”Jag bröt ihop totalt”

Intervju med Nicklas Jangestig om mordet på hans två barn – som han blev misstänkt för

NYHETER

MOTALA.

Samma natt som han fick veta att Saga och Max hade mördats sattes han i en cell – misstänkt för morden.

Sedan dess har han bara varit inne i sina barns rum två gånger.

–?Jag låg på Max säng med Sagas kudde över ansiktet för att känna deras lukt, berättar han.

Nicklas Jangestig misstänktes för morden på sina egna barn.
Foto: Lasse Allard
Nicklas Jangestig misstänktes för morden på sina egna barn.

Aftonbladet träffar Nicklas Jangestig, 28, och hans sambo Amy Haglund, 20, hemma i lägenheten i Motala. På tv:n som står på i bakgrunden säger Leif GW Persson att i nio fall av tio är det pappan som är skyldig när barn mördas.

De pratar om Maximilian och

Saga Jangestig – Nicklas barn.

–?De anhöll mig på statistiken och det gör mig så förbannad.

Amy håller hans hand. Hon har hela tiden funnits som ett stöd för Nicklas. Det har snart gått två månader sedan hela tillvaron slogs i spillror.

Måndagen den 17 mars var som vilken vardag som helst. Vid halv sju-tiden på kvällen åkte Amy och Nicklas till ICA Maxi i Motala för att handla. En dryg halvtimme

senare hittades Max och Saga och deras mamma Emma Jangestig på hallgolvet i villan i Arboga – 14 mil därifrån.

Satt ensam på stationen

Samma kväll hämtades Nicklas av polisen som undrade var han varit. Under fyra timmar satt han ensam på polishuset i Motala och oroade sig för barnen. Han visste bara att Max och Saga hade råkat ut för något och att de var på sjukhus.

–?Jag fick inte veta någonting. Efter fyra timmar fick jag följa med en polis. Han sa ”dina barn har avlidit”. Strax efter sa han ”åklagaren vill anhålla dig för morden på barnen”.

Nicklas gör en lång paus.

–?Jag bröt ihop totalt. Jag sa ingenting, jag bara grät.

Därefter fördes Nicklas till Västerås. Tidigt på morgonen fick han plats i en fyllecell eftersom häktet var fullt.

I nästan två dygn satt han anhållen misstänkt för morden och mordförsöket.

”Jag åt ingenting”

–?Det var långa dagar, väldigt långa. Jag kunde inte slappna av, inte sova. Jag åt ingenting, säger han.

Han förstår inte varför det tog så lång tid för polisen att kolla hans alibi.

–?De fick höra talas om tyskan redan på tisdagen, men mig släppte de inte förrän på onsdag eftermiddag.

Det var vänner till Nicklas och Emma som tipsade polisen om tyskan. De hade hört talas om kvinnan som betett sig märkligt och inte kunnat släppa taget om Emmas sambo – barnens bonuspappa.

–?Folk har sett hur hon har rotat i sopor och smugit runt utanför

huset, säger Nicklas.

Själv hade han aldrig hört talas om den 31-åriga kvinnan tidigare.

Han berättar att han levde i ett chocktillstånd den första tiden. Det var först när han fick se sina barn, omkring fyra veckor efter morden, som han förstod vad som hade hänt.

–?Det blev så uppenbart att det var dem det gällde. Då gick det inte att slå bort längre.

Dörren till rummet stängd

Sedan har sorgeprocessen tagit vid. I vardagsrummet har Nicklas och Amy gjort i ordning ett minnesskåp med bilder på barnen, deras leksaker, Sagas nappflaskor och Max favoritfilmer. Allt annat är kvar bakom den stängda dörren in till barnens rum.

–?Jag har bara varit inne där två gånger. Första gången var det så jobbigt att jag var tvungen att gå ut direkt, andra gången lade jag mig i Max säng med Sagas kudde över ansiktet för att känna lukten av dem.

I det brev som Nicklas skrev till sina barn förklarar han sin kärlek till sin ”Maxen och Sagis”.

”Att två små barn kan ändra så mycket i en annan människa är otroligt, tack vare er mina barn, så är jag den jag är i dag.”

–?Det är bara att kolla upp mitt brottsregister så är det uppenbart vad de betydde för mig, säger han.

Han berättar att han var en strulig tonåring och ung man, men när Max föddes lugnade han ner sig.

–?Jag fick en tankeställare. Saker som hade varit viktiga förut fyllde Max upp i stället.

Försvaras av mamman

Framför ”Efterlysts” kameror berättar mamman Emma Jangestig om misstankarna mot hennes före detta man de första dagarna .

–?Han skulle aldrig göra en sådan sak mot sina barn, säger hon.

Amy kramar om sin pojkvän i soffan. Det känns skönt för båda att hela Sverige får höra mamman uttala de orden.

–?Jag visste ju hela tiden att det inte var Nicklas. Men det är skönt att höra henne säga det, säger hon.

Nicklas ler när han ser bilderna på barnen. När barnen var hemma hos honom var det fredag varje dag.

–?Mina barn ägde mig, varenda kroppsdel. De fick det mesta de ville av mig, säger han.

Nu lever han ett liv utan barnen som gjorde honom till den han är. Ett liv som till stor del går ut på att lära sig leva med sorgen.

–?Jag har bara ljusa minnen av barnen. Jag ler åt allt som vi gjort tillsammans. Jag måste tänka så. Annars funkar det inte, säger han.

Men han vaknar med ångest varje morgon. Morgnarna är svårast. Det var då han och barnen hade sina lugna stunder tillsammans med välling, barnprogram och filt.

Har fått stöd av familjen

Vissa dagar är bättre än andra, men morgnarna är alltid tuffa.

–?Amy tröstar mig. Sedan har jag fått mycket stöd av mina föräldrar och syskon. Utan dem hade jag inte klarat detta.

–?När det blir riktigt jobbigt har det hänt att jag har ringt Roland. Det har känts bra.

Roland Jangestig är barnens morfar. När han kramade om Nicklas på minnesgudstjänsten i Trefaldighetskyrkan i lördags kunde Nicklas inte hålla tillbaka tårarna längre.

–?Trots att vi inte har gått ihop till hundra procent har han alltid ställt upp, säger Nicklas.

I lördags bestämde han sig för att gå med rak rygg genom Arboga utan att skämmas eller be om ursäkt, trots att många var snabba att döma.

–?Det var en fin minnesgudstjänst och det märktes vilka som stöttar, vilka som inte har förutfattade meningar. Men jag tycker fortfarande inte om att vara där, säger han.

Nu väntar han på rättegången mot den misstänkta mördaren – han tänker vara där.

–?Jag måste klara det. Jag hoppas att det gör skillnad.