Bara en tusendel till barnforskning

NYHETER
Malin Wollin.
Malin Wollin.

Jag blir väldigt provocerad av hjärtlungfondens evighetslånga reklam på tv. Ni vet; ”Varje kvart drabbas någon av hjärtinfarkt, varje timme dör någon.”

Och så Lill-Babs, Ingvar Oldsberg och andra folkkära äldre kändisar i softat ljus som berättar att de minsann skänker en hundralapp i månaden. Ingvar Oldsberg tar av sig glasögonen, precis lika sympatiskt som i ”På spåret”, och säger med sitt varma leende från Göteborg; ”Det borde du också göra”. Och så någon läkare i vit rock som säger att de ska bekämpa hjärt- och kärlsjukdomarna, ”vi vet hur, vi behöver bara mer tid”

Och jag tänker att den där hundralappen kan de leta efter i stjärnorna.

För vad jag vill veta är; vilka ingår i dessa siffror?

I denna rysliga statistik där någon drabbas varje kvart ingår de som är gravt överviktiga, de som är över åttio, de som stressar, super och röker. Och så barn.

Jag vill inte bidra till forskning som ska lösa ”gåtan” varför äldre och rökare får problem med hjärtat. Det är något väldigt onaturligt med barn som inte får chansen att börja leva friska och det är något väldigt naturligt med hjärtan som ger upp av osunt leverne. Jag säger inte att de förtjänar det som kommer, men min slant vill jag lägga på forskning om barn och deras hjärtan.

”Endast någon promille av all hjärtforskning läggs på barn” säger Marianne Björnsdotter på hjärtebarnsfonden. Promille=tusendel. Tusendel.

Vad beror detta på? Är barn försumbara?

Jag vill inte att min peng ska gå till gåtan varför man inte kan röka tjugo cigg om dagen och sova tre timmar per natt. Jag vill att min peng ska gå till att ta reda på varför en artonåring får tre hjärtinfarkter. När jag var arton oroade jag mig för allt mellan himmel och jord, skit i skolan, vad ska mamma säga och HERREGUD har alla pojkvän utom jag? Men aldrig, aldrig att jag var rädd för att få en hjärtinfarkt eller att mitt hjärta plötsligt skulle sluta slå.

Det är ett stort moraliskt dilemma att ställa forskning mot forskning, men jag gör ändå just det.

Barn som inte ens har fått prova på att leva farligt, uppleva kärlek och göra misstag. Barn som precis i uppstarten blir hindrade av sjukdom som ingen kan förstå, nej, vi kan inte tillåta detta. Och då räcker det inte med några futtiga promille.