Nu har vi bara hans texter kvar

Vänner och kollegor tog ett sista farväl av Anders Paulrud

1 av 5
SÅ MINNS VI ANDERS  Många kollegor och gamla vänner mötte upp på för att minnas Anders Paulrud. Den hyllade författaren och Aftonbladetjournalistenavled den 6 januari, 56 år gammal.
NYHETER

Så fick vi till sist ta farväl av vår kollega Anders Paulrud.

Att den här dagen skulle komma visste vi alla.

Men vi hoppades på ett mirakel. På att han – och vi – skulle få fortsätta tillsammans.

Anders visste att han skulle dö.

Hans sista bok ”Fjärilen i min hjärna” handlade om döden. Hans egen. Den död han visste skulle komma.

Och som han mötte med sådant mod. Sådan oerhörd värdighet.

Han dog sent på natten till den 6 januari. Samtidigt som Aftonbladet, med Ingalill Mosanders sista intervju med honom, gick i press.

Han skulle ha tyckt om det.

Han skulle ha tyckt om att se alla vännerna som kom för att ta farväl av honom i går också.

”Nära till skrattet”

Först den lilla ceremonin på Skogskyrkogården i Stockholm i kretsen av de allra närmaste och med Aftonbladets andreredaktör Olof Brundin som officiant.

Sedan den stora samlingen på Globen och på Aftonbladet med flera hundra kamrater och kollegor.

–?Han hade så nära till skrattet, därför att han tog livet på så stort allvar, sa Helle Klein, politisk chefredaktör på Aftonbladet.

–?Jag har aldrig träffat en så bra kulturjournalist. Tack och lov har vi hans texter kvar.

Aftonbladets gamle chefredaktör Thorbjörn Larsson, numera på Dagens Nyheter, arbetade tillsammans med Anders i många år.

Rösten stockade sig när han pratade om sin vän:

–?En säregen människa som väcker starka känslor och trevliga minnen.

–?Varje gång jag träffade honom såg jag glimten i hans sneda ögon. Utom sista gången, då hade glimten slocknat.

Full av liv och full i fan

Författaren Björn Ranelid sa att Anders bara blev bättre och bättre som författare.

–?I alla avseenden. Han var modig, egenartad. Man kände fortfarande saltstänken från hans barndoms Karlskrona i det han skrev.

–?Han var ju bara i sin linda som författare. Anders hade kunnat bli hur stor som helst.

Minnesstunden efter begravningen inleddes på Globen, bara ett stenkast från hans älskade redaktion.

Längst fram till vänster: Ett tänt ljus och Sara Ringströms fantastiska porträtt av Anders.

Full av liv. Full i fan.

Samtidigt ute i Halmstad: Aftonbladet Nya Medier är på konferens och håller en egen minnesstund för Anders nere vid havet.

Olle Svenning, tillförordnad chef för Aftonbladets ledarredaktion ställer sig bredvid bilden av Anders. Han berättar om sitt sista möte med Anders på nyårsafton på Ersta hospice.

Han berättar om hur de bläddrade i fotoalbumet med bilder från det hem Anders aldrig skulle få återvända till.

Om blommorna därhemma som Anders aldrig vattnade.

–?Jag har alltid haft folk som skött dem åt mig, sa Anders till Olle Svenning.

–?Naturligtvis. I Anders väldiga krets av vänner fanns förstås också blomsterskötare sa Olle Svenning.

–?Anders var språkälskare och språkpuritan. Han hushållade med orden, strök störande adjektiv och trötta verb.

–?Så blev hans prosa med tiden en av tidens mest skimrande.

–?Anders berättade så fint om vardagens mirakel. Ingen kunde som han göra sensuell romantik av kroppkakor. Han ville göra livet finare. För alla. En plats att avnjuta ostron till frukost.

”Ska fortsätta utan mig”

Vi som lyssnat på Anders utläggningar skrattade igenkännande.

Och stämningen blev nästan munter när Håkan Jaensson läste Anders halsbrytande beskrivning av livet på Aftonbladets kulturredaktion i Klara ur boken ”Som vi älskade varandra”.

–?Allt ska fortsätta utan mig, sa Anders Paulrud till Olle Svenning.

–?Javisst, sa

Olle Svenning.

– Vi fortsätter. Men vi gör det inte utan dig.

FAKTA

Om det inte vore så orättvist ...

Utdrag ur Anders Paulruds sista bok ”Fjärilen i min hjärna”. Det blev de sista ord från Anders Paulrud som trycktes.

Världen är utan slut, den kommer att pågå som om ingenting hade hänt. Jag vet, men allt borde upphöra med mig.

Jag är snart femtiosju år. Ändå, för fan, kan jag inte låta bli att tänka som en liten unge.

Döden, den som är lika för alla. Det finns en tröst i det. Ja. Också för den som är ensam döende. Att glida in i den största av gemenskaper.

Om det inte vore så orättvist?–

En sista gång, ta i tu med sitt liv. Nej. Jag släpper taget. Löser upp en knuten hand under vattnet.

Natten vaktar mig. Ett samtal för längesen, någonstans långt bort i världen. Minns inte med vem –

Om morgonen, rena ytor. Nattygsbordet, blyertspennorna, anteckningsboken, ett glas saft.

Fönstret. Ingen årstid därute. Jag är ingenting nu, inte ens ett träd.

Och jag lämnar världen som den är –