Alt-countryns räddare är i stan

Willy Vlautin (längst till höger) och resten av veteranerna i albumaktuella Richmond Fontaine, alt-countryns räddning.
Willy Vlautin (längst till höger) och resten av veteranerna i albumaktuella Richmond Fontaine, alt-countryns räddning.
NYHETER

Sångaren Willy Vlautin i bandet Richmond Fontaine, som kallats alt-countryns räddning, har kommit till Sverige för en pretour innan resten av Europa och bandet väntar.

Onsdagen den 7 februari släpps nya skivan och samma kväll spelar han på Pet Sounds Bar.

En nyanländ Willy Vlautin. Foto: Ida Lithell
En nyanländ Willy Vlautin. Foto: Ida Lithell

Willy Vlautin kommer direkt från Arlanda, släpandes på gitarr och väska, nöjd med att flygturen var lugn så han både kunde sova och hinna med ett antal sidor i Walter Mackens The silent People.

- Jag ska ju till Irland och spela och Walter Macken kommer ju från Galway, säger han och tillägger att han försöker läsa så mycket som möjligt.

Stundande Europaturné

Efter en snabbvisit i Stockholm utan de andra i Richmond Fontaine möter han upp bandmedlemmarna i London i slutet av veckan, varifrån färden går vidare mot norra England, Irland, Danmark och kontinenten. Sverige finns ännu inte med bland turnéstoppen, varför kvällens spelning på Pet Sounds Bar kan ses som en pretour. Willy Vlautin, som säger att bandet föredrar att turnera i Europa framför USA, lovar dock att försöka dra hit dem alla senare i vår.

Alt-countryns räddning

Inte hört talas om Richmond Fontaine eller Willy Vlautin? Nåväl, alla korrläser faktiskt inte Uncut och Mojo, där bandet nästan prenumererat på månadens americana-platta. Richmond Fontaine brukar omnämnas som alt-countryns räddning och har hitintills gett ut sju plattor. Innan Thirteen Cities, som släpps i dag, senast The Fitzgerald (2005) och Post to Wire (2004), som båda kallats moderna mästerverk.

Aktuella Thirteen cities tar oss med på en resa genom sydstaterna. Vi möter karaktärer, slackiga vägdrömmare, som flyr från sig själva och sina handlingar.

- Det handlar om personer som gett upp, åtminstone i sina hjärtan. Kanske har de haft samma jobb för länge och dagdrömmer sig iväg på flykt. Kanske har de gjort något hemskt som de försöker gottgöra.

- Jag har ju själv blivit äldre. Och även om jag inte har gjort något fruktansvärt ont mot någon så jagas jag mer och mer av sådant jag skulle ha kunnat göra annorlunda och bättre.

Du har själv aldrig levt på resande fot?

- Jag har alltid velat leva så. Men utan att våga. Jag har väl helt enkelt varit för rädd, för instabil och inte tillräckligt äventyrlig. När jag var ung ville jag vaggas av trygghetens famn. I dag har jag mer självförtroende. Men så trivs jag också bra i Portland som har en oerhört progressiv musikscen. Stan har sett allt i musikväg, från heta The Shins till Cat Power som när hon spelade i stan för tio år sedan ofta fick avbryta efter att ha börjat gråta.

- Fast helst av allt skulle jag vilja flytta tillbaka till öknen. Men jag är gift med bandet. Gör vi slut så flyttar jag.

Dina texter är väldigt svarta. Hur deppigt kan det bli?

- Jag hade lovat mig själv att inte skriva deppiga låtar, men det blir bara värre och värre (skratt). Men jag skriver av mig för att bli av med sådant som skrämmer och jagar mig.

- Själv blir jag inte nedstämd av jobbiga saker. Snarare så känner jag att jag har en vän. Förstår du? Någonstans därute finns det någon som har det lika jävligt som jag. Och berättar du allt så har du ryggen fri. Vi har ju alla våra problem och alla vet vi hur svårt det är att dölja rädsla. Det handlar inte om att vara privat, utan om att vara ärlig när det kommer till känslor.

Hur stor press känner du att du har på dig i och med nya skivan?

- Jag vill bara göra en fullfjädrad skiva så att alla i bandet känner att det hela tiden går lite bättre, som att man varje år får en liten löneökning. Vi har jobbat ihop i tolv år nu. Och visst händer det att de ledsnar när jag kommer dragandes med mina långa låtar med åtta verser, bara för att jag gillar historier. Då frågar de om jag inte har något lite mer catchy.

Dubbel titel

Willy Vlautin kan numera även titulera sig författare. I april dimper hans debutbok The Motel Life ned i Europeiska boklådor. När och om den ges ut i Sverige är i skrivande stund oklart. Vad vi vet är att det rör sig om en noir-berättelse i Cornell Wollrich-anda.

- Jag skrev boken samtidigt som vi gjorde The Fitzgerald-skivan. Och det är väl en utveckling av historierna på den.

Fyra böcker till är redan skrivna. Eller tre och en halv, som Willy Vlautin säger. Den halva är tydligen inte tillräckligt bra för att få bli kallad hel.

- Gemensamt för mina historier är att de kretsar kring arbetarklassen, som jag känner mig familjär med. Mitt intellekt håller inte för de stora sakerna, de stora orden.

Ida Lithell,

Allt om Stockholm

Nya skivan Thirteen Cities

Några ord om nya skivan Thirteen Cities