Popens mästare på första soloturnén

1 av 4
"Jag passar kanske inte in helt, men jag känner mig accepterad". Jarvis Cocker har lämnat Pulp och England bakom sig. Trodde vi. Foto: Tobias Röstlund
NYHETER

Pulps forne frontman Jarvis Cocker jagar förband på nätet efter att ha flörtat vilt med en ny publik.

Den 29 januari spelar han på Berns i Stockholm.

Vi hade honom på tråden från Paris.

Det händer att man väntar i fjorton år på ett telefonsamtal. Det hände mig. Det händer att man väljer ett visst yrke för att förverkliga en dröm. Det gjorde jag.

Måndagen den 15 januari 2007 fick jag äntligen intervjua Jarvis Cocker. Och jag tänker inte på något vis genera mig genom att försöka förminska händelsens betydelse. Även om frågan är given: Vad ska man göra nu?

Sex minuter innan intervjun sätter jag på Pink Glove från Pulpalbumet His'n'hers. Jag lyssnar två gånger. På bordet framför mig ligger autografen från 1996 "Do you remember the first time, Ida?", x antal Pulpskivor, soloskivan, utskrifter från nätet. Jag tror mig utföra någon slags ritual. Jag läser frågorna jag ska ställa, om och om igen. Överst står: "Excellent record, excellent". Mitt enda smicker.

Jag har aldrig varit så förberedd. Jag har ju förberett mig i åratal.

Låt oss börja.

Efter Pulps upplösning för fem år sedan var det knappast tal om någon musikalisk stagnation för Jarvis Cocker. Sedan dess har han arbetat med Nancy Sinatra, Marianne Faithfull och Charlotte Gainsbourg, hoppat in i rollen som alter egot Darren Spooner i electrorockprojektet Relaxed Muscle och flyttat till Paris.

Hur viktig har då staden Paris varit för soloprojektets tillkomst i förhållande till Sheffields betydelse för Pulp? Jarvis Cocker funderar på tråden från Frankrike, lite tagen av alla intervjuer men ändå så pass professionell att han lovar att engagera sig i frågorna till hundratio procent.

- Även om jag inte har skrivit om Paris på den här skivan så har flytten i alla fall gett mig en paus från England. Plötsligt fick jag något att jämföra med, en ny blick. Och jag passar kanske inte in helt, men jag känner mig accepterad. Fast det är ju inte så att jag har klippt helt med England, ganska ofta tar jag tåget hem. Jag känner mig som de där kanotisterna som paddlar in till jobbet i London från Kent eller Sussex.

Flört med ny publik

Den musikaliska sololoopen slutar inte där. Cocker har även flörtat med en ny och ung generation genom både visuella och musikaliska bidrag till filmen Harry Potter och den flammande bägaren (i rollistan går han under titeln "Weird sisters band member).

Hur långt är han villig att gå för att upptäckas av en ny generation fans? Anser han själv att han sålt sig?

- Nej, det gör jag väl inte. Harry Potter-grejen gjorde jag faktiskt för att stiga i popularitet hos barn i min närhet, som min son. Men annars skriver jag om sådant som intresserar mig.

Cocker har aldrig stuckit under stolen med sin pessimism över de senare årens politiska utveckling i hemlandet. När England och USA gick in i Irak år 2003 hade han precis blivit far till sonen Albert.

- Samtidigt som jag var lycklig över att ha blivit pappa tänkte jag, oh dear, förstå vilken värld han fötts till. Om jag ser till alla mina orosmoln så ryms de på den nya skivan. Men nu är oron på väg bort. Ett nytt år har precis börjat. Det kommer hända saker i England. Blair måste försvinna. Jag försöker hålla an till optimismen. Tron på mänskligheten förlorar jag aldrig.

Gubbrock och sextiotal

Orosmolnen på nya skivan framförs av samma gamla släpiga Sheffieldstämma, nu med fodral som för tankarna till gubbrock (Heavy weather), det politiska landskapet (Cunts are still running the world - här som sista låtens hemliga spår), sextiotalet (Baby's coming back to me) och Carson Mccullers spoken word album "The Member Of The Wedding" (Big Julie - som inleds med en läsning av McCuller). I Big Julie proklamerar Jarvis Cocker: "Just wait until Big Julie rules the world", som en parafras på sin MySpacedänga Cunts are still running the world.

Vem är den här Julie, är hon din förhoppning om den politiska framtiden personifierad?

- Jag skulle hellre se att Big Julie styrde världen. När jag skrev låten hade jag två inspirationskällor, den ena var ett stycke i McCullers roman "Hjärtat jagar allena" som handlar om en en tjej som tjuvlyssnar under ett fönster där hon får höra Beethovens tredje symfoni. Det får henne att inse att musik kan ta henne dit hon längtar. Den andra var minnet av en tjej jag kände i England som lät mig veta hur det var att vara tidigt utvecklad, du vet, männen blängde ögonen ur sig. Jag tänkte på att du som ung människa längtar bort och känner att världen skulle se annorlunda ut om just du styrde.

By the way, excellent record, excellent. Skulle du själv vilja styra världen?

- Tack, kul att du gillar den. Nä, styra världen, inte en chans. Det är något fel på dem som vill göra det. Jag har inga problem med folk överlag, det är bara de som har makt som är idioter.

Big Julie är förresten den enda av låtarna på skivan vars text inte har något Jarvis-karakteristiskt berättarjag.

- Det där är alltid så olika, ibland byter jag perspektiv i själva låten. Jag vet inte riktigt varför, men jag vet att jag för en oavbruten dialog när jag skriver. Jag konverserar med mig själv.

Vi är ju vana vid dina små historier om vardagliga varelser och händelser. Men nu har du gått ett steg närmare skräckens värld och lagt ut podcasts där du högläser Bröderna Grimm på din MySpace-sida. Ingen skräckroman på gång?

- He he. Jag har aldrig försökt skriva någon, men det kanske kommer. Jag har nämligen en förkärlek för folksagor med fruktansvärda slut och märkliga detaljer.

På samma MySpace-sida kan man även följa Jarvis Cockers jakt på lokala förband till spelningarna på turnén. Han uppmanar sina läsare att höra av sig med tips. Har han fått någon respons?

- Visst. Mest från Sverige. Jag tror att det rör sig om ett femtontal band som hört av sig inför spelningen i Stockholm. Det är värre med Köln. Där har jag bara ett enda förslag.

Vad betyder din MySpace-sida för dig som soloartist?

- Även om jag kollar meddelanden och lämnar nya texter var och varannan vecka så föredrar jag att kommunicera via mina låtar, annars skulle det bli för personligt. Men givetvis har sidan betytt mycket för Cunts are still running the world, som inte kunde gå i radio. Nu kunde den spelas utan tjafs.

- Jag är ju torsk på det direkta. Någon mystifikation av musik har jag aldrig gillat. För mig slår livespelningar ut allt annat. Tyvärr har det skapats en barriär mellan artist och publik sedan mobilkamerorna kom. Galet. Varför inte bara kolla när man är på plats och inte efteråt? Det där förstår jag inte. Ska du se spelningen i Stockholm?

Självklart. Jag kommer inte att filma, jag kommer vara där till hundratio procent.

Ida Lithell,

Allt om Stockholm

Fakta Jarvis Cocker

Foto: Scanpix
Foto: Scanpix