Gangstarap – en lukrativ musikgenre

NYHETER
Jenny Seth.
Jenny Seth.

Gangstarap har i tjugo år anklagats från både höger och vänster för att vara misogyn, homofobisk, materialistisk och våldsam. Lika länge har den lukrativa genrens utövare försvarat sin existens.

1991 åtalades skivbolaget Island för att ha sålt skadligt upphetsande och obscen musik. Rabaldret gällde N.W.A:s fjärde album ”Niggaz 4 life”, vars omslag visar gruppens medlemmar på en polisinhägnad brottsplats och bär ”Parental advisory”-etiketten som varnar för explicita texter. Två hintar om det våldsamma innehållet. Åtalet ogillades men debatten om gangstarap dog aldrig.

Amerikanska västkustrappare som Snoop Dogg, Ice Cube och deras efterföljare är ofta de som kritiserats hårdast både av utomstående och hiphopvärlden. Kristna, politiker, FBI och oroliga mammor förfasas över snusk och drogromantik. Och de som vill att hiphop ska vara intellektuell och positiv irriteras över kvinnoförnedrande texter och opolerat språk.

Men inbäddade bland könsord och svordomar finns också viktiga budskap. Den kontroversiella musikstilen är den första som skildrat det hårda livet i storstäderna med polisvåld, rasism och fattigdom. Ett efterlängtat forum för unga, svarta män som saknar politisk och ekonomisk makt.

Artisterna försvarar sig ofta mot kritik genom att hävda att de beskriver verkligheten eller att de spelar en karaktär och hänvisar till yttrandefrihet och artistisk frihet. Att skilja, eller inte skilja, på verk och person är inte alltid så lätt.

Många rappare har hamnat i trubbel med lagen genom åren. Snoop har arresterats för vapen- och droginnehav flera gånger. The Game, Young Jeezy och Biggie försörjde sig som langare. DMX, Lil Kim, Pimp C och Foxy Brown har suttit i fängelse. På senare år har därför debatten ofta riktat in sig på hur artister bör bete sig som förebilder.