Det kan sluta med ett massmord

NYHETER

Är fruktansvärt beklämd över det ständigt uppblossande etniska våldet i Kenya.

Och vansinnigt trött på korrupta ledare som sätter sin egen makt före befolkningens bästa.

Snart en månad har gått sedan valet och fuskanklagelserna men våldsspiralen snurrar alltmer okontrollerat.

Allt handlar inte längre om valilska. Många ser chansen att sno åt sig en del av grannens jordbruksmark eller hämnas gamla oförrätter.

Nu är det kikuyu-folket, Kibakis anhängare som varit offer för mycket av våldet, som slagit tillbaka. De har sett de sina packa ihop och fly. Uppviglade av byäldstar tar de själva till vapen.

Om oppositionsledaren Raila Odinga och presidenten Mwai Kibaki gjort ett ärligt försök att lösa tvisten och lugna känslorna bland sina supportrar hade kenyanerna sluppit fly gatumobbar beväpnade med macheter och spikklubbor.

Internationella medlare har avlöst varandra i Nairobi men de så kallade ledarna är som två tjuriga småungar.

Gamle FN-chefen Kofi Annan lyckades till slut få dem att mötas öga mot öga och skaka hand. De tittade inte ens på varandra.

De struntar fullständigt i om hundratals av deras egna medborgare bränns levande eller 350?000 tvingas fly sina hem. Det enda som betyder något är att behålla sin plats vid köttgrytorna.

Jag har rest många gånger i Kenya utan att märka några etniska motsättningar. Tvärtom har Kenya länge varit en stabil oas i ett annars ofta kaotiskt Afrika.

Men hatet har uppenbarligen hela tiden bubblat under ytan.

Paralleller dras ofta med folkmordet i Rwanda 1994. Där organiserade landets ledning ett systematiskt massmord på en folkgrupp. Fullt så illa är det inte i Kenya.

Men det kan bli det om inget görs för att stoppa slakten.