Ingo var inget kolli

Aftonbladets Britt Peruzzi om hennes möte med demenssjuke Ingo

kärlek Ingemar Johansson med hustrun Edna i sin famn.
Foto: sören håkanlind/kamerareportage/scanpix
kärlek Ingemar Johansson med hustrun Edna i sin famn.
NYHETER
Ingemar Johansson på sjukhemmet 2007.
Foto: olof johansson
Ingemar Johansson på sjukhemmet 2007.

I hyllningssvallet av ”Ingo” som den störste, evigt starke, går det inte att förminska hans svaghet.

Jag hade turen att få lära känna den, en ovanlig sommardag 2003.

Någon vecka tidigare hade boxarens hustru Edna Alsterlund kontaktat mig.

Hon hade läst flera artiklar om den svenska demensvården och min egen kamp som anhörig och ville prata med någon som hon trodde skulle förstå.

Många hade hört vad hon sa men inte velat förstå – att Ingemar Johansson, starke ”Ingo”, hade drabbats av Alzheimers sjukdom.

I en lång intervju, under skratt och tårar, berättade hon hur hjärnsjukdomen smugit sig på, skapat kaos och invaderat deras vardag i USA med ångest och nedbrytning av minne, motorik och självständighet.

Det tog en flytt över Atlanten och en diagnos på minneskliniken i Uppsala innan alla konstigheter fick sin förklaring, och Edna fick stöd och redskap att möta Ingemar i hans nya värld.

”Om Ingemar sagt att himlen var röd eller grön så hade jag svarat vilken ovanligt grön färg det var i dag. Den riktiga färgen saknade ju relevans.”

Efter artikeln ville Aftonbladets läsare hylla både sin hjälte och Edna som berättat om det många fruktar.

Någon dag senare ringde hon igen. Ville jag följa med och hälsa på Ingemar?

Solen sken när vi styrde mot ”Saltis”, Ingemars nya hem, grupp-boendet för dementa på Saltsjöbadens sjukhus.

Edna var förväntansfull. Och i baksätet på bilen låg en presentkartong till hennes älskling sedan 23 år.

”Ingo” vilade på sin säng när vi kom. Rummet var svalt och skönt och vette mot ett dagis. På bordet låg en bok där Edna och personalen noterade allt kring hans vård.

Edna väckte honom långsamt, i hans egen takt. Sedan presenterade hon mig genom att skoja om att han minsann hade fått en brunett på besök i dag.

Ingo tittade upp mot mig med snälla ögon. Sedan blinkade han lurigt mot sin Edna och svarade: ”Det var trevligt, men jag föredrar blondiner”.

Alla tre vek sig av skratt.

Det var ett fantastiskt – och helt vanligt – ögonblick i en svårt demenssjuk människas liv.

Fullt av närvaro och värdighet – allt som Sveriges demenssjuka kollektivt och dagligen berövas genom att degraderas till patientnummer eller till kommunernas ovärdiga term ”brukare”.

Varför får bara en av tio demensdrabbade ens prova på de demensmediciner som finns? Varför vårdas de svårast hjärnsjuka av personal utan demensutbildning?

”Ingo” var inget kolli. Precis som alla andra hundratusentals drabbade blev han aldrig någon ”grönsak”.

Människor förblir människor.

Om det var min övertygelse redan innan så blev den desto starkare efter mötet med ”Ingo”:

Allt vi varit och allt vi gjort bär vi alltid med oss. Att drabbas av demenssjukdom behöver inte innebära ångest eller sorg – om omgivningen möter en kärleksfullt och värdigt.

En dements vardag är inte sämre än din och min för våra känslor har lika värde.

När min egen mormor Emilia, en gryning sommaren 2006, somnade in efter långvarig alzheimer var det med en stark hand i min. Blicken fast, full av kärlek. Det var hennes present till mig.

”Ingos” paket låg på sängen. När vi hade skrattat klart hjälpte Edna honom att öppna det, och världsmästarens ögon dansade igen.

Nya, klarblå gympa-skor att promenera vidare i.