”Jag tror att vi lever vidare”

Aftonbladets Ken Olofsson gjorde den sista intervjun

NYHETER
hon var redo Ingela Agardh hade försonats med sitt öde. Bara 59 år gammal visste hon att hennes dagar var räknade, att hon skulle förlora mot cancern. ”Jag är nöjd med mitt liv. Vi har en föreställning, vi människor, att vi ska vara lyckade, vackra och leva till hundratre. Livet går
hon var redo Ingela Agardh hade försonats med sitt öde. Bara 59 år gammal visste hon att hennes dagar var räknade, att hon skulle förlora mot cancern. ”Jag är nöjd med mitt liv. Vi har en föreställning, vi människor, att vi ska vara lyckade, vackra och leva till hundratre. Livet går

Jag ska snart dö. Men det ska alla och jag är inte rädd för det ögonblicket, sa Ingela Agardh i telefonen. Hon sa det utan stakningar eller besvikelse.

Hon hade fått tillbaka sin cancer, den hade spritt sig och var obotlig.

Kan vi prata om det och om din bok som du skrivit?

– Jadå. Livet har bråttom så vi gör det nästa vecka. Säkrast så, svarade hon utan den minsta darr på rösten. Det blev den sista stora intervjun, i Aftonbladet.

Vi arbetade tillsammans på SVT:s Aktuellt-redaktion på 80-talet. Ingela var en driven, nyfiken journalist med fötterna i den folkliga myllan och bakom de bullrande skratten fanns stor kunskap och starkt engagemang. Jargongen kunde vara rå men hjärtlig innerst inne. När Ingela drabbades av bröstcancer första gången, och återhämtat sig från den, intervjuade jag henne för Cancerfondens tidning. Hon var glad men misstänksam om framtiden.

– Jag är fatalist. Det är ju inte så ovanligt att eländet kommer tillbaka. Då får jag ta den matchen. Du vet, det handlar inte om vi ska dö, det är att vi ska göra det. Frågan är bara när.

Skrev om mötet med Gud

Ingela lämnade tv-miljön och försörjde sig som föredragshållare och moderator. Hon skrev boken ”Den största nyheten” om sitt möte med Gud. Det var i våras. Cancern hade slagit klorna i henne igen, hon visste att livet var på upploppet och hade förberett sin familj på det.

Har du matlusten kvar, frågade jag. Ska vi äta lunch?

– Jaaa, bullrade det i telefonen. Klart att vi ska. Jag kan fortfarande äta även om aptiten inte är så stor längre. Behandlingarna är tuffa. Kan vi ses på Operabaren, där har jag inte varit på hundra år ...

Där satt vi bland lunchgästerna och Ingela berättade om hur sanden i livets timglas försvann i allt snabbare takt, ”det finns inget bot, det är bara en fråga hur länge dom kan hålla sjukdomen i schack. Jag går nu på en ny variant av cellgifter...”

Fånge i sin cancer, bara 59 år gammal. Det är ingen lätt stund och inga enkla frågor att ställa. Ingela berättade att hon skulle hålla ett föredrag om sin bok på kvällen, för Röda Korset-medlemmar. Hon fångade min blick med sina blåa ögon och sa:

– Man lever i ögonblicket, inte för morgondagen. Det är ålderdomens privilegium.

Men du är ju bara 59 ...

– Ja, men jag är nöjd med mitt liv. Vi har en föreställning, vi människor, att vi ska vara lyckade, vackra och leva till hundratre. Livet går inte ut på det. Jag vet en pappa som hade en son som dog när han var 18 år. Han sa: ”hans hjärta slog ett helt liv.” Så är det, livet är så länge vi lever det, svarade Ingela.

Kände ingen rädsla

Jag frågade, vid kaffet (”ingen dessert, det tål inte magen för numera”) om Ingela kände rädsla inför döden?

– Nej. Jag har försonats med mitt öde. Jag ser en hand sträckas ut på andra sidan floden. Det är så jag tänker mig döden. Och jag tror att vi, på något sätt, lever vidare. Inte i kjolar och kostymer men som en droppe, en ande.

Ingela berättade om Veijo, sin make, som drabbats av många svåra sjukdomar.

– Vi har inte haft det lätt och dottern, stackarn, har fått leva med två föräldrar som levt med döden som granne. Hur kul är det? Men vi skrattar i vår familj åt det mesta. I går sa Veijo vid frukostbordet: ”Jag undrar vem av oss två som vinner spurten...”

Ingela tyckte det var jobbigt att skriva boken, ”jag är ju ingen författare.” Hon hade börjat skriva på nästa men tillade snabbt, ”jag hinner nog inte bli färdig...” Så blev det, döden hann före. Vi skildes åt i Kungsträdgården, i snålblåsten. Hon vinkade till avsked och sa:

– Döden är gränsen för livet. Men inte för kärleken.