”Meningslöst jävla lidande är vad krig är”

Erik Erikssons bilder avslöjade USA:s lögner om Vietnam

NYHETER

Den svenske journalisten Erik Eriksson lyckas ta sig in i staden Phu Ly.

Här bodde tjugotusen. Nu återstår ingenting.

Han höjer sin kamera. För att sätta ljus på USA:s mörkaste lögn.

Det var frågan som enade en hel generation. 31-årige Erik Eriksson, hans kamrater på universitet - alla är de lika upprörda den här våren 1968.

De kan inte förstå hur USA, det land som räddat Europa från nazismen, blivit förtryckaren. De demonstrerar, debatterar och skriver artiklar.

”USA ut ur Vietnam”, ropar de.

Striderna mellan supermakten och Nordvietnam är inne på sitt fjärde år. Parallellt bedrivs ett krig om världsopinionen. Nordvietnameserna anklagar USA för att bomba civila städer. Den amerikanska militären förnekar.

I Saigon i Sydvietnam trängs journalisterna i hundratal. I norr finns inte en enda oberoende observatör.

Erik Erikssons fattar ett beslut. Han ska ta sig dit – till varje pris. Han sätter sig och börjar skriva. Brev efter brev – vecka efter vecka. Utan svar.

Månaderna går. Till sist knackar det på dörren. Ett telegram från Hanoi!

Texten är kortfattad:

”Ert visum finns att hämta på Vietnams ambassad i Phnom Penh (Kambodja)”.

Erik Eriksson går raka vägen till Aftonbladets redaktion. En timme senare kommer han ut – med en lånad kamera om halsen och löften om frilansköp.

Ensam västerlänning

Vi möter Erik Eriksson, i dag 71, i Grisslehamn. Ett författarhem med nedtyngda bokhyllor. Och vågorna och havet inpå.

I dagarna släpper han sin bok om Vietnamkriget, ”Jag såg kärleken och döden” (Ordupplaget).

– Jag har tänkt skriva den länge, det var en så viktig period i mitt liv. Men det var först nu som tiden var mogen.

I december 1968 landar han på flygplatsen i Hanoi. I mörkret skumpar han in mot staden.

Dagen därpå ger vietnameserna honom en jeep. Landet ligger öppet – Erik Eriksson kan ta sig till platser där ingen annan västerlänning satt sin fot.

Förintade städer

Han åker ut på landsbygden, tittar länge på sin karta.

– När kommer vi till Phu Ly, frågar han.

– Vi är där nu, svarar tolken.

Han ser sig om, kan inte tro sina ögon. Phu Ly, en stad med 20 000 invånare, är bortblåst. Några högar krossad sten, några spår av tegel.

Inte ett spår av en människa.

De åker vidare till nästa stad, Than Hoa med 56 000 invånare. Och till nästa.

Samma sak.

Utplånade, förintade.

Han talar med de överlevande – hör deras berättelser. Ser spåren i deras kroppar.

Amerikanerna har använt klusterbomber, kapslar fyllda med tusentals små laddningar.

Usla mot militära mål – mördande effektiva mot civila.

Den amerikanska lögnen – talet om att bara bomba militärer - faller ihop framför hans ögon.

– Det blev uppenbart. Man bedrev krig mot ett helt folk.

Samtidigt slås han av kampviljan, av hur unga och gamla sluter upp. ”Ett enat folk kan aldrig besegras”, läser han på banderollerna. Det är inte bara propaganda.

– Jag insåg att USA aldrig skulle klara det. Att världens rikaste land inte skulle kunna slå den här lojala bondearmén.

En månad senare kliver han åter in på Aftonbladets redaktion. Reportagen ska bli dynamit i den svenska debatten.

”De bortbombade städerna – Aftonbladet på plats” står det på löpsedeln.

– Jag minns att någon klistrade upp reportagen på Sergels torg. Längst upp hade man skrivit ”Så här är det”.

Bombade dammar

Två år senare är han tillbaka, tillsammans med fotografen Björn Henriksson för tv. I Vietnam har bombmattorna fallit allt tätare.

I väst har demonstrationstågen blivit allt längre.

Nu kommer nya anklagelser. Att amerikanerna bombar dammar för bevattning i Röda flodens deltaland. Något som skulle leda till översvämningar, svält – och massdöd.

Åter förnekar armén. Åter misstänker Erik Eriksson att de ljuger.

Som enda utländska tv-team är de på plats. Allt stämmer. De filmar rasmassorna, intervjuar överlevande. Visar sanningen.

– Vi visste att vi hade helt unika bilder. Nu gällde det att skicka hem dem så fort som möjligt.

Påverkar opinionen

Snart ska bilderna visas i näst intill varenda tv-station i Västeuropa. Och i de amerikanska kanalerna CBS och NBC.

Tidningen New York Times ska skriva artiklar om bilderna. Den demokratiske senatorn Ted Kennedy ska ställa USA:s president Nixon till svars.

– Vi visste inget av det då. Förbindelsen från Vietnam var i stort sett obefintlig.

De reser vidare, fortsätter att skildra bombkrigets fasor. Gång på gång vaknar de av de tjutande sirenerna.

– Det blev nästan en vana. Vi kastade oss ut i hotellkorridoren och sprang mot skyddsrummet.

Några gånger smäller det i husen intill. Murbruk rasar och möbler vräks omkull.

Öron slår lock, allt blir ljudlöst.

– Det kändes som vi sprang i slow motion.

Minuterna efteråt ger de sig ut med bandspelaren – besatta av att dokumentera.

– Jag var aldrig rädd. Man fylls av adrenalin. Allt blir så intensivt i krig. Sinnesintrycken skärps, livskänslan blir starkare. Samtidigt är det så destruktivt. Inte en enda gång har jag längtat tillbaka.

Det hann bli ett tiotal resor under kriget. När han tänker tillbaka är det inte stora händelserna han minns.

Det är blicken hos mamman med sitt livlösa barn.

Det unga paret, som håller varandras händer in i döden.

Lukten av bensin efter bomben. Av bränt kött.

– Ett meningslöst jävla lidande. Det är vad krig är.

FAKTA

l Se Erik Erikssons tv-bilder på aftonbladet.se