Pekades ut av Quick

Jonny: Jag tänkte nu går allt åt helvete. Jag åker dit så det skriker om det

1 av 2 | Foto: Ulf Höjer
NYHETER

SANDVIKEN. Anstalten Hall, 1995.

Jonny Farebrink, då 53 år, sitter i fängelse för ett knarkmord.

En dag ringer en journalist.

– Känner du Thomas Quick, frågar han.

Jonny Farebrink blir alldeles kall.

Han har läst om Sätermannen i tidningarna, vet att han erkänt mord.

Nu berättar journalisten att Quick pekat ut honom. Sagt att han, Jonny Farebrink, skulle ha övertalat Quick att mörda de två holländska turisterna i Appojaure elva år tidigare.

Veckan därpå kommer polisen till fängelset för förhör.

Bastat ihop

Quicks historia består till en början mest av förvirrade fragment. Men snart tätnar detaljerna.

Han säger sig ha träffat Farebrink hos en tredje person. De ska ha bastat ihop, druckit pilsner och haft sex.

Sedan ska Farebrink ha skjutsat Quick till Appojaure. Och övertalat honom att mörda.

Aftonbladet möter Jonny Farebrink på ett behandlingshem utanför Sandviken, där han försöker komma bort från sitt kriminella förflutna.

Än i dag – tretton år senare – kan han inte förstå hur polisen kunde tro på Quicks historia.

– Varför skulle en kriminell som jag ha bett en psyksjuk man att mörda två turister?

Förhören fortsätter, vecka efter vecka. Frågan är hela tiden densamma:

– Vad gjorde du natten mellan den 12 och 13 juli 1984?

Det var turbulenta år, med sprit och knark. Jonny Farebrink kan för sitt liv

inte minnas. Polisen ordnar en konfrontation med Jonny Farebrink och Thomas Quick. Framför videokamerorna frågar Farebrink:

– Om vi nu satt i bastun, kommer du då ihåg vad jag hade för tatuering på mitt ben?

– Nej, svarar Quick.

– Det borde du.

Tatuerad revoler

Inför Aftonbladet drar Jonny Farebrink upp ena byxbenet:

En tatuerad revolver.

Sedan drar han upp tröjan över ryggen:

En elektrisk stol och en handgranat.

– Inte en jävel som sett de här glömmer.

Utredningen fortsätter. Farebrink känner sig allt mer snärjd. Och fattar ett desperat beslut.

Han ber en vän att ge honom falskt alibi. Men polisen sätter press på vännen – och alibit spricker.

– Jag tänkte nu går allt åt helvete. Nu åker jag dit så det bara skriker om det.

Polisen förhör också Farebrinks fru, som han inte träffat på flera år. Plötsligt minns hon.

Psykiska besvär

Sommaren 1994 tog

Farebrink med henne till akuten på Södersjukhuset i Stockholm, för psykiska besvär.

Hon ringer läkaren på sjukhuset, som lyckas hitta journalen.

Den är daterad den 13 juli, dagen efter mordet. Och det står att hon ”inkommer med pojkvän och två kamrater.”

Jonny Farebrink har alibi – och Quicks historia spricker.

Åklagaren bestämmer sig för att släppa Farebrink. Men ändå åtala Quick.

Den fällande domen mot Quick bygger helt på att Jonny Farebrink skjutsar honom till och från mordplatsen.

Jonny Farebrinks namn nämns 26 gånger i domen.

Han är fortfarande lika förbluffad:

– Man hade ju beslagit Quick med lögn, hela hans historia var en bluff. Ändå fortsätter de att åtala honom som om ingenting hade hänt.

Han drämmer en näve i bordet.

– Jag har levt mitt liv som bandit och rövare. Mycket har jag varit med om. Men aldrig det här.

Ingen vrede

Farebrink riktar i dag ingen vrede mot Quick. I stället är det åklagare Christer van der Kwast han vill ställa mot väggen.

Och van der Kwasts överordnade som han menar måste ha gett grönt ljus.

– De har utnyttjat en sjuk och störd människa för att tjäna sina egna syften. De har gått över lik.

Han välkomnar att Quick nu söker resning. Men någon rättvisa tror han inte på.

– Man kommer att lägga locket på. Quick kommer att sitta där han sitter, och de riktiga mördarna går fria.

– Det är den rättssäkerhet vi har i det här landet.

FAKTA

Männen som ska ha hjälpt Thomas Quick