Singel-Hanna: "Jag vill inte vara här"

NYHETER

Släpar upp väskorna för trappan, håret hänger i stripor av spöregnet, kylen är tom och blommorna ledsna.

– Välkommen hem&rdquo, tänker jag, i morgon är leken över. Tillbaka till arbetet, tidiga mornar, måsten och krav. Folk som avundsjukt frågar hur man haft det.

Och jag som med ett stelt leende kommer svara ”jättebra”. Fast jag egentligen bara vill lägga mig ner i fosterställning, sprattla med benen och gråta tills någon kör mig tillbaka till Arlanda. Jag vill inte vara här. Vill iväg igen.

Tanken på att jag inte kan resa obehindrat förrän vid 65 gör mig illamående och rastlösheten använder plötsligt min kropp som huvudkontor. Tänker att jag borde flytta, fast jag egentligen trivs där jag bor. Tänker att jag borde byta jobb, fast jag egentligen älskar det jag gör.

Jag har kanske haft det för bra där borta. Varit för lycklig. Känner mig emotionell och konstig. Och inser att jag verkligen borde träffa någon. För hur många semesterflörtar jag än hunnit med. Hur många killar jag än har på gång. Så är lägenheten, precis som jag, bara tom just nu.

Singel-Peter: ”En sån som jag skulle inte ha en chans”