”Jag känner bara avsky”

Johanna mår fortfarande dåligt av mobbningen

I dag Johanna Rosenqvist lever ett normalt familjeliv med sambo, tre barn och fyra hundar. Men såren från mobbningen finns kvar som panikångest, migrän och stress.
Foto: casper Hedberg
I dag Johanna Rosenqvist lever ett normalt familjeliv med sambo, tre barn och fyra hundar. Men såren från mobbningen finns kvar som panikångest, migrän och stress.
NYHETER

Johanna Rosenqvist har precis läst sina klasskamraters version.

Hon är förbannad och ledsen – men inte förvånad.

– Jag känner bara avsky.

Kvällen är sen i Arvika. Johanna Rosenqvist har just kommit hem från kvällsskiftet på servicehuset. Där arbetar hon som undersköterska.

– Jag känner mig uppskattad där.

I dag lever Johanna ett helt vanligt familjeliv. Gul trävilla med vit altan, plommonträd och hallonbuskar, tre barn, fyra rottweilerhundar och sambo.

Det har gått 13 år sedan hon kom till högstadiet i Jättestenskolan i Grums.

– Det började efter några dagar. Jag fick höra att jag var efterbliven, cp-skadad, ful, luktade illa och var en lantis.

Johanna trodde att det skulle gå över. Men när klassföreståndaren larmades blev det värre.

”Ibland ville jag hämnas”

– Varje dag fick jag höra hur ful och dum jag var. Varje dag. Killarna i klassen började, andra hängde på.

– Ibland ville jag hämnas, ibland hänga mig. Men jag var blyg, tyst och lite rädd.

Johanna gick undan, höll sig borta med en kompis som också mobbades. Hon säger att hon är stolt över att hon ändå stod ut så länge.

– I slutet av sjuan var jag ingenting, trodde på allt de sa om mig, undrade varför jag fanns.

Johanna blir förbannad och ledsen när hon läser vad klasskamraterna säger. Hon medger att hon hoppades på ett förlåt.

– Det tar ganska hårt att de inte har ändrat på sig.

– Det vore skönt om de kände ånger. Men jag väntar mig inget, jag känner bara avsky mot dem som gjorde mig så illa.

Mobbningen river ännu i vuxna Johanna. Panik­ångest, migrän och stressymptom kräver fortfarande medicin.

Självbilden är kantstött. I spegeln ser hon bara den fula och konstiga.

Precis som de sa. Sådant ställer höga krav på nära och kära.

– Jag har svårt att tro att någon annan kan tycka att jag är fin, värd något.

Vågar inte gå på klassträff

Förra året damp en inbjudan från sjundeklassen ner i postlådan på det vita villastaketet.

Johanna ville, men vågade inte gå.

Hon var rädd att hon skulle bli 13 år igen.

– Jag ville så gärna komma dit, stor och stark. Men det är jag inte, inte än.

Johannas fall - år för år

Läs mer:

Maria Trägårdh, Ronnie Sandahl