Från flumparti till regeringsalternativ

Så gick det till när miljöpartiet bytte kofta mot kavaj – i dag inleds kongressen i Östersund

NYHETER

Miljöpartiet skulle nafsa de gamla partierna i hasorna.

Med sambatakter, nytänkande och grön ekonomi intog man Sveriges riksdag.

Hur gick det?

I dag vill man inte längre lämna EU och i en s-regering är ministerposter självskrivna.

– Realisterna vann över fundamentalisterna, säger statsvetaren Martin Bennulf.

Så här gick det till.

Kulturmejeriet i Lund, söndag den 18 september 1988.

– Hör historiens vingslag!

Klockan har passerat 20.30. Valresultatet är klart och språkröret Eva Goës ropar ut segerglädjen. Två veckor senare går sambatåget till Banancompaniets musik mot riksdagen. Miljöpartiet hade passerat fyraprocentsspärren och för första gången på 70 år fick Sveriges riksdag ett nytt parti.

– Det fanns en enorm glädje över möjligheten att förändra. Vi hade ett stort hopp om att det skulle gå undan, säger Eva Goës till aftonbladet.se.

Nu, snart 20 år efter segerruset 1988 har hon lämnat rikspolitiken för kommunfullmäktige i Härnösand.

– I dag saknar jag miljöpartister som står för en spänstig debatt i riksdagen. Som är starka och har en stark ideologi.

Presscentret, riksdagens kammarfoajé, tisdag den 20 maj 2008.

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson håller presskonferens tillsammans med moderate riksdagsledamoten Henrik von Sydow. Miljöpartiet har kommit överens med alliansregeringen om förändringar i grundlagen. På morgonen har nyheten publicerats i form av en debattartikel i Dagens Nyheter. Det är andra gången på mindre än två månader som miljöpartiet gör gemensam sak med regeringen. I mars handlade artikeln i samma tidning om lättnader i reglerna för arbetskraftsinvandring.

20 år efter riksdagsinträdet är miljöpartiet en maktfaktor. För det mesta står de på oppositionens sida och alla väntar sig gröna ministerposter om socialdemokraterna vinner nästa val. Inför kongressen har språkröret Maria Wetterstrand väckt förslaget att slopa kravet på utträde ur EU. I så fall är bara vänsterpartiet emot.

Miljöpartiet har blivit ett vanligt parti. Hur gick det till?

Förlustvalet 1991.

– Det kändes fruktansvärt att förlora valet, säger förra språkröret Eva Goës.

Sambaorkestern och förändringsglädjen hade försvunnit i riksdagens traditionstyngda korridorer. Delvis fick man skylla sig själva.

”Stämningen var så dålig som den bara kan bli när ingen har ansvar. Misstro, jantelag och revirtänkande frodades”, skrev förre spårkröret Birger Schlaug i boken ”Maskrosbarn” från 2001.

Förändringsviljan hade inte fått utdelning. Partiet kritiserades av de egna för brist på resultat i riksdagsarbetet. Fast helt lottlösa lämnade man inte. Birger Schlaug lyckades få talmannen att utvidga riksdagens kostym- och kavajkod till att också gälla kofta med slag.

En rödgrön röra.

Statsminister Carl Bildts hot om en röd-grön röra hjälpte inte. Söndagskvällen den 18 september 1994 firade miljöpartiet med en ätlig röd-grön röra på valvakans buffébord. För andra gången hade man tagit sig in i riksdagen, mycket tack vare EU-motståndet som man delade med en majoritet av svenskarna.

Miljöpartiet hade mognat. Gjort partiorganisationen mer traditionell och förstått att man måste kompromissa för att påverka politiken.

– Man har alltid delat in miljöpartister i två falanger: Den fundamentalistiska och den realistiska. I det svenska miljöpartiet tog till sist realisterna över, säger Martin Bennulf, statsvetare som under många år har följt partiets utveckling.

Miljöpartistrealisterna började förhandla. Det gav resultat. Som miljöbalken och saneringen på skolor och dagis.

– Under det senare 90-talet började partiet uppfattas som ett mer vanligt parti, säger Martin Bennulf.

Samarbetet med socialdemokraterna fördjupades efter valet 1998 och blommade fullt ut 2002. Sossarna fick skrämselhicka när miljöpartiet började förhandla med de borgerliga om en möjlig allians. När de planerna sprack kontrade Göran Persson och enades med miljöpartiet och vänsterpartiet om ett 121-punktsprogram. Som plåster på såren för uteblivna ministerposter fick v och mp egna politiska tjänstemän utplacerade på departementen. Miljöpartiet triumferade med bland annat det omdiskuterade friåret.

Norra Latin i Stockholm den 17 september 2006.

– Jag älskar er alla, sa Göran Persson vid 23-tiden på valvakskvällen och höjde den röda rosenbuketten.

Men väljarna älskade inte Göran Persson och den socialdemokratiska regeringen tillräckligt mycket. De tog istället en samlad borgerlig allians till sitt hjärta.

Om s under Mona Sahlin ska få tillbaka makten krävs en allians. Ministerposter för språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand ses som en självklarhet. Slopar partiet sitt krav på att lämna EU blir det ännu lättare.

– Jag tror att det blir en koalitionsregering och jag tror att det är nödvändigt, säger förra språkröret Eva Goës.

– För 20 år sedan hade vi ett annat läge. Men i och med EU har riksdagsledamöterna fått allt mindre makt eftersom det är regeringen som företräder Sverige i EU. Så jag förstår att miljöpartiet strävar efter ministerposter. Annars har vi ingen chans att påverka.

Eva Goës saknar det parti som riksdagsdebuterade 1988. Radikaliteten och det genuina motståndet i viktiga frågor - som den om EU - är borta, säger hon.

Men hon tror fortfarande på miljöpartiet.

– Jag tror att partiet inrymmer många olika människor. Jag är med och står på barrikaderna lika mycket som jag gjorde 1981 och 1988. De

personerna finns i partiet. Men nu har det kommit in nya som inte var med om kärnkraftsomröstningen och Tjernobyl. Att vi anpassat oss beror kanske delvis på de personer som sitter i riksdagen nu. Solidaritet var a och o för oss. Jag kan känna sorg över att vi inte jobbar mer på det sättet längre.