”VI UTFÖR FAKTISKT BRA SAKER I IRAK”

Söndags Johanne Hildebrandt har följt de amerikanska soldaternas vardag i krigets Irak

1 av 8 | Foto: Mattias Carlsson
SKADAD. Sjukvårdare Jeffrey Smith tar hand om sexåriga Demaa. Hon fick splitter i ryggen och kom ensam till fältsjukhuset.
NYHETER

Över 2 800 soldater har dödats sedan mars 2003 och i USA växer kritiken mot kriget i Irak.

För Bush har invasionen blivit en politisk mardröm.

Aftonbladet Söndags Johanne Hildebrandt åkte till Irak och träffade soldaterna som riskerar livet i världens mest impopulära krig.

Jag visste vad jag gav mig in i när jag svor att försvara mitt land, säger 24-åriga löjtnanten Kimberley Hale.

Hon stiger ut från den bepansrade humveen, rättar till hjälmen och ser sig sedan vaksamt omkring i den förfallna staden.

Skräp ligger utspritt på gatorna, magra tiggarungar klädda i trasor skymtar längre ned på halvtomma gatan. En beslöjad kvinna skyndar snabbt förbi och kontrasten mellan henne och den beväpnade Kimberley kunde inte vara större.

Soldaterna ser sig nervöst omkring, de är påtagligt spända. Vinden för med sig sand som sveper in staden i en gulgrå dimma, sikten försämras för varje minut.

-Det är riktigt dåligt, säger Kimberley Hale och ser riktigt ängslig ut.

Några irakiska män samlas en bit från de fyra bepansrade fordonen och betraktar soldaterna till synes vänligt men hatet mot ockupationsmakterna är stort. De drygt 130000 soldaterna i Irak utsätts ständigt för attacker med hemmagjorda vägbomber, självmordsbombare och beskjutningar. Det finns skäl att vara vaksam.

Chefen för livvaktsstyrkan där Kimberley ingår, kapten Covert, talar med basen via radion och får beskedet att stormen förvärrats och sikten blivit för dålig.

Sandstormen innebär att de helikoptrar som hämtar skadade och flyger dem till närmsta fältsjukhus inte kan lyfta. Men andra ord är soldaterna ensamma om något sker, och det gör det ofta.

En kort stund senare lämnar vi platsen, soldaterna är påtagligt lättade över att få åka hem.

-Jag har förlorat kamrater och det är smärtsamt. Jag är alltid orolig för min kusin, när hans bil sprängdes visste jag inte om han var död under några dagar. Men han var ok, berättar Kimberley när vi återvänt till Fob Duke.

Det är en gigantiskt mur- och taggtrådsomgärdad militärbas full med hangarliknande byggnader som ligger mitt ute i öknen. Kimberley sitter på sin chefs kontor i högkvarteret. Hennes hår är uppsatt, händerna är knäppta i knäet och hon ser väldigt allvarlig ut.

För åtta månader sedan lämnade hon Texas och blev vaktchef i Wolfpack, en spanings- och livvaktsstyrka som patrullerar de livsfarliga vägarna. Ändå säger hon att hon inte är rädd.

-När jag skrev på för fyra år visste jag att något skulle hända. Och efter den elfte september så var det bara en tidsfråga innan jag skulle skickas iväg någonstans. Nu försöker jag bara göra mitt jobb så bra jag kan.

Förklaringen till hennes hängivenhet är kanske att Kimberley växte upp i en arméfamilj i Florida där det alltid har ansetts vara en ära att tjäna flaggan. Storasyster är i flygvapnet, pappa var i armén och morfar tjänstgjorde i Vietnam.

Att hon själv skulle gå med i armén var en självklarhet. Det är ett sätt för henne att få sin lärarutbildning på college betald, en utbildning hon annars inte skulle ha råd med.

-Jag kommer att sluta i armén när jag ska skaffa barn, säger hon när vi följer henne förbi raderna av vita containrar där de 1500 soldaterna på basen bor.

Det är olidligt hett, nästan 45 grader varmt. Trots att sandstormen mojnat bär vinden fortfarande med sig sand som blandar sig med svetten i ansiktet.

Några soldater spelar basket i eftermiddagshettan. Markan, där det serveras allt från kyckling, hamburgare och hummer till glass kommer snart att öppna för middag. Basen är som en liten stad med gym, internet-

café och till med en liten marknad där lokala köpmän säljer piratkopierade klockor och hemvävda mattor.

Att vistas här i ett helt år och under den tiden bara ha två veckors semester verkar ändå olidligt.

-Det går bra, det finns så mycket arbete att göra att man inte hinner tänka, säger Kimberley och öppnardörren till sin container.

Det drygt tio kvadratmeter stora rummet är möblerat med två sängar och två skåp. Hennes säng är full med nallar och på väggen är bilder och fotografier upptejpade. Det ser hemtrevligt ut, nästan som ett normalt flickrum, förutom att vi befinner oss i ett av världens farligaste länder.

Och eftersom det är förbjudet för kvinnor och män att vistas samtidigt i en bostadscontainer måste fotografen Mattias ta sina bilder från dörren.

Löjtnant Bryanna Ingland, Kimberleys stridskamrat och rumskompis sätter sig ned på sin säng.

-Hon är min säkerhetssyster. Vi följer varandra överallt för att undvika sexuella trakasserier och våldtäkt, säger Kimberley, som om det vore en självklarhet att hon också är tvungen att oroa sig för att bli våldtagen av sina egna kollegor.

Ångrar du dig inte att du skrev på?

Kimberley skakar bestämt på huvudet.

-Jag är glad över att få tjäna mitt land. Vi utför faktiskt bra saker här i Irak, det är bara att medierna aldrig skriver om dem. Och även om alla där hemma inte tycker om kriget så står de ändå bakom oss, säger hon.

Det sista, om stödet hemifrån är det många av de amerikanska soldaterna som påpekar. Men självklart är de väl medvetna om den kritik som finns mot Bush-administrationen och det är inte alla som är lika patriotiska som Kimberley Hale.

En man klagar över Bush och säger att det han gör i Mellanöstern är oanständigt. En annan tycker det är kört i Irak, att det inte finns en chans i världen att de allierade kan lyckas skapa någon fred, att amerikanska soldater dör för ingenting. Men de som lågmält framför sin kritik vill vara anonyma. Att klaga är skadligt för karriären - och för de flesta är armén deras hem.

Men priset de får betala för att tjänstgöra i Irak är ändå högt. Det är ont om folk och nationalgardet är redan inkallat, många har varit i Irak 2-3 omgångar. Förutom att soldaterna riskerar sina liv gör stressen och våldet att posttraumatiska stressyndrom blivit ett stort och växande problem. PTSD är ett kroniskt tillstånd som innebär att soldaterna är oroliga, på helspänn, de kan inte sova och har flashbacks. Med tanke på att 800 000 soldater tjänstgjort i Irak så borde tusentals gå omkring i USA som tickande bomber.

-Alla har det, mer eller mindre, säger kapten Brian Covert, chef för livvaktsstyrkan Wolfpack där Kimberley ingår.

Det här är hans andra år i Irak och förra gången miste han fem av sina män. En av dem var hans bästa vän.

-När jag kom hem förra gången tyckte jag att jag mådde bra. Men när jag skulle köpa cigaretter blev jag nekad för att jag såg för ung ut och flippade ut fullständigt. Jag skällde ut en 25-årig expedit så att han började gråta. Min fru väckte mig också flera nätter för att jag hade mardrömmar och gav order i sömnen, säger kapten Covert.

Egentligen borde han inte alls vara här. Hans kontrakt har löpt ut men armén förlängde det ensidigt så han var tvungen att åka hit och tjänstgöra ytterligare ett år, till hans nyblivna frus förtvivlan. Nu räknar han dagarna tills han kan åka hem.

-Sex månader kvar, säger Kapten Covert längtansfullt. Sedan ska jag börja arbeta som lärare i engelska och skaffa barn.

För de som redan är föräldrar innebär året i Irak att de missar en del av sina barns uppväxt.

Major Anna Frederich går nervöst fram och tillbaka utanför ett rum i högkvarteret. Om några minuter ska hon för första gången på åtta månader få se sina barn Abrey, 9, och Ely, 8, via Videophone. Majoren vandrar fram och tillbaka framför väggen där bilderna av fem döda soldater hänger. "Våra hjältar" står det textat ovanför raden av fotografier.

- Abrey är så fnittrig så hon kommer säkert inte få ur sig ett ord, säger hon och ler.

Kontakten med livet därhemma har skötts via telefon och mejl, att få tillgång till Videophone är mycket sällsynt lyx.

Hur står man ut, att inte träffa sina barn?

Majoren drar en djup suck.

-I början känns det som hjärtat skulle slitas ur kroppen men man lär sig blockera det. Man måste för att överleva, säger hon.

Dörren öppnas och en ung officer kommer ut med ett sorgset leende på läpparna. Det är major Frederichs tur. Hon går in i rummet, sätter sig framför ett konferensbord och ser förväntansfullt på tv-skärmen som sprakar till. En man och två barn varav en är en fnittrig liten flicka visar sig.

-Hej älskling, säger Anna Frederich med sprucken röst och vi lämnar diskret rummet.

Utanför börjar en manlig major berätta om hur hans fru tar hand om fruarna till hans mannar och hur mycket han saknar sina barn. Familjesammanhållningen är viktig inom armén, det är tydligt. Innan soldaterna åkte till Irak gick familjerna på kurs tillsammans för att lära sig vad som händer när mamma eller pappa åker ut i krig, fruarna träffas och umgås.

-Men min man går aldrig på de där träffarna, säger Major Frederich när vi ses nästa kväll.

Hennes make är hemma med barnen medan hon tjänstgör i Irak, det var enklast så. Och medan hon förälskat berättar om honom framgår att det inte är enkelt att göra karriär som kvinna i den amerikanska armén.

-Man måste vara dubbelt så bra som männen, säger majoren och ser upp mot skyn.

En enorm fullmåne hänger på den mörka himlen och lyser upp de vidsträckta sanddynerna bakom taggtråden.

Vi har tjejkväll, JAG-officeren Mary Robinson, major Anna Frederich och jag. De två officerarna har haft veckans spaafton och de luktar gott i skymningen som äntligen svalnat av lite grann.

-Att måla naglarna och göra hårinpackningar är ett sätt att överleva, att känna sig mänsklig en liten stund, säger Anna Frederich.

Bortanför de vidsträckta radarbevakade sandynerna rasar våldet mellan sunni och shiamuslimer. Nya uppgifter talar om att så många som 400000 civila har dött. De irakier som haft råd och möjlighet har flytt landet. De intellektuella som stannar riskerar sina liv, hittills har minst 156 professorer blivit mördade sedan invasionen 2003.

Bagdad håller på att delas upp mellan shia och sunnimuslimer och inbördeskriget är snubblande nära vilket drabbar civilbefolkningen oerhört hårt. På det amerikanska fältsjukhuset i Bagdad anländer varje dag soldater som sprängts av de vägbomber som är rebellernas främsta vapen mot soldaterna. Några av dem kommer att dö, andra blir invalidiserade. Alla kommer de kallas hjältar på internetsidorna och hyllas för att de gav sina liv i kampen mot terrorismen och ska man tro president Bush kommer kriget att fortsätta. Trots dess impopularitet, stigande dödstal och kongressvalen har han lovat att behålla trupperna i Irak.

Men här, bakom taggtråden är allt stillsamt och vi ska inte tala om kriget, inte i kväll.

Mary, som är JAG-officer och arbetar med juridisk rådgivning till krigsfångarna berättar att hon är singel.

"Det måste vara guldläge", säger jag med tanke på att vi är omgivna av femtonhundra män.

Hon skakar på huvudet.

-Att dejta är omöjligt. Vi får inte umgås med meniga och alla officerare gifter sig unga så det är svårt, svarar Mary.

Det blir väldigt tyst, allt som hörs är mullrandet från elgeneratorerna.

-Det hela suger, säger jag till slut.

-Big time.

Johanne Hildebrandt