”Jag vill aldrig mer ha med henne att göra”

1 av 7 | Foto: PETER WIXTRÖM
HEMMA IGEN  ”Jag är hemma igen. Hemma i Norrbotten hos mina tre barn”, säger Roland Larsson, 69. Han har varit hemma i knappt två dygn och vårdas på Sunderby sjukhus i Luleå. Förlamad i höger arm, höger ben nedanför knäet samt halva ansiktet, men glad över att äntligen vara tillbaka i Sverige efter att ha suttit som gisslan hos Farc-gerillan i Colombias djungel i 671 dagar.
NYHETER

LULEÅ. 23 augusti 2008.

Ett drygt år efter kidnappningen drabbas Roland Larsson av stroken som delvis förlamar honom.

Han kan inte längre klä sig själv utan ligger dagar och nätter i bara kalsongerna.

Insekterna äter av hans kropp och det känns som att allt hopp är ute.

Roland Larsson har vänliga ögon och tar sig mödosamt upp ur sängen på rehabiliteringsavdelningen för stroke-patienter på Sunderby sjukhus i Luleå.

Det är fredag morgon och den 69-årige före detta ingenjören har varit i Sverige i mindre än två dygn och han hälsar försiktigt med vänster hand.

Höger arm är förlamad. Det är även högerbenet nedanför knäet samt halva ansiktet.

– Jag är hemma igen. Hemma i Norrbotten hos mina tre barn.

Roland Larsson lämnade Colombias huvudstad Bogotá i tisdags kväll med en reguljärflight tillsammans med läkare, sjuksköterska och en svensk polis.

Han kom till Stockholm i onsdags. Barnen mötte på Arlanda och efter en natt på sjukhus i huvudstaden flögs han i förrgår med ambulansflyg till Luleå.

Roland Larsson var Farc-gerillans fånge i 22 månader och han har tagit emot Aftonbladet för att han vill berätta om sitt helvete.

Sonen Tommy Larsson sitter i en av stol-arna i det lilla rummet och lyssnar koncentrerat.

Det rinner lite saliv ur Roland Larssons mun, orden kommer långsamt, lite tvekande, men han är helt klar i huvudet.

– Det har inte varit lätt. Många gånger var det väldigt tungt.

Det var inte så här han tänkt sig att hans tid i Colombia skulle sluta. Roland Larsson kom till Sydamerika för tio år sedan som elingenjör på ett av Skanskas vattenprojekt.

Han blev tillsammans med den 33 år yngre Diana Penas.

– Vi träffades genom gemensamma bekanta. Jag tyckte om det fruntimret.

Åren gick och dammarna avlöste varandra. När Roland Larsson 2005 gick i pension valde han att ta över sin sambos plantage utanför staden Tirana i hennes hemtrakter i Córdoba-provinsen.

Barnen ville att han skulle flytta hem, men Roland Larsson hade bestämt sig för att stanna i Colombia med sin kvinna.

– Jag ville bo kvar, för hennes och min skull.

”Hon skrek att vi skulle fly”

Den 16 maj 2007.

Roland Larsson tog vid åttatiden på morgonen en mopedtaxi från villan i Tirana ut till plantagen för att montera belysning.

Några timmar senare kom Diana ut för att hjälpa till.

–?Vi jobbade på. Plötsligt kom hon springande och skrek att vi var tvungna att fly, säger Roland Larsson.

– Jag minns att jag trodde att hon sett en jaguar. Det hade synts en del jaguarer i området veckorna innan.

Han försökte springa, men hade tofflor på sig. Snart hade två unga män med gevär hunnit ifatt honom.

– De beordrade mig att lägga mig ner. Med ansiktet nedåt.

Efter några minuter fick han sätta sig upp.

– En av männen frågade om jag visste vilka de var. Jag svarade att de tillhörde Farc.

Hur kunde du veta det?

–?Det var bara något jag förstod. Det kunde inte handla om några andra.

Ytterligare några män anslöt. De hade gripit även Diana. De tvingade in dem i parets bil och körde iväg under tystnad.

De körde några mil och bytte sedan till motorcykel. Efter några timmars färd kom de fram till en liten by där de ställde motorcyklarna. Det skulle snart bli mörkt och gerillamännen köpte ficklampor.

Färden skulle nu gå vidare med mula.

– Men det fanns bara två mulor. Jag fick rida på en och en av soldaterna på den andra.

”Det blev sista gången vi sågs”

Roland Larsson tystnar. Ögonen tåras.

– Diana skulle komma efter så fort de ordnat fram några mulor. Men det blev sista gången jag såg henne.

Fick ni säga något till varandra innan ni skiljdes?

– Nej, inte ett ord.

Bara några dagar senare var kvinnan fri och kunde återförenas med sina två tonårsdöttrar, men om detta visste Roland Larsson inte någonting.

– Ja, jag trodde de skulle döda mig. De sa inte det. De var trevliga, men jag trodde de skulle skjuta mig.

De red rakt in i djungeln.

– Jag kommer ihåg hur jobbigt det var att sitta på den där mulan. Jag är inte bra på att rida. Vi fortsatte och fortsatte och fortsatte och fortsatte.

Vid tiotiden på kvällen kom Roland Larsson och hans kidnappare fram till lägret, en liten glänta. Kokablad växte överallt. Kanske tio unga män och kvinnor som låg och sov under bar himmel med sina gevär bredvid sig.

– Jag började förstå att de inte skulle skjuta mig. Att jag var kidnappad. Men det enda de ville säga var att vi inte skulle stanna länge på samma plats.

De stannade två dygn. Vakterna var vänliga, men svarade inte på Roland Larssons frågor om vad som skulle hända.

Efter en marsch på fem, sex timmar kom de till ett nytt, likande läger.

– De ville inte berätta någonting. Men jag var inte särskilt rädd längre. De var hyggliga mot mig.

Det fortsatte på samma sätt. Ett par, tre, dagar på varje ställe. Snabba uppbrott. Marscher, ofta på nätterna.

Ritade i sin dagbok

Det blev snart monotont. Väckning 05.45. Kaffe. Frukost klockan 07.30, bönor och ris. Samma mat vid lunch. Ingen middag. Vid 18-tiden, då solen gick ner, var det dags att lägga sig.

– Jag satt mest för mig själv och filosoferade. I början pratade jag lite med soldaterna, men det blev alltmer sällan.

Roland Larsson började föra dagbok. Det är därför han vet att det var den 5 juni, efter tre veckors fångenskap, som han fick lite information.

– En högt uppsatt chef kom till lägret och tog mig avsides. Han förklarade att Farc ville ha en lösesumma, att de krävde flera miljoner dollar. Han frågade hur mycket pengar jag hade och jag förklarade att hans krav var orealistiska.

Hur kändes det?

–?Det var tungt. Hopplöst.

För att få tiden att gå ritade Roland Larsson planlösningen över sin sommarstuga utanför Piteå i sin dagbok. Han drömde sig dit, han drömde om att vara där med sina tre barn.

Han började skriva upp alla skådespelare han kom på. Det blev 455 stycken. Från Börje Ahlstedt och Amanda Ooms till Clark Gable och Brad Pitt.

Dagar blev veckor blev månader. Det var aldrig särskilt varmt eller kallt. Drygt 20 grader på dagarna, lite kallare på nätter. Två årstider, torrperiod och regnperiod.

Nya förflyttningar. Nya, unga soldater som tog över bevakningen. Han blev aldrig vän med någon av dem.

I slutet på sommaren visade kidnapparna upp ett klipp från lokaltidningen El Meridiano där sonen Tommy vädjade till gerillan att de skulle släppa honom.

Det var det första tecknet på att det fanns någon där ute utanför djungeln som engagerade sig.

”Jag ville bara hem”

– Då kändes allt väldigt ensamt. Det var jobbigt.

Kläderna blev smutsiga. Roland Larsson fick byta var fjärde, femte dag.

– Jag var så less på allt. Ville bara hem. Men jag var noga med att inte klaga.

Roland Larsson blir tyst och funderar ett tag och säger sedan:

– De var hela tiden så vänliga. Det var det som var så konstigt.

Varför var det konstigt?

– Jag tänkte att om de ville ha lösesumma så borde de få mig att må så dåligt som möjligt. Men jag började tycka att de var ganska hyggliga. Det fanns inget att vara rädd för.

Han tilläts spela in en video.

”Till svenska ambassaden i Colombia. Det är den tredje augusti 2007. Jag, Erik Roland Larsson, född 390609, tillfångatagen av Farc den 16 maj 2007 i Córdoba-provinsen, vädjar till ambassaden att den förhandlar med Farc om min frigivning. Jag vill inte ha någon militär undsättning. Jag blir bra behandlad och vill hälsa till mina familjer i Sverige och Colombia.”

”De ljög mycket för mig”

Ett hopp hade tänts. Farc hade gått med på att skicka videon till ambassaden. Roland Larsson skulle över ett år senare få veta att den aldrig nådde fram.

– De ljög mycket för mig, började jag förstå så småningom. Brev som skulle skickas nådde aldrig fram.

Han fick låna en radio och någon gång i november hörde han plötsligt sitt eget namn nämnas i ett radioinslag om att svenska ambassaden gått med på att betala en lösesumma.

– Jag frågade några av soldaterna om det stämde. Men de sa att de inte hört talas om detta.

Det visade sig senare att uppgifterna var felaktiga.

I december kom det första av tre brev från barnen.

– Vi skickade en hälsning och några kontrollfrågor. Vad har du för bil hemma i Sverige? Vad har du för motor på din båt? Vi visste ju inte om pappa levde, säger Tommy.

Brevet förmedlades av en person som barnen kommit i kontakt med som hade vissa känningar inom gerillan.

”Fantastiskt att få brevet”

– Det var fantastiskt att få brevet. Men samtidigt så oerhört tomt.

Dagarna började flyta ihop och det var hela tiden nya uppbrott.

– Det värsta var marscherna på nätterna. De kunde pågå i fyra, fem timmar i regn. Mina bevakare var ungdomar, men för mig var det jobbigt. Vi vadade ibland i vatten upp till midjan.

En morgon i december 2007 kom plötsligt två stridsplan och två helikoptrar flygande på väldigt låg höjd.

– Det bara visslade till över mitt huvud och så började helikoptrarna skjuta något så fruktansvärt. Jag blev livrädd och slängde mig rakt ner.

Men attacken var riktad mot en gård i närheten och Roland Larsson fick senare samma dag veta att den enda som dödades var en fyraårig flicka.

Under de kommande månaderna fortsatte attackerna i området. Farc hade dödat 57 regeringssoldater i en strid och nu skulle hämnd utkrävas.

– Jag kommer ihåg att jag ofta var rädd då.

På radion pratade det ofta om den tillfångatagna presidentkandidaten Ingrid Betancourt. Men han träffade henne aldrig och hans kidnappare pratade aldrig om henne.

– Jag träffade ingen annan kidnappad över huvud taget.

23 augusti 2008. Det sista Roland Larsson minns var att han satte sig bakom en buske för att bajsa.

Han hade märkligt nog lyckats hålla sig frisk under hela fångenskapen – blev inte ens sjuk av skorpionbettet – men när han flera dagar senare vaknade till liv kunde han knappt röra sig.

Förlamad i ena benet och armen

– Jag kände att jag var förlamad i ena benet och i armen. De fick mata mig. Jag förstod att jag drabbats av en stroke.

Fick du någon läkarvård?

– Nej, det fick jag inte.

Du hade varit fången länge och nu drabbats av en stroke. Hur kändes det?

– Det var hemskt. Livet blev svårare. Jag kunde inte prata lika mycket med dem, spanskan försvann för mig.

Farc lät Roland Larsson spela in en video som skickades till barnen.

Avmagrad och tärd, med en irrande blick som for fram och tillbaka berättade han i den fyra minuter långa hälsningen att han förlorat känsel i högra benet och högra armen.

– Bilderna kom som en chock, säger Tommy.

Roland Larsson kunde inte längre klä sig själv. Han satt för det mesta för sig själv i kalsonger.

– Jag fick väldigt plågsamma insektsbett.

Men marscherna blev lättare – Roland Larsson kunde inte längre gå utan bars i hängmatta.

En drygt 30-årig kvinna som gick under namnet Karen tog sommaren 2008 över som chef över truppen.

Hon ville släppa Roland Larsson. Möjligen av humanitära skäl, möjligen för att hon insåg att någon lösesumma aldrig skulle betalas ut.

– Men de andra sa att det inte gick, att det inte var möjligt.

Blev du aldrig arg? Skrek du aldrig åt dem att du inte orkade längre, att nu fick det vara nog?

– Vi hade ju en del politiska diskussioner. Då kunde det tända till. Jag delade inte deras kommunistiska syn.

I höstas började fler och fler av soldaterna att prata om frigivning.

– De var ju bundna av mig. Och det blev inte bättre av att jag var sjuk.

Sa att han skulle släppas

Tidigt på morgonen den 4 februari i år kom en av soldaterna och sa att Roland Larsson skulle släppas.

Vågade du tro på det?

–Ja, jag hade inget val. Jag kände att jag måste tro dem.

Roland Larsson fördes i en båt nedför en flod.

– Efter någon timme lösgjorde sig en man från skuggorna. Han gav oss mat. Jag visste inte då vem det var, men fick sen veta att det var en att de högsta männen i hela Farc. el Manteco, chefen för 58.e fronten.

De slog läger igen. Och blev kvar i 25 dagar.

Varför blev ni kvar så länge?

– De ljög som vanligt. De sa att regeringssoldaterna hade sådant grepp om området att de inte kunde röra sig.

Blev du inte rädd för att de bara pratade strunt om frigivningen?

– Ja, jag började tro det.

Till slut fortsatte dock färden nedför floden. Båtföraren och en medhjälpare till honom tog över.

De gick i land och väntade i 16 dagar.

Tisdagen den 17 mars blev Roland Larsson väckt tidigt.

– De var uppspelta. Jag skulle friges.

Tillsammans med fyra soldater satte de sig i en båt och kom två timmar senare fram till en stuga i området Urrá där två kvinnor i nätverket som hans barn kommit i kontakt med tog över.

Roland Larsson vill inte berätta någonting om dessa. Exakt hur frigivningen gick till, vilka som egentligen låg bakom den, vilka ansträngningar som gjordes i det tysta, kommer vi kanske aldrig få veta.

– Det var när jag såg en ambulans som jag förstod att allt var över. Det var underbart, det går inte att beskriva.

Roland Larsson fördes till ett militärsjukhus i Montería i nordvästra Colombia.

Han ringde hem på en raspig telefon och träffade den svenska ambassadören Lena Nordström.

Han förhördes i timmar av DAS, den colombianska säkerhetspolisen, som infiltrerat Farc och flögs några dagar senare till sjukhus i Bogotá.

Roland Larsson är hemma igen, men han har en lång rehabilitering framför sig.

– Jag vill bli frisk. Det kommer ta tid. Jag vill njuta av Norrbotten.

Tittar ner i sängen

Roland Larsson är väldigt försiktig när han pratar om hur han upplevde fångenskapen. Det är som att han vill tona ner sitt lidande, att han håller inne med känslor.

För den som söker dramatik och stora känslor är inte Roland Larsson en helt tacksam person att intervjua.

Men det händer något när jag frågar om han har pratat med Diana sedan han släpptes.

Han tittar ner i sängen, det tar tid innan han svarar.

–Jag har kopplat bort henne.

Varför det?

– Jag tror att hon kan ha en del i det här på något sätt. Det var så lätt för henne att komma undan. Hon lyckades ju fly efter bara några dagar.

Du har funderat på detta?

– Ja, en hel del. Jag är rädd för att hon på något sätt var inblandad. Jag vill inte tro det, men det kan vara så.

Men varför skulle hon sälja dig till Farc?

– Hon har en hel del bekymmer. Hennes pappa och äldsta dotter har blivit mördade. Kanske var hon tvungen.

– Jag vet inte vad som är sant. Men jag vet att jag aldrig mer vill ha med henne att göra.

FAKTA

671 dagar i fångenskap

16 maj 2007 Roland Larsson och hans sambo Diana kidnappas av Farc-gerillan.

19 maj Diana flyr under mystiska former.

5 juni En högt uppsatt chef kommer till lägret där Roland Larsson hålls fången. Han berättar att gerillan kräver över en miljon dollar för att frige svensken.

3 augusti Roland Larsson tillåts spela in en hälsning till svenska ambassaden. Men videon kommer aldrig fram.

19 december Det första av tre brev från Roland Larssons tre barn kommer fram till honom.

23 augusti 2008 Roland Larsson drabbas av stroke.

18 december Barnen får en video där Roland Larsson berättar att han blivit sjuk.

4 februari 2009 Farc-gerillan berättar för Roland Larsson att han ska släppas.

17 mars Svensken lämnas över till sjukvårdspersonal.

25 mars Roland Larsson kommer till Sverige.

Vänstergerillan Farc

(Colombias väpnade revolutionära styrkor) bildades 1964.

I dag beräknas Farc ha runt 12?000 anhängare. De styr ett område stort som Danmark.

?Vid sidan av traditionell gerillakrigföring mot Colombias styre ägnar sig Farc åt kidnappningar – främst för att finansiera sin verksamhet.

?Omkring 800 personer hålls fångna av gerillan.

Roland Larsson, 69, var Farcs fånge i Colombias djungel i 671 dagar.

Exklusivt i Aftonbladet berättar gerillans siste västerländske gisslan i dag om den nästan två år långa mardrömmen.

Om hur han fördes bort av beväpnade män, om hopp som tändes och släcktes och om den hjärnblödning han drabbades av.

Och om varför han tror att hans sambo var inblandad i kidnappningen.