Trodde på allt han sa

Thomas Quick i tv: Har jag lämnat 100 uppgifter är 98 fel

1 av 3
NYHETER

Thomas Quick avslöjar hur han beställde tidningsartiklar i smyg och gissade sig framåt i terapin och polisförhören.

Det var så han kunde dömas som seriemördare,

enligt SVT:s dokumentär.

– Många gånger fanns en förhoppning om att jag skulle slippa den här fantasivärlden, men de gav sig aldrig, säger Quick.

Han är dömd för åtta mord enbart på sin egen berättelse. Det har aldrig funnits några tekniska bevis. Nu har Quick tagit tillbaka alla sina erkännanden.

Gemensamt för de fällande domarna är att hans berättelse börjar i terapin och ofta är extremt vag eller fylld av en stor mängd helt felaktiga påståenden.

Men på Säters sjukhus betraktades felen i stället som ”medvetna avvikelser”. Han sa medvetet fel för att minnena var så hemska och svåra att berätta om, ansåg experterna.

Hade fel om hårfärgen

I den andra delen av ”Dokument inifrån” om Quick som sänds i kväll berättar Thomas Quick hur minnen som aldrig funnits skapades i terapisamtalen med psykologen Birgitta Ståhle.

Det var också i terapin hans olika personligheter som ”Ellington” föddes.

När det gäller flickan Therese avslöjar han hur han först fick kännedom om fallet via tidningsklipp han fått från den norska tidningen Verdens Gang.

Eftersom notisen inte hade någon bild blev mycket fel. Han sa hon var blond när hon i själva verket hade svart hår. Han sa att hon hade mjukisbyxor när hon hade jeanskjol.

Han sa att hon bodde i ett område utan höghus när det i själva verket var så.

Struntade i alla felen

Men allt eftersom han läste nya artiklar i smyg korrigerade han berättelsen. Vissa saker som han sa hade aldrig varit omskrivna eller kända. Och dem kunde han likväl berätta om.

Quick förklarar i programmet att det var ren tur. Och att de delarna förstärktes och togs tillvara, medan felen ignorerades.

”Otroligt mycket beröm”

– Jag tror ju ändå att har jag lämnat 100 uppgifter så är 98 fel. Och två är rätt. Jag menar, jag har lämnat så otroligt mycket information och det är klart att jag också har träffat rätt. Och då har jag fått så otroligt mycket beröm: ”Ja, vad modigt av dig att våga berätta den där detaljen. Det är ju precis som det var!”

Quick hade sannolikt aldrig kunnat bli dömd om hans trovärdighet inte backats upp av experter som psykologerna Sven-Åke Christianson och Birgitta Ståhle, som varit Quicks terapeut genom åren.

Tack vare att de kunde övertyga andra om att han berättade om verkliga minnen blev Quick trodd – vad han än sa.

Quick anade själv att han skulle bli avslöjad flera gånger, och säger att han hoppades på det flera gånger.

I programmet berättar han om vallningen då han skulle visa grustaget där han dumpat Thereses kropp.

När han inte visste vad han skulle göra simulerade han ett psykiskt sammanbrott, och förvandlades till en morrande best. Han blev ”Ellington”. Och då var det ingen som brydde sig om att han misslyckats visa grustaget.

”Hade svalt så mycket” ß

När han återhämtat sig efter ”ångestattacken” levererar Quick en helt annan version. Vid vallningen ser han en tjärn skymta. Han påstår nu han dumpat kroppen där efter att han finstyckat den.

– Tanken uppstår där på plats, säger Quick i programmet.

– Det var förstås med lite vånda. Men de hade svalt så mycket annat, så då kunde man svälja också en förändring av den historien.

Birgitta Ståhle har avböjt att svara på Aftonbladets frågor.

FAKTA

Quick avslöjar – så lurade han polisens utredare

Mordet på Tomas Blomgren, Växjö, 1964. Preskriberat.

Quick har nu berättat hur han på en permission till Stockholm åkte till Kungliga biblioteket och läste in sig på gamla artiklar om mordet. När han kommer tillbaka till Säter erkände han – och blev trodd för att hans berättelse var så detaljrik. Men denna pingsthelg konfirmerades Quick under två dagar i Falun – vilket det finns bildbevis på. Falu-Kuriren skrev om konfirmationen och samma dag fanns också en artikel om den försvunne Blomgren.

Mordet på Charles Zelmanovits, Piteå, 1976. Dömd.

Quick har berättat hur han satt i dagrummet på avdelningen på Säter och läste en notis i Dagens Nyheter. Kraniet efter en Charles Zelmanovits som försvunnit 17 år tidigare hade hittats. De fragmenten räckte för att Quick skulle kunna ge en berättelse.

Morden på makarna Stegehuis, Appojaure, 1984. Dömd.

Vid första rekonstruktionen gjorde han nästan allt fel. Quick avslöjar att han då fejkade ett sammanbrott. Han berättar också hur han i pausen samtalade med förhörsledaren Seppo Penttinen och att han då fick klart för sig hur han skulle agera för att allt skulle bli rätt.

Mordet på turisten Yenon Levi, Rörshyttan, 1988. Dömd.

Quick uppger i dag att han gissat så mycket fel, exempelvis när det gäller vilket mordvapen som användes, att han i dag betvivlar att förhörsledaren Penttinen och åklagaren van der Kwast tror på honom.

Morden på de tre norska flickorna Therese Johannesen, Gry Storvik, Trine Jensen. Dömd.

Quick har berättat hur han hittat på och gissat, och läst sig till fakta i tidningar. Allt han sa som varit fel lades åt sidan. De uppgifter där han gissade rätt togs tillvara. Quick säger nu att han trodde att terapeuterna och polisen skulle sluta tro på honom när han ändrade sina berättelser så mycket. Men hans fel betraktades som ”medvetna avvikelser”. Felen han sa visade bara att hans minnen, enligt experterna, var så hemska och därför så svåra att minnas och återberätta.

”Morden” på flyktingpojkarna som levde. Ej åtal.

Quick har nu avslöjat hur han i smyg läst klipp som den norska tidningen Verdens Gang sänt till honom om två pojkar som försvunnit från en flyktingförläggning. Quick gjorde en skiss över förläggningen med artikelbilden som förlaga och blev trodd. Han vallades på platsen. Men under utredningens gång upptäcktes att de levde. Utredningen

lades ner. Åtal väcktes aldrig. Quicks trovärdighet kvarstod som om ingenting hade hänt.

Mordet på Johan Asplund, Sundsvall, 1980. Dömd.

Av förundersökningsmaterialet framgår att Quick fick ledande frågor och kunde gissa sig fram till att Johan hade ett födelsemärke. En överläkare på Säter hade några år före polisens vallning tagit med sig Quick på en resa till Sundsvall och där pekat ut huset där Johan hade bott.