Saddam Hussein – från kris till kris

Historien om Iraks exdiktator

NYHETER

Saddam Hussein var i decennier urtypen för en diktator i tredje världen. Statyer och jättemålningar av en leende, sympatisk landsfader fanns överallt i Irak.

I väst sågs han – åtminstone på senare år – som en fara för världsfreden.

Saddam var stolt över att komma från den store härföraren Saladins hemstad Tikrit. Där greps han själv av amerikanska soldater 2003 efter nio månader på flykt.

Saddam föddes 1937 i en by utanför Tikrit i en familj på samhällets botten. När han först gjorde sig känd var det som smågangster. Han begick minst ett mord i hemtrakten innan han flyttade till Bagdad.

Saddam flöt in i ett parti med framtiden för sig: det arabnationalistiska, auktoritära Baathpartiet som en tid styrde både Irak och Syrien.

År 1959 ingick han i en grupp som utposterats längs Rashidgatan i Bagdad för att mörda Iraks dåvarande president; presidenten klarade sig och Saddam flydde genom öknen till Damaskus, där han inledde sin marsch mot Baathpartiets ledning.

Efter studier i Kairo – och sedan andra mördat presidenten – återvände Saddam till Bagdad. En släkting från Tikrit blev president och Saddam steg i graderna.

President

År 1979 intog han själv presidentposten. Därefter bestämde Saddam och hans medhjälpare, i många fall hämtade från Tikrit även de, över liv och död. Spänningarna i Irak är stora, från shiamuslimer i söder till kurder i norr, och Saddam stödde sig på en minoritet: sunnimuslimerna i centrala delen av landet.

Saddam ledde ett enormt rikt land med världens näst största oljeresurser, efter Saudiarabiens.

I en flört med västintressen förbjöd han kommunistpartiet.

Efter stora vapenköp från USA och Frankrike gick Irak 1980 i krig mot den nya shiaregimen i grannlandet Iran. USA stödde Saddams brutala krigföring och avhöll sig exempelvis från att kritisera Iraks användning av giftgas.

Kriget blev ett dyrbart misstag. När det slutade oavgjort 1988 var Saddams kassa tom.

Kuwait

Övertygad om tolerans från USA vågade sig Saddam på ännu ett angreppskrig, denna gång mot Kuwait, som invaderades i augusti 1990. Ett delmål var att trissa upp priset på Iraks olja.

Det är fortfarande en omstridd fråga hur beskeden från USA:s ambassadör i Bagdad kunde tolkas som klartecken till Saddam för angreppet. Hon skyllde senare på ett språkligt missförstånd.

USA vände sig nu mot Saddam, och president Bush den äldre skapade en internationell allians som med FN:s välsignelse befriade Kuwait.

Till mångas förvåning gjorde alliansen halt när Kuwait besegrats och lät Saddam sitta kvar. Men genom hela 90-talet tvang USA och FN Irak att uthärda kontroller, förstöring av massförstörelsevapen och omfattande amerikansk-brittiska bombningar.

Överraskade

Med tortyr och avrättningar behöll Saddam kontrollen över ett folk som blev fattigare för var dag på grund av diktatorns vanstyre och FN:s sanktioner.

Under sina sista år vid makten stod han för ett par rejäla överraskningar: först förstörde eller gömde han sina massförstörelsevapen så att USA:s angrepp våren 2003 blev en bumerang, farlig på hemmaplan både för president Bush den yngre och för hans vapenbroder Tony Blair. De angrep med massförstörelsevapen som motiv men fann ingenting.

Nästa överraskning var mer sofistikerad. De amerikanska styrkorna mötte inget verkligt motstånd och trodde sig snabbt ha segrat. I själva verket tycktes Saddam ha förberett ett gerillakrig och gick under jorden. Kriget blev både blodigt och besvärligt för ockupationsstyrkorna.

Så kom ännu en överraskning: Saddam kunde gripas levande. Därmed fick historien en fortsättning: I domstolen fick Saddam utrymme för propaganda och utbrott i vad som av allt att döma blev hans sista strid.

Stefan Hjertén/TT