”Man vill inte se vad som händer”

Professor Sven Å Christianson om mekanismerna bakom mörkläggningen

NYHETER

Flera faktorer samverkar när övergreppen tystas ner.

Det säger Sven Å Christianson, professor i rättspsykologi vid Stockholms universitet.

– Barnen är utsatta och sårbara och det är ett sammanhang där det är väldigt lätt för förövaren att komma undan, säger han.

– Genom alla år har det varit så att personer som är intresserade av barn och ungdomar sexuellt, eller har en sadistisk läggning, har arbetat i olika sammanhang där det förekommer barn. Det kan vara scouterna eller barnpsyk, och självklart också på barnhem. Därmed inte sagt att all personal skulle hade den läggningen, säger Sven Å Christianson.

– Det finns väl också en kultur av att skydda på de här barnhemmen, att man inte vill se vad som händer. Det kan man se även i familjer där mamma inte vill se att styvpappan utnyttjar barnen, säger han.

Särskilt utsatta

Barnen på barnhem är särskilt utsatta, enligt Christianson.

– Vem ska tro på dem? Deras trovärdighet är mycket lägre än personalens. De är socialt utsatta, de är på barnhem, de har ingen annan stans att ta vägen, säger Sven Å Christianson.

– Sen vi vet från tidigare forskning att barn ogärna berättar om övergrepp, särskilt av sexuell karaktär. De känner en oerhörd skam över att ha varit utsatta för det här, säger han.

Fler kan träda fram

Om händelserna sedan uppmärksammas i till exempel medierna kan det leda till att fler offer ger sig till känna, säger Christianson.

– Man kan dra en jämförelse med Alexandramannen. Först när det började skrivas om det trädde fler fram och gav sig till känna och berättade vad de varit med om, säger Sven Å Christianson.

– Då är man inte ensam om det. Det är inte bara man själv som varit utsatt. Och det finns förstås ett enormt berättarbehov hos dem som varit utsatta för det här, säger han.