Castros avskedsbrev – ord för ord

”Jag kommer inte acceptera befattningen som president”

NYHETER

Kära kamrater

Förra fredagen, den 15 februari, lovade jag att jag i min nästa betraktelse skulle ta upp en fråga av intresse för många kamrater. Detta är nu snarare ett meddelande.

Stunden har kommit då det är dags att nominera till och välja nationalförsamlingen, vice president och statsråd.

I många år har jag innehaft den ärofulla befattningen som president. Den 15 februari 1976 fastställdes den socialistiska författningen med fria, direkta val av över 95 procent av dem som hade rätt att rösta.

Den första nationella församlingen fastställdes den 2 december samma år och den valde sedan nationalförsamlingen och dess president. Innan dess hade jag varit premiärminister i nästan 18 år. Jag har alltid haft de nödvändiga privilegierna för att fortsätta det revolutionära arbetet med stöd av en överväldigande majoritet av folket.

Det finns i utlandet de som trodde, på grund av mitt kritiska hälsotillstånd, att min provisoriska avgång från presidentämbetet den 31 juli 2006 då jag lämnade över till min bror Raul Castro Ruz, var definitiv. Men Raul som på egna meriter också är armégeneral och de andra kamraterna i partiet och statsledningen, var ovilliga att räkna bort mig från det offentliga livet på grund av min vacklande hälsa.

Det var en obekväm situation för mig med tanke på fienden som gjort allt i sin makt för att bli av med mig. Jag var inte villig att foga mig i det.

Senare i min nödvändiga avskildhet kunde jag ta full kontroll över mitt sinne liksom över förmågan till att läsa mycket och meditera. Jag hade så mycket fysisk styrka att jag skulle kunna skriva i timmar och den använde jag till rehabilitering och olika program för att bli frisk. Grundläggande sunt förnuft pekade på att alla dessa aktiviteter fanns inom räckhåll. Å andra sidan, med tanke på min hälsa var jag extremt noga med inte att skapa stora förväntningar. Jag kände att ett negativt slut skulle ge vårt folk chockerande nyheter mitt i kampen. Sålunda var min främsta plikt att förbereda vårt folk, både politiskt och psykiskt, på min frånvaro efter alla år av kamp. Jag fortsatte att säga att mitt tillfrisknande ”inte var riskfritt”.

Mina önskningar har alltid varit att fullgöra mina plikter intill mitt sista andetag. Det är allt jag har att erbjuda.

Till mina käraste kamrater som nyligen hedrat mig genom att välja mig till ledamot av parlamentet där så många beslut ska fattas som är av yttersta vikt för vår revolutions öde, vill jag säga: jag kommer varken att sträva efter eller att acceptera, jag repeterar, varken sträva efter eller acceptera befattningen som president i nationalförsamlingen eller överbefälhavare.