Ett helvete på jorden

Fånglägret där man spärras in – utan att vara dömd

1 av 3 | Foto: jerker Ivarsson
RÄTTSLÖS FÅNGE De fångar som anses lydiga och skötsamma hålls hålls inspärrade i den del där de intagna bor tillsammans i sovsalar, får vara utomhus en stor del av dagen och har varsin bönematta. Men de är lika rättslösa som de övriga 360 fångarna.
NYHETER

GUANTÁNAMO, KUBA

Många av dem har suttit i sina trånga celler i fem år. Utan rättegång. Utan åtal. Ändå vägrar USA att släppa dem.

Aftonbladets Wolfgang Hansson och Jerker Ivarsson har besökt Guantánamo, USA:s eget gulag.

Palmerna, solnedgången och det turkosblå havet till trots står det snabbt klart att vi inte hamnat i paradiset. Dörren till isoleringscell 113 slår igen bakom mig med ett metalliskt ljud. Spegelglaset i det decimeterbreda fönstret gör det nästan omöjligt att se ut.

Vi har hamnat i ett helvete på jorden.

Jag ser mig om i den nästan helt kala cellen. En blå plastmadrass är placerad på den i väggen fastgjutna bädden. En metallplatta med hål i golvet är toalett, med full insyn för vakterna. Bredvid ett miniatyrhandfat i metall.

En tunn strimma dagsljus strilar in genom ett minimalt mjölkfärgat fönster som knappt går att se igenom.

Jag har ungefär tre gånger tre meter att röra mig på.

På sängen ligger föremålen en fånge har rätt att ha i sin cell – om han sköter sig. En liten tvål, en superkort tandborste, en filt och några ark med toapapper. På sängen ligger också ett radband och ett exemplar av koranen på arabiska.

Enda ljudet jag hör är klonket av metall när vakterna går upp och ner i korridoren utanför. Det enda min näsa kan uppfatta är stanken av rädsla.

Tanken att sitta här ens en halv dag känns outhärdlig. Om jag sätter näsan mot spegelfönstret i celldörren kan jag diffust se korridoren. Vakterna där ute rör inte en min när de tittar in i cellerna.

Ljuset i cellen är tänt dygnet runt.

– Varje intagen måste observeras var tredje minut, säger vaktchefen för Camp 5. Vakten måste se en bit hud, ett ansikte, att den intagne andas.

Större delen av dygnet får fångarna inte behålla sina filtar eller lakan. De delas ut först vid midnatt för att minska risken för självmord. Fångarna måste lämna ifrån sig sängkläderna klockan fem på morgonen när de väcks.

På en tavla utanför rastburarna hänger en affisch med lägerregler på engelska och arabiska. Regel 1: Den som inte följer reglerna kommer att straffas. De olydiga blir av med allt utom koranen och en skaftlös tandborste som sätts på fingret som en fingerborg.

Fångarna får ta del av utvalda världsnyheter. Bredvid reglerna hänger ett nyhetsbrev som redogör för avrättningen av Saddam Hussein.

Längst ner i korridoren finns några duschar. Innan fången får gå dit kedjas han till händer och fötter genom luckor i celldörren och eskorteras sedan av två vakter. Framme vid duschen tas kedjorna av och ersätts av ett hänglås på den gallerförsedda dörren som ger vakterna full insyn.

I varje lokal utanför cellen dit fångarna förs kedjas de fast i golvet.

– För sin egen säkerhet, förklarar löjtnant J som anser proceduren helt självklar.

Många av de nästan 400 intagna på Guantánamo har levt under sådana här förhållanden i fem år. Utan att åtalas för något, utan att få se vilka bevis som finns mot dem, utan en chans att försvara sig i domstol. Utan en aning om när de blir fria, om någonsin.

Av de 775 som suttit fängslade på Guan-tánamo har hälften släppts. Av de 395 som är kvar vill amerikanerna skicka hem 83.

Många militära experter är eniga om att merparten av fångarna är oskyldiga civila som sålts till amerikanerna av prisjägare som fick 35 000 kronor per fånge. Eller talibansoldater av låg rang.

Bara tio har åtalats. Dessa åtal har ogillats av Högsta domstolen och ännu inte lett till någon av de militära tribunaler Bushregeringen vill genomföra.

Enda storfångsten är de 14 som i september förra året fördes över till Guantánamo från hemliga fängelser i andra delar av världen.

Totalt räknar militären med att åtala högst 60 fångar. De med insyn tror att det blir högst 30. Bevisen håller helt enkelt inte. Ändå tvekar ingen av våra militäreskorter om vilka som sitter här.

– De är mördare, säger kapten B och spänner ögonen i mig. Terrorister. Om de kunde döda oss skulle de göra det direkt.

Han sänker rösten och blir förtrolig.

– Oss emellan så kan jag inte känna någon som helst sympati för de här fångarna. Vi gör alldeles för mycket för dem. De skulle aldrig behandla oss så här bra.

Chefen för lägren, amiral Harry Harris, är lika säker:

– Alla 395 som hålls här i dag är farliga terrorister. Varenda en av dem.

Andra säger inget alls utom:

– Vi lyder bara order.

En stor ödla springer plötsligt framför oss. Kapten B ropar förtjust.

– Var försiktiga, det är en leguan. De är utrotningshotade men här är de vanliga. De har blivit som våra husdjur.

Den som kör på en leguan på basen får böta 70 000 kronor.

Kapten B vill inte skylta med sitt namn. Han är rädd att både han själv och hans familj i så fall ska hotas av al-Qaida.

Soldaternas namnskyltar sitter fast med kardborreband. Varje gång de går in i fånglägren drar de bort sin namnlapp.

Vi instrueras noggrant att inte tala med de intagna även om de tilltalar oss. ”Av hänsyn till privatlivets helgd.” Inte ens om en fånge via sin advokat säger ja till en intervju får vi tala med honom.

Hur bra eller dåligt fångarna behandlas beror på vem man lyssnar på. Amnesty kallar Guantánamo för USA:s gulag, en modern motsvarighet till Stalins dödsläger. FN:s tortyrkommitté säger att svåra övergrepp förekommit här och att lägret borde stängas omedelbart. EU och påven är av samma åsikt. Till och med FBI har i en rapport pekat på 26 fall av inhuman behandling.

Fångarnas advokater hävdar att deras klienter utsätts för tortyr eller tortyrliknande metoder. Luftkonditioneringen i deras celler sätts på maximal kyla. De kedjas fast i smärtsamma positioner och tvingas stå så i timmar.

Intrycket våra amerikanska guider ger oss är att de intagna när-

mast borde vara tacksamma som får vistas här. Militären pratar ett tvärtomspråk.När biträdande lägerchefen visar oss en av cellerna säger han utan minsta antydan till skämt:

– Många av de intagna gillar sina celler. Det är som deras privata våning. De har till och med en hylla för koranen.

För säkerhets skull tittar jag på honom en extra gång men han är fullt allvarlig.

Allt fångarna gör vänds emot dem. Tre begick självmord i juli förra året.

– En asymmetrisk krigshandling, hävdar kapten B.

Advokater har beskrivit för mig hur plågsamt det är för hungerstrejkande fångar att bli tvångsmatade. På sjukhuset presenterar de ansvariga stolt all medicin och utrustning som tagits hit för de intagnas skull. Inför tvångsmatningen spänns fången fast i en specialbyggd metallstol.

– Helt och hållet för att inte ska skada sig eller vakterna, säger doktor K och visar oss en gul plastslang som används för tvångsmatning.

Han låter oss känna på slangen. Hur mjuk och len den är. Sedan beskriver han hur enkelt och lätt det är att föra slangen genom en näsborre ner i magsäcken. Genom slangen matas fången med näringsvätska, en procedur som tar 15–45 minuter.

– Jag har inte märkt att fångarna känner smärta eller obehag, säger doktor K.

Alla som guidar oss är noga med att visa den svarta pil som finns i varje cell. Pilen visar åt vilket håll Mekka ligger. Stoltheten är stor över de svarta pilarna.

I Camp 5 hör vi hur en röst på arabiska kallar till bön. Det sker fem gånger per dag. Varje intagen får sitt personliga exemplar av koranen. De som sköter sig får även en tunn bönematta.

Under bönetiden sätts en gul plastkon med bokstaven P (för prayer=bön) ut i fängelsekorridoren. Då ska vakterna gå extra försiktigt på metallgolvet för att inte störa de intagnas bön.

– Visserligen sitter de inlåsta men förutom det är det här rena paradiset för många, säger löjtnant J.

Inte heller han skämtar.

Vi träffar tre av de pojkar i 20-årsåldern som vaktar de intagna i 13-timmars pass. Vi får höra av deras överordnade att de gör

ett fantastiskt jobb. Själva svarar de korthugget.

– Jobbet är tungt och stressigt men samtidigt givande, säger en av dem. Jag känner att jag gör något viktigt för mitt land.

Fångarna svär och skriker åt vakterna. Det händer att de spottar och slänger urin och avföring på dem. Men de här tre har klarat sig från det.

Vid dessa tillfällen kallas ibland en specialstyrka in, rapid reaction force. En grupp maskerade soldater som bryter ner och ”oskadliggör” fången. Jag nekas att intervjua någon av medlemmarna.

När en amerikansk soldat poserade som al-Qaidafånge utan att styrkan visste att det var övning slutade det med att ”fången” fick föras till sjukhus i USA med svåra skallskador.

Intrycket efter rader av intervjuer med militären och intagnas advokater är ändå att den fysiska misshandeln minskat men ersatts av psykisk tortyr.

Delta Camp består egentligen av flera olika fängelser. Fängelset på Camp 6 är Guantánamos nya ansikte, byggt för maximal säkerhet.

Innanför den åtta meter höga grinden når vi rastgården som byggts om till tårtbitar där fångarna, i teorin, får hämta frisk luft två timmar per dag.

När vi kommer är alla rastburarna tomma trots att det är dagsljus. Ofta väcker vakterna en fånge mitt i natten och erbjuder honom att gå ut.

Genom ett smalt fönster ser jag fången i cell nummer 107 gå de få stegen fram och tillbaka i sin cell. Rytmiskt som en pendel dyker hans ansikte upp. Efter en stund sätter han sig på sin brits och läser i koranen.

I praktiken sitter alla här i isoleringscell minst 22 timmar per dygn. De kan inte se några andra fångar. Enda sättet att kommunicera är att försöka skrika genom betongväggarna.

För Jumah al-Dossari från Bahrain blev det för mycket. Under ett möte med sin advokat försökte han begå självmord.

– Jumah ville gå på toaletten, berättar hans ombud Joshua Colangelo-Bryan som är på sitt tionde besök på basen. Vakterna lossade hans fotfängsel. När han inte kommit ut efter fem minuter blev jag orolig och tittade in. Då hängde han i en snara en bit över golvet som var fullt av blod efter ett skärsår i armen. Jumah var djupt deprimerad efter att ha flyttats till det nybyggda fängelset där de intagna inte längre kan prata med varandra.

– Jag tror inte att någon kan förstå hur det är att sitta ensam i sin cell 22–24 timmar per dygn tusentals kilometer från sitt hemland. Månad efter månad. Utan hopp om att någonsin få träffa sin familj igen.

Joshua Colangelo-Bryan har läst de hemliga bevisen mot sin klient.

– De är knappast imponerande. Enda anklagelsen mot honom är att han vid något tillfälle ska ha befunnit sig i Tora Bora. Militären säger inte när eller vad han skulle ha gjort där.

Jumah hävdar att han var i Afghanistan för att inspektera ett moskébygge som Bahrain finansierat och flydde när kriget bröt ut. De pakistanier som lovade ta honom till Bahrains ambassad verkar ha sålt honom till amerikanerna.

I Camp 4 placeras de ”snällaste” fångarna. De som följer reglerna. Efter ett uppror sitter här nu bara 35 fångar. De bor i sovsa-

lar och får gå ute under en stor del av dagen. Så fort vi släpps in genom lägergrinden försvinner några av fångarna inomhus. Andra fortsätter obesvärat med sina aktiviteter. En har lagt ut en tunn madrass på marken och gör situps.

Vår eskort börjar omedelbart en utläggning om hur vältränade många av fångarna är.

Lägren är öppna för besök av journalister men det är en lång och besvärlig process att komma hit. Känslan är att de egentligen inte vill ha besök. Villkoren är många liksom de praktiska obehagen.

För oss tog det över tre månader från den första kontakten till att besöket verkligen blev av. Från Fort Lauderdale i Florida flyger vi med Air Sunshine i ett litet, gammalt och slitet propellerplan. Trots att resan tar drygt tre timmar finns det ingen toalett ombord. Inte heller någon luftkonditionering.

På basen får vi inte röra oss en meter utan eskort.

– För er egen säkerhet.

Utanför ingången hänger en skylt med basens motto, ”Honor bound to defend freedom”, fritt översatt ”Försvara friheten – vår hedersplikt”.

Guantanamo

Bilderna granskas och raderas

Wolfgang Hansson