”Jag tänkte bara på min familj”

Mirakepiloten Troels Hansen chattade i dag med läsarna

NYHETER

Troels Hansen och Oliver Edward-Neil kraschade med sitt plan i Atlanten. I 18 timmar vandrade de runt på isflaken – osäkra på om någon skulle hitta dem. Till slut kom räddningen i form av en räktrålare.

I dag fick Aftonbladets läsare chans att chatta med mirakelpiloterna.

mår du bra säger: vad gjorde du i ett rangligt litet plan ute på havet?
Troels Hansen säger: Jag skulle flyga planet hem från USA till Sverige. Man är tvungen att bege sig den här vägen via Kanada. Planet klarar inte att flyga långa distanser.
TOSSER säger: Hej! Vad tänkte du när motorerna slutade fungera? Troels Hansen säger: Det är självklart en väldigt skrämmande tanke när vi skulle nödlanda. Men sedan var det bara att börja jobba med att förbereda nödlandningen. Den tid vi glider mot vattnet är cirka tio minuter men det kändes som fem sekunder. Det är en otroligt skrämmande tanke när vi insåg att vi var tvungna att nödlanda.
säger:Vad var orsaken till att båda motorerna stannade?
Troels Hansen säger: Det är jag inte säker på men vi förlorade oljetrycket på båda motorerna. Utan oljetrycket skär motorerna och det gjorde de båda två.
säger: visste ni om nödropet hade nått fram till någon innan ni crashade?
Troels Hansen säger: Ja det visste vi för vi hade pratat med en flygkapten på ett KLM-flygplan.
säger: Beskriv känslan av att störta med ett plan. Var smällen kraftig, vad tänker man i luften mm?
Troels Hansen säger: Vi landade inte på marken utan i vattnet. Men landningen var rätt hård ändå. Planet bromsade upp mot isen. Sedan vattenfylldes det snabbt.
Mark säger: blev du inte arg och fick panik när hellikoptrarna och flygplanen bara flög över er och inte såg er?
Troels Hansen säger: Jo men det är ett sätt att reagera på sin ångest. Rädslan för att dö. Vi vet hur svårt det är att hitta någon i totalt mörker ute på ett ishav. Det är inget man gör lätt.
manna säger: Du är en hjälte! Såg ni några djur medan ni väntade på hjälp?
Troels Hansen säger: På morgonen såg vi två valrossar ta sig upp på isen. Jag tänkte att vi som människor klarar oss inte länge här men de bara plaskar runt som om de vore i ett badkar.
säger: Hej Var ni inte oroliga över att hajar eller andra varelser i havet kanske skulle attackera er?
Troels Hansen säger: Nej det var vi inte. Det finns inga hajar där.
göran säger: hade ni någonting att äta under dessa traumatiska timmar?
Troels Hansen säger: Nej.
aaa säger: hur gjorde ni för att klara av kylan?
Troels Hansen säger: För det första hade vi överlevnadsdräkter på. Annars hade vi inte överlevt. Men sedan gjorde vi gymnastik och masserade varandra hela tiden. Vi höll oss tätt intill varann för att hålla blodcirkulationen igång.
säger: Folk säger att goda tankar kan göra att man överlever längre, och våran överlevnadsinstinkt är ju oerhörd. Hade du någonting speciellt i tankarna som gjorde att du orkade kämpa längre? /A
Troels Hansen säger: Man tänker nästan bara på sin familj. Sina barn framförallt. Men det är riktigt, man försöker att tänka positivt.
Johan säger: Hej! Vad kände du och vad tänkte du när du först såg räddningen?
Troels Hansen säger: Alltså man kan säga det så här. Den största lättnadskänslan som du kan föreställa dig gånger tusen. Det går inte att beskriva.
Sam säger: Har händelsen avskräckt er från att fortsätta flyga?
Troels Hansen säger: Nej, men jag har lovat min fru att inte flyga småflygplan över atlanten någon mer gång.
tjena säger: Hej var isen tjock? den som ni låg på
Troels Hansen säger: Jag vet inte hur tjock den var men den svajade när vi hoppade på den.
säger: Hej Hur känns det att överleva en sån här olycka... tror du att det är dem högre makterna som hjälpt dig?
Troels Hansen säger: Ja det var två frågor. Det känns som man får en andra chans i livet men jag tror inte på högre makter faktiskt.
Moderator säger: Nu är chatten snart slut och vi tar en sista fråga.
sofia säger: Har ni fått mycket köldskador?
Troels Hansen säger: Egentligen är det bara tårna. Det gäller oss båda två. I värsta fall kan vi förlora känslan men det kommer inte att bli någon amputation. Vi kommer förmodligen att stanna två tre dagar på sjukhuset tills dess att vi kan gå igen.
Moderator säger: Nu är chatten slut. Tack till alla som har ställt frågor.