Lucas hittade sin familj – efter 24 år

Trodde familjen mördats av militärjuntan: Jag är så lycklig

1 av 3
”obeskrivligt” För två månader sedan kunde Lucas Ramirez äntligen resa till El Salvador och träffa familjen som han inte sett sedan 1983. På bilden från vänster: barnbarnet Gustavo, och döttrarna Sandra och Basilia.
NYHETER

I 24 år trodde Lucas Ramirez, 53, att hans två små döttrar och deras mamma mördats av militärjuntan i El Salvador.

Han flyttade till Sverige och började ett nytt liv.

Så kom beskedet:

– Jag trodde inte att det var sant. De lever – jag är så lycklig.

En junidag 1983 kramade gerillasoldaten Lucas Ramirez om sina döttrar, Sandra, 3, och Basilia, knappt 1, och deras mamma Maria.

De skulle ta bussen till flickornas mormor, österut i landet, för att Maria inte träffat sin familj på flera år, men även för att det var säkrare för dem där.

Som gerillasoldat levde Lucas ett farligt liv, i strid och ständigt förföljd av militären.

Han sa hejdå och såg bussen rulla iväg.

Några dagar senare fick Lucas det chockartade beskedet: Militärjuntan hade stoppat bussen och tillfångatagit Maria och döttrarna – och mördat dem.

– Jag förlorade allt, säger Lucas.

I stället vigde han sitt liv åt kampen mot juntan i inbördeskriget.

Torterades av militären

1991 kom han till Sverige, svårt hjärtsjuk och skadad efter att ha torterats av militären.

Efter flera månader på sjukhus genomgick Lucas en hjärtoperation och kunde så småningom börja ett nytt liv här, i Örebro.

Han träffade en kvinna, från El Salvador, och fick dottern Judith, 17, och två bonussöner.

Men Lucas, som sedan några år är singel, kunde inte släppa tanken på sina döttrar och Maria i El Salvador – tänk om de levde?

Efterforskningar via Röda Korset gav inget resultat.

– Till slut var jag nästan färdig att ge upp, säger han.

Då erbjöd sig en god vän, som arbetat som journalist i El Salvador, att hjälpa till.

Via en myndighet som gör id-kort fick han napp – både döttrarna och Maria levde.

Och inte nog med det, Lucas var morfar till nio barnbarn.

– Jag kunde inte sova på tre dygn, säger Lucas. Jag vågade inte tro att det var sant.

Glädjen hörs i hans röst.

Julen 2007 fick han för första gången på 24 år se och prata med sin familj – via webbkamera.

– Jag kände igen dem direkt. Sandra på hennes lockiga hår, och Basilia på hennes långa ben. Och Maria, hennes ansikte var lite äldre, men annars var hon sig

lik.

Maria och döttrarna hade släppts av militärjuntan efter förhör och hamnat i ett flyktingläger.

För två månader sedan kunde Lucas äntligen resa till El Salvador.

”Morfars stol”

– Det var obeskrivligt. Vi kramades och grät. Mitt barnbarn Gustavo, 2, säger att ingen får sitta på stolen jag satt på – det är morfars stol.

För Sandra, 28, har det gått bra i livet. Hon är gift och har fyra barn.

Basilia, 26, har haft det svårare. Hon växte upp med en styvfar, som inte var snäll mot henne.

I dag är Basilia skild och lever med sina fem barn hos sin mamma. Hon har det fattigt.

– Det gör ont, säger Lucas.

Hjälpa sin familj

Han och Maria, som var hans stora ungdomskärlek, har pratat om att återförenas, men det stannar nog vid en dröm.

– Hon kan inte lämna barnen där – och jag har mitt liv här.

Men de håller kontakt via telefon.

Lucas är sjukskriven till 75 procent på grund av hjärtproblem.

Ändå ska han försöka hjälpa sin familj i El Salvador så gott han kan.

– Jag får väl äta lite mindre, det gör inget, säger han.