– Min pappa övergav mig

Patrick Ekwall om sin klassresa, alla sexrykten och livet med dottern Wilma, 7

1 av 4 | Foto: LOTTE FERNVALL
VÄRLDENS BÄSTA PAPPA vill Patrick Ekwall vara till dottern Wilma, 7. Han har bosatt sig i Stockholmsförorten Bromma, bara en kilometer från Wilmas mamma där hon bor varannan vecka. Patrick växte själv upp med en frånvarande pappa som han inte har någon kontakt med.
NYHETER

Du känner den stöddige sportkrönikören Patrick Ekwall från tv.

Du känner inte den osäkre småbarnspappan Patrick, eller arbetarsonen Ekwall som tidigt övergavs av sin pappa.

Lär känna honom.

Patrick Ekwall drar handen över lacken på sin silverfärgade Porsche Cayenne.

Repan är drygt en meter lång och antagligen orsakad av en metallnyckel.

– Jävla idioter!

TV4-krönikören Patrick Ekwall, 41, är van vid att röra upp känslor. Han tar också konsekvenserna av det.

–  Hatad...

Patrick är tyst en stund, tänker.

– ?Det är femte gången du frågar. Jag har inget svar. Jag är sportkrönikör i tv. Har ju liksom inte slagit ihjäl några barn. På dig låter det som om alla människor vill hänga mig i närmsta träd. Men en del är ju faktiskt positiva. Det är nog fifty-fifty.

När känner du dig osäker?

– Jag kan bli superosäker i min papparoll. Inte fan vet jag hur man uppfostrar barn. Wilma är sju år nu. Ibland vet jag inte hur jag ska bete mig.

Vad har du komplex för?

– Mina tänder. För fem år sen fixade jag porslinsfasader à la Carola. Tanden är kvar, de har bara lagt ett skal av porslin över. Jag ville ha snygga tänder. Jag mådde bättre av att göra det. Det kostade femtusen spänn per tand. Och jag gjorde fyra. Tjugotusen, alltså.

Betalade TV4?

– Ja, indirekt. De betalar ju min lön.

Är det därför du borstar tänderna fyra gånger varje dag?

–  Det är en gimmick. Jag har alltid med mig tandborsten i ett plastfodral i väskan. Jag vill känna mig fräsch.

Hur fåfäng är du?

– Jag har inget emot att ta på mig extravaganta kläder. Lägger alldeles för mycket pengar på kläder. Vill inte veta hur mycket. Ibland handlar jag för tiotusen. Ibland för ett par tusen.

Hur vill du beskriva din stil?

– Jag gillar vissa märken. Gärna märken som är lita svåra att få tag i. Dessutom är jag förtjust i Dolce Gabbana. Jag vet att det låter lite turk. Men du, skriv inte det där sista.

Hur ofta kallar du dig ”Mr Exclusive”?

– Jag älskar att driva med myten om mig själv. Därför heter mitt företag Mr Exclusive in sports media AB. Varje år delar jag ut julklappar till kollegorna på fyran. Ett år fick de kepsar som det stod ”Mr Exclusive” på. Ett annat år fick de varsin penna med texten ”Mr Exclusive –  en ganska kaxig penna”. Det är ett skämt. Självdistans är viktigt.

Jag har hört att du svarar ”Mr Exclusive” i telefon.

– Det har hänt. Men det är skämtsamt. Jag är ju inte dum i huvudet.

Hur många förstår humorn?

– Det är nog inte många. Men det kan man inte heller kräva av folk som bara ser mig i en tv-ruta.

Varför sökte du dig till det här yrket?

– Mamma har plockat fram något papper från när jag var åtta år gammal där jag skrivit att jag vill bli sportjournalist. Jag var besatt av att bli journalist. Jag hade ett stort idrottsintresse och jag har alltid gillat att förklara skeenden och miljöer.

Vad har det med ”Let’s dance” att göra?

– Ingenting, egentligen.

Jag tackade själv nej till programmet för att jag är journalist. Hur kommer dansandet att påverka din trovärdighet?

– Jag är övertygad om att det inte påverkar min trovärdighet. Jag ska lära mig att dansa i ett nöjesprogram. Det förändrar inte mitt jobb som journalist. Hur resonerade du?

Antingen är man journalist eller pajas.

– Det finns ju en risk att man blir driftkucku. Jag har resonerat kring det här tusen gånger. Men om människor efteråt uppfattar mig som mindre trovärdig så får jag väl skylla mig själv.

Patrick Ekwalls trerummare är smakfullt inredd med stora öppna ytor. Dottern Wilma äter jordgubbskräm med mjölk i köket. I bokhyllan står Glenn Hyséns självbiografi ”Hyss och allvar” och Richard Juhlins ”Tretusen champagner”.

På andra sidan gatan ligger ett hunddagis där E-Type och Helena Bergström förvarar sina hundar.

Det är hit klassresan har tagit honom.

Den började för fyrtioett år sedan i en hyreslägenhet i området Vårsången i södra Malmö.

Mamma arbetade på socialkontoret och försörjde ensam tre barn.

– Vi levde under jävligt knappa ekonomiska förhållanden. Det var ingen dans på rosor. Men jag klarade mig.

Hur knappt levde ni?

– Vi levde liksom inte i ett plåtskjul. Men vi åkte heller inte till Thailand över jul och nyår. Varje sommar, från fem års ålder, skickades jag till en familj på landet. Jag var ett sånt där sommarbarn som fick åka ut till bondgård utanför Malmö. Några veckor bland kor och hundar. Det var fantastiskt.

Hur var du som ung?

– Jag gillade att stå framför klassen och prata. I nian var jag ordförande i elevrådet. Men ingen tyckte nog att jag var särskilt speciell.

Hur var relationen till din pappa?

– Ingen alls. Han lämnade mig och min mamma när jag var liten. Som så många andra män gör. Jag tog kontakt med honom i tonåren. Och när Wilma blev lite äldre tog jag kontakt med honom igen. Men han verkade inte speciellt intresserad. Då la jag honom åt sidan. Man kan inte krusa folk.

Är du ledsen över det?

– Jag ägnar inte en jävla tanke åt honom. Det är klart att det hade varit roligare att växa upp med en pappa. Men han var aldrig med i matchen.

Hur har det präglat dig?

– I min syn på barn är jag bestämd. Jag kan inte förstå hur man kan lämna sitt barn. Man får bara inte det. Nu vet jag å andra sidan hur man inte ska vara som pappa.

Har du frågat varför han lämnade dig?

– Jag tog upp det till diskussion någon gång. Det handlade om hans relation till morsan.

Vad är kärlek?

– Jag ligger lågt med förhållanden. Jag vill inte släpa med en massa brudar hem till Wilma och säga: detta kanske kan bli pappas nya flickvän. Jag backar hellre ur. Mitt liv handlar om Wilma och mitt jobb. Det låter kanske tragiskt. Men jag trivs bra. Jag vill vara hyggligt schyst mot min dotter och hennes uppväxt.

Träffar du kvinnor?

– Jag lever inte i celibat, alltså. Och jag ligger inte med män.

Jag har annars hört ett rykte om att du är bisexuell.

– Wow. Det gör mig smickrad. Men nej, tyvärr. Jag har aldrig varit i närheten av några sådana känningar.

Hade du kunnat vara bög och sportjournalist?

– Ja, det hade jag skitit fullständigt i.

Varför finns det inte en enda öppen bög inom svensk idrott?

– Jag är inte säker på att det finns någon. Min tes är att få homosexuella män attraheras av fotboll och hockey. Av naturliga skäl dras de i stället till exempelvis frisöryrket.

Vilka är de naturliga skälen?

– Vet du det? Inte jag heller. Det har väl med läggningen att göra.

Är bögar för fjolliga för idrott?

– Vänd på det: varför dras bögar så ofta till yrken som frisör eller servitör och varför dras de till sporter som konståkning och dans? Det finns skäl. Jag är däremot inte säker på vilka.

Hur ser du på din klassresa?

– Jag är jävligt stolt, har jobbat som ett jävla svin för att komma hit. Men jag är inte så rik som du verkar tro. Jag har inget hus i Marbella. Inte ens i Båstad.

Hur röstade du i valet?

– Moderaterna. Min politiska uppfattning har alltid varit mer höger än vänster. Jag har alltid haft kapitalist-tänket.

Många i din omgivning beskriver ditt omättliga bekräftelsebehov.

– Jag styrs inte av det behovet. Och jag gråter mig inte till sömns om nätterna för att ingen sagt att jag är bra nog. Jag känner inte att jag har ett större bekräftelsebehov än andra.

Har du tagit revansch?

– Nej.

När Wilma har ätit upp jordgubbskrämen åker vi mot Stockholms innerstad. På vägen passerar vi en stor reklamtavla med Patricks ansikte.

I danslokalen möter partnern Carin da Silva.

Efter en stunds cha-cha-övningar i blanka klackskor frågar Patrick:

– Nu har du sett mig dansa. Behåller jag min trovärdighet?

Utan tvekan.

Som dansare.

Ronnie Sandahl