Totti dog med sitt gosedjur i famnen

”Hon skulle ha varit med oss nu - det skulle ha varit vi tre”

1 av 3 | Foto: privat
blev bara 16 år Totti Detlefsen på hundläger i husvagnen. Ingen i hennes omgivning visste hur dåligt hon mådde - förrän det var för sent.
NYHETER

LINKÖPING

Hon vaknade - som vanligt.

Hon tog bussen till skolan - som vanligt.

Men den här morgonen var ingen vanlig morgon.

Totti kom aldrig till skolan.

Hon åkte direkt till T-centralen i Stockholm och med gosedjuret Fatti tryckt intill sig under jackan tog hon rulltrapporna ned och gick in i tunneln.

Två timmar senare dog Totti Detlefsen på operationsbordet, 16 år gammal.

Totti växte upp i en idyll, i ett stort hus på landet, alltid fullt av folk, bland hästar och kor, fåglar, katter och hundar.

Hon hade sin familj, en alldeles vanlig familj.

Hon hade sin mamma och sin pappa.

Hon hade sina tre systrar, sina två storasystrar och sin yngre halvsyster.

Hon hade sina vänner, i skolan, i fotbollsklubben, i teatergruppen, i stallet, på stuteriet och på gården där hon jobbade extra.

Hon hade sina djur, sin katt Mirran och sin och sina systrars häst, Mariell II, som än i dag vandrar runt i hagen på stuteriet.

Hon hade sin egen hund, Tätting, en cavalier king charles, och den lilla valpen Bus.

Hon hade - ja, man skulle kunna säga att hon hade allt.

Allt man rimligen kan önska sig.

Ändå tog Totti sitt liv - innan det ens hade börjat på riktigt.

Hon blev bara 16 år.

Efter sig lämnade hon en sorg, ett trauma, en smärta så stor att hennes syster Sanna i dag, mer än tio år senare, börjar gråta när hon berättar om den där dagen, den där stunden, det där ögonblicket, när hennes två år äldre syster Icka kom inrusande genom dörren och skrek det ofattbara:

- Totti är död! Du måste komma hem.

Totti Detlefsen tog sitt liv 10 september 1993. Det året tog ytterligare 37 unga personer, 19 år och yngre, sitt liv. Året därpå begick 45 barn och ungdomar självmord.

Vi sitter hemma

i Sanna Detlefsens vardagsrum i lägenheten i Linköping.

Medan vi pratar står ett fotografi av Totti på bordet. Fotot i den blå träramen är ett skolfoto, taget i nian, två år innan Totti dog.

Håret är långt och mörkt, blicken vemodig.

- Ibland kan jag tänka att hon skulle ha varit med oss nu, det skulle ha varit vi tre. Vi skulle kunnat ha hur kul som helst, säger Sanna Detlefsen.

- Tänk på allt hon har missat - dumma unge, säger Icka.

- Jag har svårt att släppa att jag är arg på henne. Jag har fortfarande inte förlåtit henne för att hon är död.

I dag är Icka Detlefsen 31 år - hennes syster Sanna är 29. Totti, som egentligen hette Charlotta, men aldrig kallades något annat än Totti, skulle ha varit 27.

De tre systrarna växte upp i det lilla samhället Håbo-Tibble, fyra mil norr om Stockholm.

När Totti var sju år skilde sig deras föräldrar. Flickorna bodde kvar hos mamma. Pappa bodde en bit bort, gifte så småningom om sig och de tre systrarna fick en lillasyster.

- Vi hade det gott. Det var inget trasigt hem, ingen misär, ingen psykisk ohälsa, säger Sanna.

Totti, den av de tre som lekte mest för sig själv, kunde leka i timmar med sina små plastdjur. Med ett oändligt tålamod radade hon upp alla kossor och grisar och hästar i en lång, lång rad, och flyttade sedan hela den långa raden, centimeter för centimeter, uppför trappan till övervåningen.

Ett otal mjukisdjur hade hon också, men Fatti, den lilla tygåsnan hon fick av Icka när hon var sex år och skulle börja på lekis, var favoriten.

Fatti sov i hennes säng på nätterna - och när hon började skolan fick han bo i skolbänken på dagarna. Fatti följde henne överallt, ända in i döden.

Under åren 1994 till 2001 har ytterligare 324 svenska barn och ungdomar tagit sina liv. De flesta av dem var mellan 15 och 19 år. 37 av dem var 14 år eller yngre.

Under sommaren

hjälpte Totti sin mamma att måla huset. Totti jobbade på stuteriet och hade som vanligt fullt upp. Storasyster Icka hade kommit hem från USA och bodde hemma hos mamma och lillasyster igen, medan hon sökte jobb. Sanna hade tagit studenten.

När hösten kom började Totti andra året på Kungsängens gymnasium - liksom sina systrar läste hon samhällsprogrammet.

Bland det sista hon gjorde i skolan var att skriva en uppsats om sin sommar - en glad och positiv berättelse.

Ingen hade en aning om hur dåligt Totti mådde den sista tiden, men tecknen på att hon inte mådde bra fanns där.

- Hon var tystare än vanligt. Hon såg så ledsen ut, säger Sanna.

På fotbollslägret kom hon och la sig i Sannas säng.

- "Jag orkar inte mer" sa hon, men jag fattade inte, säger Sanna.

- Vi pratade om olika saker. Jag pratade om kärleken, en kille jag skulle göra slut med, men hon pratade om livet, som hon skulle göra slut med.

- Hon berättade för mig att hon inte orkade leva längre, men jag förstod inte. Kan man göra slut med livet när man är 16 år? Jag visste inte att så unga människor tog sina liv - det fanns inte i min värld. Ingen hade någonsin pratat om det.

Efteråt, när Totti redan tagit sitt liv, fick Sanna och Icka veta att hon haft de tankarna i ett helt år.

- Hon hade sagt till några kompisar att hon inte ville leva längre, men att de inte fick säga något, säger Sanna.

I dagboken fanns också antydningar. "Man kanske skulle åka till T-centralen" stod det i en bisats. Och "man skulle lika gärna kunna vara död".

Den sista tiden gick Totti i skolan som vanligt. Hon umgicks med sina kompisar, hon var i stallet. Allt var som det brukade vara.

Men det fanns där.

I efterhand har Sanna och Icka förstått att Totti drabbats av en depression - och att det var det som ledde till att hon tog sitt liv.

- En kväll kom hon och ställde sig och tittade på mig, ungefär som om hon ville att jag skulle fråga hur det var, säger Icka.

- Jag hade en känsla av att hon mådde dåligt och att jag borde prata med henne, men jag visste inte hur.

Var tionde tonåring har haft självmordstankar visar en undersökning i gymnasiet årskurs ett. Nio av hundra flickor 16 och 17 år gamla har någon gång gjort ett självmordsförsök. Drygt fyra av tio var deprimerade.

Den sista dagen

sken solen. Luften var hög och klar. Det var fredagen den 10 september. På fotbollsträningen på onsdagskvällen var Totti inte med. Hon var sjuk och kom i stället ned till planen och tittade med hunden Canto. När hon gick hem gick hon med nedböjt huvud.

Några kvällar tidigare hade hon varit hemma hos Sanna. Totti var ledsen och tårögd, hon orkade inte spela tv-spel och Sanna blev irriterad - och körde henne hem.

- Varför frågade jag inte hur hon mådde? säger Sanna.

Det har hon frågat sig många gånger under åren som gått.

På torsdagskvällen var Totti på skolfest inne i Stockholms city. Icka var vaken för att kolla att Totti kom hem som hon skulle.

Klockan två på natten hörde hon en bildörr slå igen och tänkte att "vad skönt, nu är hon hemma".

På morgonen väckte mamma Totti.

- Jag kommer halv tre, sa hon innan hon gick.

På busshållplatsen träffade hon en kompis mamma och pratade, som vanligt. Med på samma buss var några hon kände och när de var tvungna att gå ut för att hjälpa till att fösa undan några kor på vägen, skrattade Totti.

Hon hade ingen väska den här dagen. Men under jackan hade hon Fatti - älsklingsgosedjuret.

När de andra flickorna klev av vid skolan, satt Totti kvar på bussen. Hon åkte vidare till stationen och tog pendeltåget in till Stockholms central.

Av tiderna att döma tyder allt på att hon direkt gick gången över till T-centralen och tog rulltrapporna till perrongen längst ned.

Klockan var strax efter tio på förmiddagen när Totti med Fatti under jackan gick in i tunneln. Tunnelbaneföraren i det annalkande tåget hade inte en chans.

Akutbil och ambulans var snabbt på plats. När Totti fördes till Sabbatsbergs sjukhus levde hon fortfarande. Men hon var mycket svårt skadad och läkarna kämpade förgäves för att rädda hennes liv. Klockan 12.10 avled hon på operationsbordet.

Totti hade inga

id-handlingar på sig, bara sitt busskort i fickan. Polisen var tvungen att identifiera henne med hjälp av tandkort och det dröjde ända till kvällen innan Tottis familj fick beskedet.

I nästan åtta timmar fortsatte de leva som vanligt. Den vetskapen har tagit familjen hårt.

- Solen sken och jag läste en bok och torkade golv. Som om allt var som vanligt - när Totti var död. Det gör ont, säger Icka.

När Totti inte kom med halv tre-bussen ringde flickornas mamma till Sanna och undrade om hon visste var Totti var.

Vid halv åtta såg Icka nästa buss komma - även den utan Totti. Strax därefter stannar en bil på uppfarten till familjen Detlefsens hus i Håbo-Tibble.

Ute på trappan står två poliser och en läkare. "Det har hänt en olycka", säger de.

När flickornas mamma skrikande har fallit ihop på golvet frågar Icka om Totti är död.

"Ja, tyvärr, hon är död" är svaret hon får.

- Jag har aldrig varit med om något värre, varken före eller efter, säger Icka.

- Det var som om mitt huvud exploderade. Som att ramla ned i ett mörkt hål.

Icka kan inte slå numret hem till Sanna, utan åker dit, tillsammans med de två poliserna.

När Icka rusar in hinner Sanna tänka att något hemskt måste ha hänt - och det värsta hon kunde komma på var att Ickas hund hade blivit påkörd. I nästa sekund hör hon Icka vråla rakt ut:

- Totti är död! Du måste komma hem.

Än i dag, tio och ett halvt år senare, strömmar tårarna nedför Sannas kinder när hon berättar, hur hon, kvart i åtta på kvällen 10 september 1993, slänger sig handlöst bakåt, hur hon skriker, sliter sitt hår, hur hon ber till Gud och hur insikten drabbar henne:

- Från och med nu spelar det ingen roll vad jag gör resten av mitt liv, det här kan jag inte fixa, tänkte jag, säger Sanna.

Undersökningar visar att ungefär var tjugonde tonåring någon gång under uppväxten gör ett allvarligt försök att ta sitt liv. Av de som gjort ett självmordsförsök tar fyra till nio av hundra livet av sig inom ett år.

Två timmar senare

har poliserna åkt, utan att ens ta av sig jackor och skor. Läkaren åker också, efter att ha gett flickornas mamma ett recept på sömntabletter.

Kvar lämnas familjen, ensam. De befinner sig alla i chock, ett trauma som många år senare tvingar både Sanna och Icka att söka professionell hjälp för att kunna bearbeta händelsen.

Privat fungerar dock familjens nätverk. En god vän till familjen kastar sig redan samma kväll - mitt i sin egen dotters födelsedagsfirande - på ett plan från Umeå till Stockholm för att stötta och hjälpa.

Lördagen och söndagen förflyter som i en grå dimma. Huset fylls av vänner och blommor.

Allt är förvirring och kaos.

Inte förrän på måndagen, tre dagar efter Tottis död, får familjen veta hur hon dött. Att hon faktiskt tagit sitt liv.

Men redan samma kväll, uppe på Tottis rum, där avtrycket av hennes huvud fortfarande syns på kudden, har Sanna och Icka börjat ana sanningen.

De väljer att inget säga.

Nästa dag ringer Sanna runt till Tottis alla kompisar. De är också bara barn. Själv gör Sanna ett avtal med Gud: Om bara Totti kommer tillbaka är hon beredd att offra allt. Men Totti kommer inte tillbaka.

När Sanna ringer polisen berättar kvinnan i luren att de har hittat en liten tygåsna, Fatti, som nu ligger i en plastpåse hos polisen.

I det ögonblicket inser Sanna att det är sant:

Totti har tagit sitt liv.

Sanna är 19 år, Icka 21 - och det som har hänt kommer att påverka dem för resten av deras liv.

Sanna, som hela tiden har kämpat för en enda sak: att få se Totti, får till sist sin vilja fram.

På torsdagen, två dagar före begravningen, körs kistan till kyrkan och där, i kyrkorummet, får familjen i ensamhet ta ett sista farväl. Sanna pussar henne på den oskadade kinden och håller på henne.

- Jag hade ångrat mig hela mitt liv om jag inte hade gjort det, säger Sanna.

Långt in på natten sitter deras mamma kvar vid kistan, innan locket skruvas igen.

Två veckor efter Tottis död begravs hon i Håbo kyrka. Med sig i kistan har hon Fatti.

Under åren 1992-2001 hängde sig 137 svenska barn och ungdomar i åldern 10-19 år. 51 sköt sig. 13 dränkte sig, 96 dog genom förgiftning och 27 tog sitt liv genom att hoppa från hög höjd.

10 september förra

året, på tioårsdagen av hennes död, satte Icka och Sanna in en minnesannons över Totti i lokaltidningen.

Det första året trodde Sanna att smärtan och sorgen skulle gå över efter ett år - så var det inte.

- Det är inte samma galna, vilda supersorg, mer ett vemod som kommer flytande, säger Icka.

- Jag kan helt oväntat börja gråta och bli jätteledsen.

Det tog ett tag att inse att Totti inte bara skulle vara död just då, utan alltid, om 10, 20 och 30 år också.

Sanna och Icka har haft olika sätt att handskas med sorgen och smärtan. Det har varit många saker att bearbeta: sorg, smärta, skuld - eller skuld över att inte känna skuld. I dag har de kommit en lång bit på väg.

Tottis självmord har påverkat resten av deras liv. På flera sätt. Både på ont - och gott.

Saknaden och sorgen kommer alltid att finnas där, ibland slumrande, ibland smärtsamt närvarande. Men erfarenheterna har också gett dem insikter och kunskaper de aldrig hade haft annars.

Det har också lett in dem på vägar de aldrig hade vandrat om inte Totti hade tagit sitt liv den där dagen.

Sanna arbetar i dag inom Stadsmissionen i Linköping, där hon är föreståndare på ett behandlingshem och även håller i en sorggrupp för unga som mist någon genom självmord. I somras gifte hon sig - på bordet stod ett ljus för Totti - och nu väntar hon sitt första barn.

Icka jobbar på ett gruppboende för förståndshandikappade och väntar på att kunna söka in till Veterinärhögskolan.

De är båda aktiva inom anhörigföreningen, Spes, Riksföreningen för Suicidal prevention och efterlevandes stöd, där de i dag hjälper och stödjer andra i samma situation, men också jobbar för att förebygga självmord, bland annat genom att sprida information och tala om det.

Det är också därför de är med och berättar om Totti i den här artikelserien i Aftonbladet.

På Tottis grav

vid kyrkan i Håbo-Tibble har snön tinat bort. Det är vår igen. Den stora gråskiftande stenen kommer från havet utanför Järnäs-Klubb i Västerbotten, där familjen har ett sommarhus, ett hus Totti var med och ritade, men aldrig fick uppleva i verkligheten.

"Vi älskar dig" står det på stenen.

Och här kan du få hjälp

Därför vill barn och tonåringar inte leva

Varningssignaler att hålla koll på

Råd till dig som är ung och mår dåligt

Ring ikväll kl 19-20

debatt

Totti Detlefsen tog sitt liv, bara 16 år gammal. Hon är inte ensam. Självmord är den näst vanligaste dödsorsaken bland unga i Sverige. Varje år tar mellan 30 och 50 barn och tonåringar sitt liv. Tio gånger så många försöker. Hundra gånger så många tänker på självmord. Men det är inget vi talar om. I dag startar Aftonbladets artikelserie i samarbete med Bris, anhörigorganisationen Spes och Barnsäkerhetsdelegationen om unga som väljer att dö.

Kerstin Nilsson, Cecilia Gustafsson, Veronica Karlsson, foto