”Sista natten med gänget”

Så skapades hysterin kring Hans Scheike
Så föddes Hamilton

1 av 7 | Foto: Foto: BJÖRN LINDAHL
Ser tillbaka Jan Guillou har sammanfattat 40 år i den publicistiska hetluften i självbiografin ”Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv”. I dag publicerar Aftonbladet delar av boken som hyllats av recensenterna.
NYHETER

Sista säsongen med Rekord-Magazinet, som vi ännu inte visste skulle bli den sista eftersom vi själva inte hade några som helst planer på att sluta, var vi nere i en och en halv reporter. Jan Hemmel, Christoffer Barnekow och Ebbe Gilbe hade förflyttats och åtminstone Hemmel och Christoffer sprang omkring och gjorde program om obegriplig eller åtminstone mycket modern konst.

Lars och jag hade fått erbjudande om att, sammanslagna med Barnjournalen som vi var (vilket var ett hönshus lett av en hysterisk stolle som då och då försvann), få anställa en, säger en, frilansjournalist som reporter. Förutsatt att frilansjournalisten bodde i Malmö.

Där bodde Göran Skytte, då en av mina närmaste vänner. Dessutom var han mitt i en framgångsvåg och räknades som en av landets bästa journalister. Skulle vi anställa honom?

Lars och jag hade nu arbetat åtta år tillsammans, vi var sammansvetsade och ofta vildsint grälande, särskilt i samband med alkohol som det förstås blev när vi gick ut efter jobbet på kvällarna för att repetera våra timslånga diskussioner om programmet och om journalistiken. Den stora konkreta frågan blev nu om vi skulle anställa Göran Skytte och det var en plågsamt svår fråga.

Han var alltså en av landets just nu hetaste journalister och han bodde, som föreskrivet av SVT, i Malmö. Så långt var det enkelt. Problemet var alls inte journalistiskt.

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve.Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för ”Här är ditt liv”, Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än

livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om. Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande. Televisionär belysning på Göran skulle skada honom.

Men var vårt ansvar verkligen Görans mentala hälsa? Vi hade väl inga psykiatriska kvalifikationer, vår dystra prognos var i den meningen hopplöst ovetenskaplig. Var inte snarare vårt primära ansvar att försöka rädda vad som räddas kunde av programmet genom att anställa en av landets bästa journalister?

Vi drack öl och grälade som galna, på gränsen till slagsmål och båda hann vi under diskussionernas gång byta ståndpunkt flera gånger. Det slutade ändå med att vi anställde Göran, då fortfarande min nära vän.

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införde nyheten med ”ståuppa” i inrikes-reportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var ”ståuppa” reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att så fort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk de.

Knappt ens i dag vore det tekniskt möjligt att mäta sådana små och snabba svängningar i tittarfrekvens. Vid slutet av 80-talet var det definitivt omöjligt, särskilt för en ensam man på sitt tjänsterum.

Året därefter kom Malmö-TV olyckligtvis att ha gett honom ett eget program som hette ”Skytte”, där han fick träffa många kända människor. Det gjorde förstås inte saken bättre. Men det var efter att Rekord-Magazinet hade försvunnit.

Sen bar det utför. Han började gå i psykoterapi för att behandla sin egen storhet. Sedermera övergick det i religiös kris och flykt från vänstern till den religiösa högern och senare dök han upp som ledarskribent i Svenska Dagbladet där han inte bara bekände sina synder på den tiden han varit kommunist, utan också varnade för rödskäggen och kommunistfaran inom Svenska kyrkan.

Vårt program var döende, det hade Lars och jag förstått. Till kommande säsong skulle vi drabbas av ytterligare nedskärningar och göra Rekord-Magazinet med tiondelen av de mindre betittade Stockholmskollegernas resurser. Då skulle vi inte längre ha en chans att upprätthålla kvalitén. Det var bara att ge upp självmant.

En sak grämde mig och Lars, mer på det rent tävlingsinriktade sportsliga planet än det journalistiska, dock. Annika Hagström hade slagit rekord med det största tittarantalet någonsin för ett program av typ Magasinet, med eller utan z. Efter att Carola hade vunnit Eurovision Song Contest så lyckades Annika få henne till studion i Stockholm. Exakt vad Carola hade att göra i ett samhällsprogram var något oklart. Men tittarrekord blev det, över två och en halv miljoner.

Det var fusk att ta till Carola, tyckte förstås Lars och jag. Men siffror är siffror. Innan vi måste sluta skulle vi slå tittarrekordet bara för att jävlas.

Det var självklart ingen ”seriös” satsning för det mest seriösa samhällsprogrammet. Snarare ett skämt och vi hade aldrig tidigare tänkt i sådana banor. Men nu gjorde vi det. Hur slår man tittarsiffran två och en halv miljoner i ett samhällsprogram, vad säljer mer än Carola?

Rätt enkelt att svara på, faktiskt. Just då hade det förekommit en viss sexskandal kring en sektledare vid namn Hans Scheike. Han bedrev ”piskterapi” med ett hov av underdåniga kvinnor som betraktade denna terapi som ytterst hälsobringande. Dessvärre bedrev han också något han kallade ”upprumpning” av småflickor som lockades till sekten under förevändning av hästläger på sommaren. Ja, ni kan tänka er hur denna historia sett ut i kvällspressen.

Vi engagerade sektledaren Scheike, som genast entusiastiskt var med på noterna, och fraktade en av hans kvinnor till Kumla, där han numera vistades dömd för otukt med barn. Vi var Rekord-Magazinet, alltså stor uppståndelse när vi kom till Kumlafängelset. Fångvaktare och styresmän var glada och smickrade av min närvaro. Det var inga som helst problem att smuggla in den medhavda sektkvinnan samt ett björkris till Scheikes cell, där han inför kameran genomförde en ”piskning”, som i verkligheten var en milt tankfullt genomförd risbastu på villig kvinna.

Nu var vi snart hemma. Jag gjorde ett, om man så får säga, inträngande detaljerat reportage om pisksektens liv och leverne med intressanta, delvis häpnadsväckande, detaljer ur ”upprumpningsboken”, förebärandes liten rättsskandal. Den skulle bestå däri, att sekten dömts för hårt på grund av överdrivna skriverier i kvällspressen, ett inte helt ovanligt tema i min repertoar.

Snusk och förnedring alltså, så enkelt som så. Men vi skulle krossa Annikas jävla tittarrekord med Carola som en sista gest av trots.

Nu hade vi reportaget, men det var bara halva jobbet på väg mot rekordet. Då gällde det att få igång lanseringen i andra medier. Vi spred ut i kvällspressen att vi snart skulle visa hur sektledaren Hans Scheike PISKADE NAKEN KVINNA I SIN CELL PÅ KUMLA.

Effekten blev långt över förväntan. Ett hundratal riksdagskvinnor slöt sig samman över partigränserna och krävde sändningsförbud.

Det var perfekt, nu blev det rolig diskussion om riksdagens rätt att förhandscensurera statstelevisionen. Jag skrev principiella försvarstal om rätten att visa frivillig piskning som det såg ut i verkligheten, inte i de fördömande medierna. Allmänheten hade en oavvislig rätt att få veta vad som var sant.

Och så vidare, det var rätt kul. Det blev ett fruktansvärt väsen om rätten att få veta sanningen eller rätten att skydda medborgarna från kvinnoförnedring i statstelevisionen.

Hög SVT-chef sändes ned till Malmö och krävde gravallvarligt att få se vårt program. Vi visade det lydigt för honom i ett klipprum och i reportaget fanns betydligt mer sensationella, nåja ovanliga, avsnitt än själva piskscenen. En scen som dessutom skulle ha blivit en västgötaklimax av Guds nåde om publiken fått se den, med tanke på alla höga förväntningar som framför allt riksdagskvinnorna byggt upp.

Den utsände SVT-chefen begrep synbarligen inte ett dyft av vad han såg, han bara satt och väntade på ”piskscenen”. Och när den äntligen kom stoppade han bandet och sade att det där ska bort. Och så reste han hem till Stockholm.

Det var enda gången någonsin ett samhällsprogram (utan piskscen) nådde över tre miljoner tittare.

Och därmed var det slut med Rekord-Magazinet. Vi hade strypts långsamt men säkert och skälen till det var säkert många. Men jag känner inte till dem, Lars och jag var alldeles för lågt placerade i SVT:s hierarki för att få veta något om företagets strategiska överväganden.

Min lyckade attack på Palme? Visst, men hur tungt vägde just det? Vår kritik mot statliga myndigheter och rättsväsende? Jo, säkert. SVT-ledningen vid den här tiden uppfattade sig som en del av statsapparaten och ogillade instinktivt all kritik mot staten.

Expressens kampanj med åtföljande fällning i Radionämnden som brännmärkte oss som demokratins fiender? Kan mycket väl ha spelat in, åtminstone som argument i en diskussion. Men Radionämnden var ett skämt. Vi (jag) fälldes åtta gånger, en gång för att jag bett en bebis i min famn vinka till Radionämnden, en gång för att jag använt insinuant musik (ett stycke ur en violinkonsert av Mozart, mycket vackert) och tre gånger för att jag kritiserat bruket av kommunarrest mot oskyldiga kurder på ett ”partiskt” sätt. Jag avslutade under en tid varje program genom att tala om hur många år, månader och dagar kommunarresten pågått, ungefär som när tidningarna i dag anger antalet dagar den svenske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad utan rättegång i Eritrea.

Radionämndens fällningar hade aldrig någonsin gått ut på att någonting vi sagt skulle ha varit sakligt fel. Fick de ändå en avgörande betydelse? Nej, det har jag svårt att tro. Men jag vet inte och kommer förmodligen aldrig att få veta varför Rekord-Magazinet väckte sådan ovilja inom ledningen för SVT.

Det efterföljande hatet drabbade inte mig, jag reste bara hem till Stockholm. Men Lars Eliazon flyttades efter nedläggningen av Rekord-Magazinet ner i en fönsterlös skrubb i tevehusets källare. Man tog ifrån honom alla arbetsuppgifter och lät honom sitta i skrubben ett tag.

Sedan erbjöd man honom generöst avtalspension och sparkade ut honom.

Den hårda eller rentav hämndlystna behandlingen av Lars Eliazon kommer jag aldrig att förstå. Han hade producerat ett samhällsprogram i teve som både blev störst och i flera avseenden förnyande.

Och straffet blev hårt.

Han dog i Thailand för några år sedan. Jag kommer alltid att blixtsnabbt kunna ta fram bilden av honom inför min inre syn, de ovårdade ögonbrynen står rakt ut, han kommer gående snabbt och lätt framåtlutad och är upphetsad, han har kommit på en jävligt bra reportageidé.

Oslo kom äntligen den första konkreta idén till en spionroman. Eller om man ska vara petigt exakt så var det i luftrummet ovanför Västerås på väg hem från Oslo.

Det avgörande händelseförloppet inträffade i alla fall i centrum av Oslo. Jag var i stan på jobb och det var i trista november 1984. Eventuellt skulle jag träffa min gode vän Jon Michelet när intervjuer och sammanträden var avklarade, men det var osäkert om han kunde ordna barnvakt, han hade sjukt barn hemma. Det blev lite tid över att bara vänta och se hur barnvaktsfrågan löste sig och jag släntrade runt i centrum på måfå.

Då upptäckte jag plötsligt att jag var förföljd av spanande poliser. Jag kommer inte längre ihåg hur jag förstod sammanhanget och dessutom har jag korrumperat minnet av händelsen genom att skildra den halvsant, förbättrad verklighet, i den roman som nu skulle födas.

Jag förvissade mig snart om att spaningsinsatsen mot mig inte var någon inbillning, jag började konstra lite och göra svåra saker för att försätta förföljarna i bryderi. Exempelvis gick jag in på det stora varuhuset Glasmagasinet och sökte mig till avdelningen för damunderkläder. Där är det inte lätt att uppträda diskret för den som är polis, över 1.90 lång och dessutom måste ha en knäppt trenchcoat för att dölja radioutrustningen (som var större och otympligare vid den här tiden).

Jag var närmast sentimentalt road av situationen. Det hade hunnit gå mer än elva år sedan jag muckat ur fängelset efter min dom för spioneri och jag var inte längre någon liten rättslös vänsteraktivist. Jag var programledare i Sveriges Television, tillhörde det journalistiska etablissemanget och borde vara totalt fridlyst av alla skandinaviska säkerhetspoliser. De var uppenbarligen efter mig av någon anledning, men de skulle inte längre kunna kröka ett hår på mitt huvud.

Leken pågick någon dryg timme, bland annat gjorde vi en rolig sällskapstur upp till Munchmuseet, innan jag ringde Jon för att höra hur det hade gått med barnvaktsfrågan. Det hade inte löst sig. Jag bestämde mig för att ta en taxi till Fornebu, läsa dagens tidningar för att lista ut varför jag hade säkerhetspoliser efter mig och sedan ta nästa lägliga plan hem till Stockholm.

Ute på Fornebu visade det sig att det skulle dröja mer än två timmar innan jag kunde flyga hem. Men inte gjorde det mig något, jag hade mina tidningar. Mer besvärligt blev det för två säkerhetspoliser några bord bort, som skulle få en pils och en räkmacka att räcka i två timmar (de fick avlösning redan efter 45 minuter).

Säkerhetspoliser är politiska poliser. Politik står i tidningarna. Någonstans i min hög av norsk press skulle jag hitta förklaringen till min uppvaktning. Det gjorde jag också. Det hela var rätt logiskt.

Hemmastadd i Oslo som jag var hade jag inte bokat något hotellrum, eftersom det var november och knappast högsäsong. Jag hade alltså utan föranmälan bara checkat in på mitt stamställe, Hotel Nobel på Karl Johan. Det var det som var förklaringen. För i några av tidningarna stod det att en delegation från Israel skulle komma till stan för att hålla presskonferens om nödvändigheten av att ockupera södra Libanon. Och presskonferensen skulle hållas på Hotel Nobel, där israelerna också skulle bo (det senare uppgavs bara i en av tidningarna och den preciseringen kan säkerhetspoliserna på Overvåkingspolitiet inte ha gillat).

Alltså. Man hade haft Hotel Nobel under bevakning för att kontrollera att ingen känd terrorist eller palestinaaktivist, vilket dessvärre kan vara samma sak i många överhettade Säpohjärnor, oväntat sökte sig till hotellet. Och så kom plötsligt jag från ingenstans och därmed var cirkusen igång.

När det började bli dags att gå ombord på planet tog jag en kulspetspenna och markerade några kraftiga ringar runt uppgifterna om Hotel Nobel i en av dagstidningarna, vek ihop den, gick fram till mina bevakares bord, stannade och överlämnade tidningen och önskade fortsatt trevlig helg.

Jag markerade därmed att jag förstått vad missförståndet berodde på och hade nu lite skämtsamt blåst faran över. Det var åtminstone så jag själv såg på saken.

Men i flygplansfåtöljen började jag grubbla, det kändes som om något var helt fel, eller som om jag var något på spåren.

Det sista halvåret hade jag suttit en hel del nere på puben Bullen i Malmö tillsammans med Christoffer Barnekow och Jan Hemmel och spånat fram och tillbaka om den där gamla idén att göra spionromaner på svenska. Jag hade ända sen tiden på Österåkerfängelset en färdig konstruktion, till och med en huvudperson som skulle heta Hamilton och vara officer. Det enda som saknades var ett tillräckligt politiskt intressant och dagsaktuellt tema där Hamilton kunde passa in.

Säpos kurdutredning hade jag ju studerat ingående. Det fanns mycket kul att hämta från det materialet, eftersom det utgjorde ett fantastiskt mönster av

halsbrytande teorier. Om kurder talade i telefon om bröllop så menade de mord, till exempel. Och eftersom vissa kurder talat flera gånger om bröllop på telefon så avsåg de att begå flera mord, eller ett stort mord.

Fast det här hörde ju inte logiskt ihop med vad jag varit med om i Oslo, så varför fick jag hela tiden de associationerna?

De norska säkerhetsmännen och jag hade bokstavligen levt i samma tid och i samma rum, vi hade varit tillsammans några timmar i Oslo. Allt jag hade sett hade de också sett, vår verklighet borde vara identisk. Och när jag tog avsked med en vänlig hälsning och överräckte en tidning med Hotel Nobel markerat så måste de ha förstått att jag skämtade och att allt var ett missförstånd.

Eller?

Jag tänkte ett varv till. Skulle dessa säkerhetspoliser gå tillbaks till sin chef och be om ursäkt för att de låtit en svensk journalist skoja lite med dem?

Nej.

Skulle de generat förklara att de nog varit alldeles för uppenbara i sin spaningsinsats så att till och med en svensk journalist kunde upptäcka dem?

Nej.

För sin chef skulle de tvärtom beskriva hur oerhört skickligt de genomfört sin spaningsinsats, men hur objektet visat sig vara ett proffs som haft järnkoll på läget och möjligen varit så iskall att han genomfört en drop eller en switch (snabba byten av meddelanden, spioner emellan) trots att han varit fullt medveten om Säkerhetspolisens närvaro.

Och den där lilla helghälsningen måste man se som ett ytterst hotfullt avsked, en markering om vilka som var målet för en terrorinsats i Oslo.

Alltså. Trots att dessa säkerhetspoliser och jag befunnit oss tillsammans i samma fysiska verklighet hade vi ändå i vår politiska fantasi rört oss i helt skilda världar.

Så såg det ut, precis så, i den där 500 sidor långa kurdutredningen.

Nu började planet gå ned för landning, vi befann oss någonstans över Västerås. Där kom idén.

Om ett politiskt mord inträffade i Sverige just nu skulle det komma att utlösa en kurdjakt av enorma dimensioner, oavsett vem som mördades. Jag hade läst en hemlig utredning som inte gick att feltolka.

Och till det kunde man lägga den enormt isolerade och fördomsfulla miljö som säkerhetspoliser arbetar i.

Om vi då tänker oss ett mord på ... säg, en hög Säpochef som har ansvar för frågor som rör Mellanöstern. Svenska Säpo kommer då omedelbart att utlösa en jakt på kurder, jag kan använda deras utredningsmaterial nästan som en handbok och citera friskt ur de autentiska dokumenten, så får jag dessutom deras språk och tankemönster helt realistiskt återgivet.

Men idén kan justeras lite, jag byter ut kurder mot palestinier så hamnar jag kunskapsmässigt mer på hemmaplan, annars allt på samma sätt. Efter mordet på Säpomannen bryter det ut en intensiv jakt på palestinier, fast enligt samma mönster som snart väntar Sverige när det gäller kurder.

De utredande poliserna kommer att tolka allt de ser, hör och upplever i samma riktning, svaret på varje fråga blir palestinier enligt dessa säkerhetspolisers systematiska metod att bedriva cirkelresonemang. Och så blir allt fel.

Men hur ska jag få in Hamilton i det här? Han är inte säkerhetspolis, han är officer, verksam inom den militära underrättelsetjänsten och där utreds inga mord, det är alltid polisens sak.

Well, det går nog att ordna. Hamilton vore väl en utmärkt person för säkerhetspoliserna att ha vid sin sida om de ska syssla med fysiskt farliga spaningar och de jagar faktiskt personer som bevisligen inte tvekar att döda säkerhetspoliser. Säpo får helt enkelt tillfälligt rekvirera Hamilton från IB. Förresten, vad heter IB nuförtiden?

Där landade planet på Arlanda, 55 minuter efter starten från Fornebu. Och i mitt huvud fanns ett helt synopsis till den första romanen om Hamilton. Nu väntade ytterligare några givande ölkvällar på Bullen tillsammans med Hemmel och Christoffer. Och under det kommande sommarlovet från Rekord-Magazinet, från maj till oktober 1985, var det bara att skriva ned historien.

Det gjorde jag också, från hägg via äppelblom fram till kräftorna. Arbetstiteln var, upptäcker jag i gamla förlagskontrakt, ”De Fyra Vise Männen”, men nu har jag inte längre någon aning om vad den titeln syftade på. Förlag hade jag ännu inte funderat på, mina senaste böcker hade getts ut på ett litet alternativförlag som hette Askelin & Hägglund, ingenting på Norstedts sedan fiaskot med ”Ondskan” för fyra år sedan. Skulle jag kanske ändå inte gå tillbaks till Norstedts?

Men förlag behövde jag inte fundera så länge på, för några månader senare började det hända saker. Chefen för den stora bokklubben Bra Böcker, Sven Gunnar Särman, ville äta lunch, för han hade en idé att tala om.

Vid sjötungan visade det sig att han kommit på en alldeles lysande idé, förklarade han stolt. Nämligen att jag borde skriva spionromaner. Jag var som klippt och skuren för den saken, försäkrade han. Det var ingen tvekan om att en spionroman av mig just nu vore en fullt realistisk satsning direkt för bokklubb. Jag kunde få ett kontrakt med en förskottsgaranti på 200 000 kronor.

Jag kommer inte ihåg hur länge jag lät Sven Gunnar Särman övertala mig om att jag borde skriva spionromaner innan jag berättade att det hade jag redan påbörjat. Jag hade bara lite finputsning kvar, annars ett färdigt manus.Kunde nog skicka över en kopia redan i nästa vecka.

Innan jag hann skriva på kontrakten ringde Norstedtchefen Lasse Bergströms högra hand Ann-Marie Skarp och frågade om jag hade tid att äta lunch med dem båda.

Någon dag senare satt vi på Reisen alla tre vid sjötungan. Lasse Bergström hade kommit på en oemotståndligt lysande idé, berättade han. Inte för att jag kommer ihåg, men jag antar att jag snabbt började ana vartåt det bar hän. För visst, så var det. Lasses idé var att jag skulle skriva spionromaner. Ingen annan skulle kunna göra det på svenska med samma auktoritet som jag, påstod han. Och gällde det förskott så behövde jag inte vara blygsam i mina krav, för det här var något som Norstedts verkligen ville satsa på.

Återigen berättade jag att det första manuskriptet var så gott som klart, men att jag muntligen kommit överens med Sven Gunnar Särman om bokklubbsrättigheterna. Däremot hade jag inte skrivit något kontrakt på själva bokhandelsupplagan.

Lasse och Ann-Marie hade varit inställda på en lång övertalningslunch med mycket smicker. Själva övertalningen var nog den kortaste de varit med om. Hamilton satt bildligt talat redan på ett plan över Atlanten, på väg hem från San Diego och sin långa utbildning hos Navy Seals.

Jan Guillou