och gjort henne ekonomiskt oberoende, en situation som hon njuter av fullt ut.

-Det är coolt att slippa försörjningsgrejen. Och det betyder att jag kan vara reporter från helvetet. Ekonomiskt oberoende och utan chef kan jag gräva ner mig i vad som helst, och hålla på med det i flera år.

Har du fått några lyxvanor?

- Jag tycker ju om dyra kläder.

Handlar du också på Gucci nu, som din kompis Liza Marklund?

- Jag är mer Armanimänniska, säger hon och nyper i sin mörkblå topp samtidigt som hon pekar mot radion.

- KISS! "I was made for loving you". En diskolåt, det är en skam för hårdrocken.

För du är hårdrockstjej, eller hur?

- Ja, jag känner mig så totalt fel på Stureplan.

Så tycker jag om...

Det här är jag...

Britt Peruzzi