”Jag var ett monster”

Aftonbladets Markus Larsson mobbade en klasskompis

1 av 2
Markus Larsson, 30, är nöjesreporter och musikrecensent på Aftonbladet.
NYHETER

Inte förrän långt senare tittade jag mig i spegeln och såg ett monster.

Skammen efter att ha mobbat en annan människa går inte att tvätta bort. Det blir en tatuering på ens kropp och person. Du kan aldrig mer lita på när någon kallar dig god och snäll.

Du vet bättre. Du vet vad du gjorde.

Hon hette Sara. Hon gick i samma klass på mellanstadiet och högstadiet. Hon hette Sara "

Jag försöker fortfarande förstå varför omgivningen bestämde sig för att Sara skulle bli ett problembarn. Var det för att hon lärde sig sina glosor långsammare än oss andra? Var hon högljudd när vi andra var tysta? Skrattade hon när vi andra hade gråten i halsen? Var hon barnslig när vi andra försökte leka vuxna? Förmodligen alltihop och lite till. Det berodde i alla fall inte på att hon var elak, tvärtom.

Sara flyttades till vår klass eftersom vi hade ett gott rykte. Vi var en duktig och skötsam svensk mönsterklass. Här skulle hon få vara i fred.

Det fick hon inte.

Mobbningen sipprade sakta in i korridorer, matsalar och klassrum.

Det började som skitsnack bakom Saras rygg. Det fortsatte med onda skämt som spottade henne i ansiktet, med målet att slita sönder hennes värdighet, att göra henne osäker, få henne att må dåligt. Till slut blev mobbningen en daglig rutin, som att borsta tänderna på morgonen. Det var lika naturligt som att andas - inget man tänker på.

Vissa mobbade aktivt. Många var passiva. Några få tog sitt ansvar och hjälpte Sara så gott de kunde.

Jag önskar att jag hade tillhört den tredje kategorin. Själv var jag en god kamrat till en viss gräns. Sedan knuffade jag in Sara i ett skåp. Vet ni hur det låter när ett huvud träffar insidan av ett plåtskåp? Det är inget vackert ljud.

Socialen, lärarna och Saras mamma reagerade. Vi fick under långa samtal verkligen veta att vi gjorde fel. Men det är inte lätt att ta förmaningarna på allvar när vissa lärare - de vuxna, de som borde ha vetat bättre - själva retade Sara i klassrummet eller sparkade på hennes bänk för att hon skulle vara tyst och lyssna.

Vilken rätt hade vi? Vilken rätt hade jag? Att sparka på någon som behövde hjälp och värme? Varför är det de starka som ställer krav och plågar de svaga?

I dag är jag 30 år gammal. Jag kan fortfarande inte se filmer eller läsa böcker utan att fundera på vem jag är. Offret? Förövaren? Eller den som står bredvid med armarna i kors och låtsas som att det regnar.

Mobbning är släkt med ondskan bakom folkmord.

Försök inte låtsas som något annat, försök inte blunda, håll inte för öronen.

För några år sen stötte jag på Sara igen. Hon stod några meter ifrån mig på Kupoltorget i Kiruna, mitt under en popfestival.

Jag ville be om ursäkt, jag ville säga förlåt. Men när jag började gå fram till Sara slog ett gammalt, gammalt minne ner mig bakifrån "

" det är sensommar i Kiruna och vi vill kväva Saras jävla skratt som ekar mellan nyklippta gräsmattor och tysta garageuppfarter. Vi fyller ballonger med vatten, hämtar våra cyklar och ställer oss på pedalerna.

Den första vattenballongen träffar Sara i ryggen, den andra slår nästan glasögonen av henne, den tredje kastar jag och missar.

Jag svär när min ballong träffar asfalten och exploderar.

Sara skriker.

Att vi ska sluta.

Sluta, snälla, sluta.

Vi slutar inte. Vi skrattar.

Rätt åt henne.

Hoppas att hon börjar gråta, hoppas att hon aldrig mer orkar gå till skolan.

Vi som snart ska börja sjuan är berusade. Av makten att kunna göra vår klasskamrat illa "

Jag ryckte till.

Sara stod kvar på samma plats, popfestivalen fortsatte som om inget hade hänt.

Jag tittade ner på mina fötter, skakade på huvudet, vände och gick. Jag kunde inte se Sara i ögonen.

Det enda jag kan göra är att skriva. Att här och nu, trots att det kanske inte betyder nåt, trots att det känns fegt och trots att det är alldeles för sent, be om något jag egentligen inte förtjänar.

Jag var en idiot, Sara.

Förlåt.

Fotnot:

Sara heter egentligen något annat.

Markus Larsson