Smågangster, mördare – och tyrann

Saddam föddes på samhällets botten

NYHETER

Saddam Hussein var i decennier modellen för en diktator i tredje världen. Statyer och jättemålningar av en leende, sympatisk landsfader fanns överallt inne i Irak medan världen utanför hatade honom som blodtörstig mördare och farlig för världsfreden.

Saddam var stolt över att komma från den stora härföraren Saladins hemstad Tikrit. Nu greps han där själv.

Han föddes den 28 april 1937 i en by utanför Tikrit i en familj på samhällets botten. När han först gjorde sig känd var det som smågangster. Han begick minst ett mord i hemtrakten innan han flyttade till Bagdad.

Saddams lycka blev att han flöt in i ett parti med framtiden för sig: det arabnationalistiska, auktoritära Baathpartiet som en tid styrde både Irak och Syrien.

År 1959 ingick Saddam i en klunga attentatsmän som utposterats längs Rashidgatan i Bagdad för att mörda president Abdulkarim Qasim. Presidenten överlevde och Saddam flydde genom syriska öknen till Damaskus där han började stiga i Baathpartiets ledning.

Efter studier i Kairo - och sedan andra mördat Qasim - återvände Saddam till Bagdad. En släkting från Tikrit blev president och Saddam steg i graderna.

President

År 1979 intog han själv presidentposten. Sedan dess bestämde Saddam och hans medhjälpare, ofta även de från Tikrit, över liv och död i Irak. Spänningarna i landet är stora, från shiamuslimerna i söder till kurderna i norr; Saddam stödde sig på en stor minoritet, sunnimuslimerna i centrala delen av landet.

Saddam ledde ett enormt rikt land med världens största oljeresurser efter Saudiarabiens. I en flört med västintressen förbjöd han kommunistpartiet.

Efter stora vapenköp från USA och Frankrike gick Irak 1980 i krig mot Iran för att avsätta den nya islamistiska Khomeiny-regimen. USA stödde Saddams brutala krigföring och avhöll sig exempelvis från att kritisera Iraks systematiska användning av giftgas.

Kriget blev ett dyrbart misstag. Saddams kassa hade tömts när det slutade oavgjort 1988.

Kuwait

Säker på stöd från USA vågade sig Saddam på ännu ett angreppskrig, denna gång mot Kuwait som invaderades i augusti 1990. Ett delmål för kriget var att trissa upp priset på Iraks olja.

Det är fortfarande en omstridd fråga hur USA:s ambassadör i Bagdad kunde ge klartecken till Saddam för angreppet. Hon hävdade senare att ett språkligt missförstånd låg bakom.

Men USA vände sig nu mot Saddam, och den förste president Bush skapade en internationell allians som med FN:s välsignelse befriade Kuwait.

Till mångas förvåning gjorde alliansen halt när Kuwait besegrats, och lät Saddam sitta kvar. Men genom hela 90-talet tvang USA och FN Irak att uthärda kontroller, förstöring av massförstörelsevapen och omfattande amerikansk-brittiska bombningar.

Överraskningar

Irak blev allt fattigare, och Saddam alltmer despotisk. Men även i de svåraste lägen kom han ned på fötterna. Med tortyr och avrättningar behöll han kontrollen över ett folk som blev fattigare för var dag på grund av diktatorns vanstyre och FN:s sanktioner. Folkomröstningar och val gav ofta stöd från 100 procent av irakierna.

De senaste åren har han stått för ett par rejäla överraskningar: först förstörde eller gömde han sina massförstörelsevapen så att USA:s angrepp våren 2003 blev en bumerang, farlig på hemmaplan både för president Bush den yngre och för hans vapenbroder Tony Blair. De angrep med dessa vapen som motiv men fann ingenting.

Nästa överraskning var mer sofistikerad. De amerikanska styrkorna mötte inget verkligt motstånd och trodde sig snabbt ha segrat. I själva verket tycktes Saddam ha förberett ett gerillakrig och gick under jorden. Kriget blev både blodigt och besvärligt för ockupationsstyrkorna.

Och nu kom ännu en överraskning: Saddam lät sig gripas levande. Därmed har historien en fortsättning: inför rätta kan Saddam komma med nog så besvärliga avslöjanden om sina tidigare allierade och vänner.

Läs också:

Stefan Hjertén/TT