Helt obegripligt att de orkar – och att de vill

1 av 3 | Foto: Foto: AP
Cirkusen har flugit vidare.
NYHETER

Kandidaterna har flugit vidare till Michigan och Nevada, hotellen töms på mediarepresentanter och kampanjarbetare, de miljontals plakaten slängs på soptipp och konfettin från segerfesterna sopas undan.

Karnevalen är kort sagt över och efter att ha stått i brinnande fokus under några dagar återgår Manchester, Concord, Nashau och de andra samhällena i New Hampshire till att vara vanliga småstäder – ingen i resten av världen tar någon större notis om.

Det är inte utan att ett småtungt vemod lägrar sig över trakten.

Å andra sidan vet New Hampshire-borna att det snart är dags igen.

Redan 2010 återvänder de första kandidater som vill utmana den från årets startfält som sitter i Vita huset vid det laget.

Hur kunde det bli så fel i opinionsmätningarna?

Det är den vanligaste frågan dan efter dan.

Det var ju sagt att Obama inte bara skulle slå Hillary – han skulle utdela det dödande slaget med en förkrossande seger med tio procentenheter.

Enligt de experter och statistiker som sitter i tv och tvår sin händer handlade det om att osedvanligt många väljare bestämde sig i sista stund.

Men, undrar man ju stillsamt, borde inte även det faktum att rekordmånga var osäkra ha synts i undersökningarna?

Britterna log skadeglatt när bedrövade kollegor från kontinenten fick se deadline efter deadline passera i internationella presscentret i går natt.

De tog för givet att den extra timme de har till godo på resten av Europa skulle rädda dem.

Men när too-close-to-call-racet bara fortsatte och fortsatte och till slut förstörde även deras kväll var det just Fleet Street-jönsarna som svor högst, slog hårdast i skrivborden och hade närmast till tårarna.

Det var det stora glädjeämnet den vanvettiga aftonen.

Att Hillary vann på att så många bestämde sig i sista stund tas som inteckning för att tårarna i måndags ”fungerade”.

Kvinnan som ställde frågan som fick henne att brista, Marianne Pernold, röstade dock lustigt nog på Barack Obama.

– Jag såg honom tala dagen innan och då var det jag som började gråta. Så djupt rörde han mig, säger hon till lokala nyhetskanalen WMAL.

Valbevakning är fantastiskt roligt och givande, men tar på krafterna.

Jag är i dag så trött att jag knappt klarar av att trycka ner tangenterna på datorn.

Då får jag ändå åka hem till New York och hämta andan.

De kvarvarande kandidaterna måste omedelbart fortsätta längs ”the campaign trail”. Såvitt jag förstår höll en sån som John McCain valmöte i Michigan redan i går.

Och han är över 70 ...

Det är fullständigt obegripligt att de här människorna orkar – och att de vill.

New York Post, vildsint högerpopulistisk, ägnade dagarna före New Hampshire-valet åt att frossa i Hillarys olycka.

Och när hon lyckades göra comeback blev det sura miner?

Givetvis inte.

Redaktörerna vände i den sena tisdagsnatten på en femöring och brakade på med följande, jublande (!) krigsrubrik:

BACK FROM THE DEAD – HILLS AMAZING WIN!

Det är i alla fall inte tråkigt att ha en dylik blaska liggande utanför dörren varje morgon.

Det kan bli åka av framöver. Det hintas redan om att Obama tänker gå hårdare åt Clinton i Nevada – och att Romney, förloraren med gränslösa resurser, kommer att bita McCain i halsen och ruska.