Bisher drivs till galenskap

Tolken är svårt skadad efter fem år i Guantanamo

1 av 4 | Foto: jerker Ivarsson
EN RÄTTSSKANDAL Normalt försvarar Brent Mickum, advokat i Washington D C, stenrika läkemedelsbolag. För försvaret av Guantánamofången Bisher al-Rawi får han inte ett öre men sköter det gärna ändå. ”Guantánamo är en rättsskandal av monumentala mått. Jag har sett de hemliga bevisen mot min klient och är hundraprocentigt övertygad om att han är oskyldig”, säger Brent Mickum.
NYHETER

GUANTÁNAMO–WASHINGTON D C

Världen kommer att bli chockad när den får veta på vilka grunder människor fängslats och torterats i Guantánamo. Det säger en av de advokater i USA som arbetar gratis för att hjälpa dem som sitter i fånglägret.

Aftonbladets Wolfgang Hansson och Jerker Ivarsson berättar historien om hur tolken Bisher al-Rawi hamnade i en isoleringscell i Guantánamo.

I Camp 5 har fångarna inga namn. Bara nummer. Bisher al-Rawi, 38, är fånge nummer 905. Ofrivilligt, utan rättegång eller åtal, bytte han en bekväm tillvaro i London mot en trång cell i Guantánamo. Fängelselivet är på god väg att knäcka honom.

Sedan nio månader sitter han i en av de nybyggda isoleringscellerna i Camp 5 i Guantánamo. Lyset i hans cell är tänt dygnet runt. För att kunna sova använde Bisher de 15 ark toalettpapper han får varje dag som skydd för ögonen. Vakterna kallade det missbruk och drog in hans toa­papper. Nu får han inte ens ett ark om dagen.

Bisher började så täcka för ansiktet med sin bönematta. Varpå vakterna konfiskerade den.

Han får ett lakan först efter midnatt. Det tas ifrån honom klockan fem på morgonen. Detta för att minska risken för självmord men också för att bryta ner fångarna genom för lite sömn.

När vi besöker Camp 5 är de decimetersmala springorna till cellerna täckta med plast. Det enda vi vet är att Bisher al-Rawi sitter i en av dem längs den sterila korridoren.

Den närmast totala isoleringen är på väg att psykiskt knäcka Bisher, berättar hans advokat Brent Mickum. Enda gången han har mänsklig kontakt med någon annan än fångvaktarna är när hans advokat kommer på besök.

Vi träffar Mickum vid hans dammfria och välpolerade mahognyskrivbord på advokatkontoret några kvarter från Vita huset. Normalt försvarar Mickum stora läkemedelsbolag. Jobbet för Bisher gör han gratis därför att han tycker att det som pågår på Guantánamo är en skamfläck för USA.

– Detta är värre än när vi internerade japaner efter attacken mot Pearl Harbor under andra världskriget. Att gripa vem som helst, var som helst i världen, på vilka grunder som helst och sedan hålla personen inspärrad hur länge som helst utan rättegång – det kan bara inte vara rådande lag.

Mickum är en av många amerikanska advokater som jobbar ideellt för att hjälpa de annars helt rättslösa fångarna.

Efter ett utslag i Högsta domstolen sommaren 2004 kan advokater resa ner till Guantánamo för att besöka sina klienter om de får klartecken av armén.

Någon annan möjlighet att kommunicera har de inte. En dödsdömd fånge i USA har rätt att ringa och prata med sin försvarare men inte fångarna på Guantánamo.

När Bisher ska träffa sin advokat förs han i fotbojor och handfängsel till ett förhörsrum. Hans fötter kedjas fast i en stål­ögla i förhörsrummets golv.

Bisher bar tidigare handklovar under mötena med advokaten men på begäran av Mickum tas de numera bort.

Genom åren har Bisher torterats och förnedrats av sina fångvaktare, berättar Mickum.

– Vakterna sätter på luftkonditioneringen för fullt och låter honom ligga i köldfrossa timmar i sträck. Han har blivit slagen och förhörd med en pistol mot huvudet.

Militären gör sitt bästa för att försvåra advokaternas arbete. Fångarna straffas ofta före och efter juristbesöken. Ibland låtsas militärer vara advokater.

Resorna till Guantánamo är långa, obekväma och måste planeras månader i förväg.

Anteckningar som Brent Mickum för under samtalen får han inte ta med sig. De betraktas som hemligstämplade handlingar tills de granskats av en censor och inte befunnits hota rikets säkerhet.

Två veckor minst tar det innan Mickum får tillbaka anteckningarna med post. Under den tiden får han inte diskutera med någon vad som sagts under samtalet.

När de första fångarna flögs iförda huvor och ben- och handfängsel från Afghanistan till Guantánamo beskrev vicepresident Dick Cheney hur farliga de var.

– De här är de värsta av de värsta.

Fem år senare räknar regeringen med att högst åtta procent av dem som sitter eller har suttit i lägret haft något samröre med al-Qaida eller talibanerna. Samtliga europeiska medborgare är släppta.

För egen del är Mickum hundraprocentigt övertygad om att Bisher och hans andra klient Jamil är helt oskyldiga.

– Det finns inga som helst bevis mot någon av dem.

Mickum har fått ta del av de hemligstämplade bevisen men är förhindrad att berätta några detaljer.

– Bevisen är löjeväckande. Världen kommer att bli chockad när det en gång offentliggörs på vilka grunder man torterade och fängslade människor på obestämd tid.

Bisher och hans vän Jamil har suttit i Guantánamo i snart fem år och har inget hopp om att komma därifrån i första taget. Under tiden har Jamil fått en dotter som nu är fyra år och som han aldrig träffat.

Bishers psykiska hälsa är så dålig att Mickum fruktar att han snart fått obotliga psykiska skador.

– Han talar till personer som inte finns i rummet. Skrattar okontrollerat. Kan inte koncentrera sig. Han är en spillra av den Bisher jag träffade på Guantánamo för första gången 2004.

Mickum tror att det är precis vad militären vill.

– När han släpps är han ett psykfall som ingen lyssnar på.

Före Guantánamo levde Bisher ett bra liv i England där han bott sedan hans familj flydde från Saddams skräckvälde i Irak för 20 år sedan. Han är utbildad i brittisk privatskola.

Jobbet som översättare åt brittiska underrättelsetjänsten MI5 gjorde att han hamnade på Guantánamo.

Bisher kände en muslimsk präst som MI5 misstänkte predikade hat mot väst. Prästen förhördes upprepade gånger av MI5 med Bisher som tolk.

Samtidigt hade Bisher under längre tid tillsammans med sin bror planerat att starta en jordnötsoljefabrik i Västafrika.

För detta ändamål reste han i början av 2002 till Gambia, en resa clearad av MI5. Han greps direkt på flygplatsen efter tips från MI5 och CIA.

Brodern, som är brittisk medborgare, släpptes men Bisher och Jamil sattes omedelbart på ett CIA-hyrt privatjet, en Gulfstream IV med registreringsnumret N379P.

Planet mellanlandade i Kairo för att fylla på bränsle och fortsatte till Afghanistan. Bisher och Jamil kastades in i det så kallade mörkerfängelset i Kabul där fångarna förvaras i underjordiska celler. Så småningom flögs de till Guantá­namo.

På en punkt skiljer sig Bishers historia från majoritetens som sitter på Guantánamo. Över 80 procent tillfångatogs

i Afghanistan eller Pakistan av prisjägare som mot 35 000 kronor i belöning lämnade över sina offer till amerikanska armén.

I många fall är det uppenbart att amerikanerna blev lurade. De fick helt oskyldiga människor utan någon som helst underrättelseinformation.

Jag tar upp Bisher al-Rawis fall med kommendanten för Guantánamolägren, amiral Harry Harris. En kortvuxen man med hård blick.

– Fångarna sitter inte isolerade. Under bönetiden fem gånger om dagen öppnar vakterna en liten lucka i celldörren så att de kan be tillsammans. De kan inte

se varandra men de kan prata, säger han.

Utan att säga att fångarna ljuger avvisar han tortyranklagelserna. Alla fall har utretts av militären och inte ett enda anses bevisat.

– Fångar smetades inte in med mensblod. Det var rött bläck. Under snart ett år som jag varit chef här kan jag garantera att ingen tortyr eller inhuman behandling förekommit.

Är det humant att hålla människor fängslade i fem år utan att åtala dem för något brott?

Harris tar en klunk ur colaflaskan innan han lutar sig tillbaka och svarar med en motfråga.

– Är det humant att köra in med ett flygplan i World Trade Center?

Läs tidigare artiklar:

Webb-tv

Wolfgang Hansson