Debuterade – som 53-åring

Marianne Fredriksson debuterade inte som romanförfattare förrän hon var 53 år – men blev Sveriges mest framgångsrika vuxenförfattare genom tiderna.

Hon började sin karriär som polis- och sjöfartsreporter på Göteborgs-Tidningen, GT, som 21-åring – och avslutade den som dyrkad författare, med miljoner läsare världen över.

I Sverige, Thailand, Japan, Tyskland, Kina eller USA – överallt fanns hennes läsare.

Hon skrev om de stora livsfrågorna, om de djupt mänskliga problemen, om ondska, rädsla, avund och kärlek – ämnen som är lika aktuella och lika verkliga var du än bor, vilket språk du än talar och vilken religion du än har.

Skrev inte för kritiker

Kritikerna älskade henne inte, men dem hade hon å andra sidan inte heller mycket till övers för.

Det var inte för dem hon skrev.

Det var för läsarna.

Och att läsarna uppskattade det hon skrev bevisas inte minst av att hon är den enda svenska författare någonsin som haft två böcker samtidigt på listan över de tio mest sålda böckerna i världen.

Det är stort – större än vad hon ens själv kunde förstå.

Året var 1999 och böckerna var ”Simon och Ekarna”, hennes genombrott, och ”Anna, Hanna och Johanna”.

Mitt eget exemplar av ”Simon och ekarna”, favoritboken framför de andra, är tummat och nött – och fyllt av färgglada gem, ett för varje tanke, varje formulering, som jag ville spara och återkomma till.

Det blev väldigt många gem.

Så har nog många av hennes läsare – företrädesvis kvinnor, för det var vi som läste henne – använt hennes böcker.

Som en källa av klokhet att ösa ur, att återkomma till, att tröstas av, att förstå genom.

Skulle fyllt 80

Marianne Fredriksson blev 79 år gammal – 28 mars skulle hon ha fyllt 80 år.

Hon fick dö hemma i Österskär, utanför Stockholm. Här hade hon sitt skrivarhus, som hon ritat själv.

Genom de stora fönstren kunde hon se ut över sin stora trädgård med alla de älskade växterna, och bortom den, boningshuset, där hon bodde i nästan 40 år.

De flesta av de åren tillsammans med före detta maken Sven, pensionerad sjökapten, de sista tillsammans med sin personliga assistent, som fanns vid hennes sida dygnet runt, när åldern tog ut sin rätt och hälsan började svikta.

I skrivarlyan låg cigarettröken stundtals tung, därav det rossliga skrattet och den kärva rösten, som de som hört henne så väl kände igen.

Vid sin dator skrev hon ned berättelserna, historierna som alltid föddes ur de återkommande drömmar som kom till henne.

Men ibland fick hon vänta länge på de figurer som skulle gestalta tankarna, kanske i månader, men de kom alltid till slut – och då levde de sina egna liv.

– Det är min lyckliga tid, sa hon.

Det svåra kom när boken var klar och det var dags att ta farväl av personerna i boken, de gestalter hon lärt känna och blivit beroende av.

Och då var det också dags för det hon tyckte allra sämst om med sitt författarskap: pr-resorna, boksigneringarna, kändisbjudningarna.

Alltmer lik Garbo

Med åren flydde hon offentligheten och blev alltmer Garbo-lik.

Pengarna var hon inte så intresserad av, men visst gjorde de så att hon kunde njuta lite också, genom konst, genom en butler och en trädgårdsmästare och swimmingpoolen i trädgården.

Sin debut som romanförfattare gjorde hon sent i livet, som 53-åring, med ”Evas bok”, den första i trilogin ”Paradisets barn”, 1980, efter en svår livskris.

Sju år senare blev hon författare på heltid.

Prisad som journalist

Men innan dess hann hon med en lysande och prisad journalistkarriär.

Pappa hemma i Göteborg var båtbyggare och brinnande socialdemokrat, mamma var hemmafru, men dottern Marianne ville läsa på läroverket –”högfärdsskolan” som det kallades i arbetarhemmet – och så blev det.

Från jobbet som polis- och sjöfartsreporter på GT handplockades hon 1956 av Bonniers till Allt i Hemmet, där hon blev chefredaktör.

Hon var också med och utvecklade tidningarna Vi Föräldrar och Allt om Mat.

1974, när tidningen Svenska Dagbladet behövde nytt liv, värvades hon dit.

Där skapade hon sin prisade Idag-sidan, med andligare, ”mjukare” och djupare ämnen – en då helt ny genre som fått många efterföljare.

Marianne Fredriksson sörjs närmast av döttrarna Turid och Ann, barnbarn och barnbarnsbarn.

Och, inte minst, av alla sina läsare.