Malmöbor: Jag stal inte filten – den var min

NYHETER

När jag var yngre var jag besatt av rättvisa. Rätt och fel, svart och vitt, gott och ont. Jag skrev dikter om fred, noveller mot våld och hann även med en djupt kristen fas (på fem år) under vilken jag bland annat satte upp en pjäs som hette ”Sjunde budet” som handlade om hur fel det var att stjäla.

Åren har gått och insikter som innehåller betydligt mer gråskala har slagit mig, men fortfarande skulle jag aldrig medvetet behandla någon illa – eller stjäla!

Vi tar det från början.

Min ganska nya kille Stoffe och jag skulle på romantisk picknick i en av Malmös parker. Vi packade allt som behövdes i min rosa ryggsäck. Överst pressade jag ner en svart, sunkig 80-kronors fleecefilt. Vi hade vår picknick, hängde i stan ett tag, och när vi till sist blev hungriga igen slog vi oss ner på en uteservering på Möllan.

Vi åt, drack och hade trevligt men efter en stund började det bli lite kyligt. ”Jäklar, vad bra, jag har ju filten!”, tänkte jag, drog upp den, svepte den om mig och myste vidare.

När vi var nöjda stoppade jag helt sonika tillbaks filten i väskan och gick. Allt frid och fröjd, eller? Några dagar senare befinner jag mig på en klubb i samma stad, jag sippar på min dagens och är djupt försjunken i ett samtal om Brainpool när någon knackar mig på axeln: ”Är filten skön eller?” frågar en främling. Jag blir förvirrad.

Samma sak händer ytterligare en gång, men med en annan främling och en något annorlunda formulering, jag blir ännu mer förvirrad. Vad händer? När det för tredje gången kommer fram en okänd och säger: ”Är det inte filttjuven?” håller jag honom kvar.

Historien rullas upp, tydligen har denna kille hört från någon som hört från någon som hört från ägaren till ovan nämnda uteservering hur jag, Kitty från tv, helt kallblodigt stulit en filt. Jag gråter inombords. Skulle jag stjäla, är det vad alla här tror?

Dagen efter ringer jag upp restaurangen, jag kokar inuti, känner mig kränkt och sur, jag vill ha en ursäkt, ett förlåt, en förklaring och allra helst en gratis middag. Killen som svarar är inte ägaren. Han verkar sur, irriterad och är snudd på otrevlig. Men, självklart, känner han till historien. Han berättar stramt att det var en gäst som iakttagit min stöld och skvallrat för ägaren. Jag förklarar hur det ligger till, att det var min killes filt, och att nu kommer en massa random killar fram till mig och kallar mig filttjuv, det är jävligt otrevligt.

Hans svar får mig att rysa: ”Ja, men om det nu var så att du hade tagit en av våra filtar så skulle vi nog kunna leva med det ändå.” Han har missat hela poängen!

Han tror mig inte ens. Så jag vill nu ta tillfället i akt att berätta för alla som fortfarande går omkring i Malmö och anser mig vara filttjuv att det är jag inte.

Jag är god. Jag minns det sjunde budet.

FAKTA

Namn: Anna Maria Kitty Skura Jutbring. Ålder: 31 år. Yrke: Aftonbladets krönikör, musiker, programledare i SVT, ger relationsråd i P3. Familj: Pojkvän, mamma, pappa, två bröder och bästisen Lovisa. Bor: Göteborg och Malmö. Tjänar: Tillräckligt.