”Jag höll om henne till hon slutade gny”

Emma Jangestigs sambo förhörd om morddagen

NYHETER

VÄSTERÅS. – Min första tanke var vad leker ni. Sedan, när jag såg blodet fick jag tunnelseende.

Emma Jangestigs sambo redogjorde på torsdagen för den 17 mars, dagen då Max och Saga mördades i familjens hem.

Sambon pratar med klar röst och utan att staka sig när han redogör för morddagen. Mittemot honom i rättssalen sitter den tilltalade kvinnan. Hon bläddrar i sina papper och rör inte en min.

Mannen berättar hur han kom innanför dörren och såg sin familj ligga utslagen på golvet.

– Min första tanke var vad leker ni, sedan fick jag ett enormt tunnelseende.

Emma öppnade sitt vänstra öga och stirrade på mig, jag höll om henne tills hon slutade att gny.

Sambon tvingas redogöra i detalj för åklagaren om vilken syn som mötte honom inne i huset. Då och då måste han samla sig, men fortsätter sedan med hög röst.

De detaljerade beskrivningarna får många i rättssalen att dra efter andan. Chritine Schürrer har tagit av sin halsduk, med en penna i handen gör hon noteringar i ett block fram för sig.

Emma Jangestig sitter med benen i kors, hon vänder sig bort från den åtalade kvinnan.

Mannen, som bara hann leva ihop med barnen under några månader, får inför rättens ledamöter rita en skiss över hur kropparna låg när han kom in i huset. Han ger ett samlat intryck. Intill sig har han den Spindelmannendocka som Emma Jangestig har haft med sig under hela rättegången.

– Jag hjälpte Emma att sätta sig upp mot väggen där hon låg, berättar han.

Efter att ha kontrollerat de tre personerna började han att leta efter husets bärbara telefon.

– Som jag sa inledningsvis hade jag ett väldigt tunnelseende, men när man lyssnar på SOS-samtalet förstår jag hur hemskt det var.

Mannen får återigen beskriva den traumatiska scenen. Han talar om hur Emma och barnen låter, hur de ligger och hur omfattande deras skador är.

Åklagaren avslutar sina frågor angående morddagen.

Tyskan skriver fortfarande i sitt block.

Åklagaren fortsätter med ytterligare några frågor om morddagen:

När polisen kom till platsen förhördes sambon direkt. Han fick frågan om vem som kan ligga bakom det brutala dådet.

– Christine Schürrer fanns inte alls i mitt huvud då.

Åklagaren:

Hur fungerar din hjärna vid det här tillfället?

– Den fungerar inte alls. Jag försöker att svara på frågorna som ställs och få klarhet i vad om har hänt.

Sambon försökte räkna ut vem som kunde ligga bakom morden. Efter hand dök Christine Schürrer upp i hans huvud, men till att börja med misstänkte han inte henne mer än någon annan, säger han.

När fick du reda på att hon var misstänkt?

– Det fick jag vet under onsdagen eller torsdagen samma vecka. Då fick jag veta att hon förekom i utredningen.

Hur reagerade du då?

– Jag tänkte att det kan inte vara möjligt. Jag hade inte sett någon hotbild från henne och jag hade inte vetskap om alla gånger som hon hade varit i Arboga.

Sambon berättar att han hade skuldkänslor.

– Det kändes som att jag hade tagit med mig Christine in i mitt och Emmas förhållande och att det här uppstått av en gammal relation.

Målsägarebiträdet frågar sambon vilka känslor han har när barnen är borta

– Jag tänker på barnen varje dag, hela tiden. Även fast jag gör andra saker så finns de alltid med på ett eller annat sätt.

Jag var med och planerade begravningen och jag sörjer dem otroligt mycket.

Framför allt sättet som de fick lämna det här livet på är så ofattbart. Skulle det ha varit en olycka eller en naturkatastrof skulle man se det som mer acceptabelt, men i det här fallet...

Har du börjat arbeta än?

– Nej, det går inte. Det jag såg den 17 mars sitter fast på näthinnan. Jag kan inte koncentrera mig och jag har otroligt svårt att vara borta på kvällarna.

Är du orolig att något nytt ska inträffa?

– Nej, men jag lever med flashbacks i huvudet. Jag lever med att ha sett min familj bli sönderslagen, det är bilder som jag inte skulle önska någon överhuvudtaget.

Sambon säger att han är rädd för vad han ska se när han öppnar en dörr. Den rädslan, menar han, gör att han aldrig kommer att kunna känna sig trygg igen.

– Jag vet inte om jag kommer att slippa ifrån känslan av att se mina anhöriga ligga utspridda på hallgolvet.

Från början klarade mannen inte av att se barn över huvud taget. Mycket av det finns fortfarande kvar. Han säger att han har svårt att umgås med sin brorsdotter.

– Ibland måste jag lämna rummet när hon är där eftersom jag får minnesbilderna i mitt huvud igen.

Texten uppdateras.