Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Rånoffer: Jag är fortfarande rädd

Hon pekade ut en av rånarna i Mockfjärd

Ingrid berättar om rånet mot postkontoret i Mockfjärd. Ingrid berättar om rånet mot postkontoret i Mockfjärd. "Jag låg under disken och tänkte att skjuter de åt mitt håll är det färdig". Foto: GUNNAR SEIJBOLD
DALARNA

Det har gått 23 år.

Men Ingrid minns fortfarande dödsångesten hon kände när männen rånade postkontoret i Mockfjärd.

– Nu rivs allt upp igen, säger hon.

1983 När rånarna tagit till flykten hjälpte Ingrid den skottskadade Grabb Gunnar Olsson som låg blodig på golvet.   1983 När rånarna tagit till flykten hjälpte Ingrid den skottskadade Grabb Gunnar Olsson som låg blodig på golvet. Foto: Lars Larsson

Ingrid hade bara jobbat några månader på postkontoret i Mockfjärd.

På morgonen den 27 oktober 1983, bara fem minuter efter att hon kommit till jobbet, började mardrömmen.

– Jag hörde hur det ramlade in någon genom dörren. Detta är ett rån, sa en röst.

– Men det var först när jag såg en man hoppa över disken med en yxa som jag förstod att det var på riktigt, säger hon.

Ingrid lyckades gömma sig under disken innan rånarna såg henne.

– Sedan hörde jag ett skott.

Det var en av kunderna, den numera avlidne Grabb Gunnar Olsson, som skjutits i benet när han försökte avväpna rånarna.

– Jag låg under disken och tänkte att skjuter de åt mitt håll är det färdigt. Var det så här det skulle sluta för mig?

Samtidigt tvingade de två rånarna in de andra kassörskorna i ett bakre rum.

 

Pekades ut

Ingrid såg allting under disken. Hon lyckades behålla lugnet och registrerade allt. Under en konfrontation kunde hon senare peka ut en av rånarna.

– De hade luvor men jag kände igen honom på benställningen. Men polisen kunde aldrig få fast dem ändå och det var en stor besvikelse.

När rånarna flytt hjälpte hon den skjutne mannen.

– Han låg där blodig och sa åt mig att ringa hans fru. Jag var lugn hela tiden. Skrev en lapp på dörren att vi hade stängt på grund av rån.

– Det var först när jag satte mig i bilen för att åka hem som allting kom över mig. Jag började skaka av chocken, säger hon.

För Ingrid är det svårt att berätta om tiden efteråt. Hon tar en klunk kaffe, plockar förstrött med smulorna från wienerbrödet hon just ätit.

 

Började skaka

– Under de 15 första åren påverkade det här mig mycket. Jag kunde inte prata om det med någon annan än min familj och jag började skaka varje gång det kom på tal, säger hon.

– Och att gå till jobbet på posten efteråt var hemskt. Varje gång någon kom in hajade jag till.

Hon bor på en idyllisk plats i Dalarna med naturen precis på knuten.

– Jag är fortfarande rädd när det är mörkt. Det var ju jag som pekade ut en av dem och det är det som gjort mig mest orolig.

Linda Hjertén
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet