Hur orkade han leva med sin hemlighet?

NYHETER

I fyra månader såg han ut över åkern, där han begravt sin flickvän. Vad tänkte han?

Platsen, den lilla obrukade gräsplätten mellan träden och åkern, ligger bara några stenkast från hans barndomshem.

Det var här han växte upp, det var här han lekte som barn.

Och det var hit, hem till gården och mamma, som pojkvännen flyttade strax efter mordet på Nathalie.

Med sin mörka hemlighet.

Vad ingen anade var att inte långt från hans egen säng hemma hos mamma låg Nathalie, begravd i jorden.

Platsen syns tydligt från fönstren i villan. Varje dag måste han ha sett den, varje dag måste han ha påmints om det han gjort, även om han stundtals måste ha lyckats förtränga det.

Annars är det svårt att förstå hur han orkade. Den ångest, den skuld, skam och skräck han måste ha känt är svår att föreställa sig.

Varje dag måste ha varit en mardröm, en mardröm utan slut – en mardröm som han själv skapat.

Varje kväll när han gick och la sig, gick han och la sig med vetskapen om att hon låg där ute.

Och att någon, när som helst, kunde hitta henne – och avslöja honom.

Han höll på att bli avslöjad redan samma natt han begravde henne.

En natt, samma vecka som Nathalie försvann, såg en granne billyktor ute på åkern, precis på den här platsen.

Förmodligen var det hans billyktor.

Kanske körde han de fyra milen från Alingsås till Herrljunga redan samma kväll som han dödade henne, kanske väntade han ett dygn eller två. Mitt i natten körde han ut på åkern, tog en spade och grävde ned sin döda flickvän.

På det ställe han kände bäst här i världen – hemma.

När det var gjort försökte han fortsätta sitt liv som vanligt.

Han flyttade hem till mamma, umgicks med kompisar och jobbade.

Att han mådde dåligt förstod både familj och vänner, det var så uppenbart.

Men alla trodde – ville tro – att det var för att Nathalie var spårlöst försvunnen och för att polisen misstänkte honom.

Ingen kunde tro något annat. Ingen kunde tro att det var han som dödat henne – trots att det var vad polisen misstänkte redan från början.

Hur det gick till vet vi ännu inte.

Men det naturligaste att tro är att någonting hände när de grälade, att han dödade henne i stundens vrede, drabbades av panik över vad han gjort och gömde hennes kropp.

Det skulle dröja fyra månader – fyra outhärdliga månader för Nathalies familj – innan kroppen hittades.

Förmodligen balanserade han själv hela tiden på randen till ett sammanbrott.

Eller kanske vaggades han in i säkerhet, ju längre tiden gick. Han började må bättre, sägs det.

Han skulle flytta, in till Herrljunga. Slippa utsikten över åkern.

I fredags flyttade han.

I lördags hittades kroppen.

Då tog det inte lång tid för polisen att få ur honom sanningen.

Det är ingen förhärdad brottsling vi talar om, utan en vanlig kille, en sportkille, aldrig tidigare i klammeri med rättvisan, en kille som beskrivs som blyg och inåtvänd och som älskade sina tre katter.

Och samtidigt – en mördare.