Barnens brev till Migrationsverket

”Kommunen säger att vår morbror måste kunna bra svenska, men det kunde inte våra föräldrar"

”Vi behöver vår morbror. Han är vårt allt – vår trygghet. Och efter allt som hänt behöver vi trygghet mer än något annat”, säger 17-åriga Zarah med lillasyster Diana.
Foto: LASSE ALLARD
”Vi behöver vår morbror. Han är vårt allt – vår trygghet. Och efter allt som hänt behöver vi trygghet mer än något annat”, säger 17-åriga Zarah med lillasyster Diana.
NYHETER

Onsdagen den 4 mars mördades vår mamma av min egen pappa. Sedan dess har mitt och mina syskons liv varit en mardröm. Vi trodde inte det kunde bli värre förrän vi fick ett brev om att vår morbror, den enda släkting vi har i Sverige skulle utvisas och det finns stor chans att han gör det. Självklart tänkte inte vi låta det hända så vi samlade så många vi kunde och demonstrerade på torget. Det skrevs om oss i tidningen och sändes i tv. Vi tänkte att allting kommer att bli bra snart. Men tiden gick och inget svar.

Migrationsverket säger att de inte ska följa hjärtat utan ha ”förståndet” kvar. Jag förstår att det är deras lag, men det borde finnas undantag vid sådana tillfällen som det här. Var hade de tänkt att vi skulle ta vägen om de skickade honom till Afghanistan? Det sista vi vill, är att splittras.

Vår morbror betyder mycket för oss och om vi får ännu ett nej, så tänker vi inte bara sitta och inte göra någonting. Vi tänker kämpa!

Atefa, 15

I år, 4:e mars, förstördes mitt och mina systrars liv på ett sätt som ingen av oss någonsin kunde ana, att vi redan nu när vi är så unga skulle förlora vår mamma. Hennes död var inte någon vanlig död, hon mördades av vår pappa. Varje dag går vi igenom så mycket, folk pratar om sina föräldrar, ropar på sin mamma, vi får papper hem där det står ”föräldramöte”, då påminns vi hela tiden om att vi saknar något oerhört viktigt i våra liv, att vi inte är som alla andra. När man har blivit slagen ska man vända den andra kinden till, det har vi gjort och inte är det så att man slutar ”slå” oss, utan vi får en smäll till av Kommunen, Migrationsverket och alla andra som är inblandade. De tar ifrån oss vår mammas bror, någon som har stått oss nära väldigt länge och gör allt för att vi ska ha det så bra som möjligt.

Kommunen säger att vår morbror måste kunna bra svenska, veta hur samhället fungerar och så vidare, men det gjorde inte våra föräldrar förut. Vi läste alla papper, vi hjälpte dem med sådana saker och vi kan fortsätta göra det med vår morbror.

Jag vet inte hur det är att vara barn, det har jag aldrig riktigt gjort, men det behöver jag inte, jag lever som vuxen, men bara jag kan vara lycklig med mina systrar och morbror. De är mitt liv nu, och där min mamma är, det är mitt mål.

Sadek, 16

Den fjärde mars var rena mardrömmen för mig, mina syskon och min släkt. Vår mamma hade mördats av vår egen pappa. Vi hade ingen som kunde ta hand om oss förutom min morbror. Han var den första jag tänkte på när jag frågade mig själv ”vem tar hand om oss nu?”.

Några månader senare fick vi höra från Migrationsverket att vår morbror utan uppehållstillstånd skulle utvisas. Ännu en gång blev vi skräckslagna. Men vi visade oss starka genom att göra allt vi kan för att han ska få stanna och ta hand om oss. Vi pratade med tidningar många gånger. De kom från tv hem till oss. Vi demonstrerade på torget. Och vi gjorde även en namninsamling med över 8000 personer som skrev på. Vi var arga på Migrationsverkets beslut.

Men nu när kommunen inte anser vår morbror som vårdnadshavare, kommer det vara svårare för Migrationsverket att fatta ett positivt beslut.

Det viktigaste i våra liv var vår mamma, men nu när hon har gått bort är det vår morbror som kan hjälpa oss genom detta. Ska ni ta honom ifrån oss? Människor utan hjärta skulle göra någonting sådant. Vår morbror stöttar oss, hjälper oss att laga mat som vi inte kan laga, städar när vi gör läxorna och inte har tid med det. Och dessutom ger han oss den kärleken som vi behöver. Kan ni verkligen tänka bort någonting sådant? Ni kan inte bara lägga det här åt sidan och säga att det här egentligen inte handlar om oss. För det gör det. Det handlar om oss också. För om ni utvisar honom så drabbar ni inte bara honom utan ni drabbar vår familj och släktingar.

Samira, 13

Efter det som hände vår mamma, kändes det som att vi inte hade något kvar. Det går inte ens att förklara hur hemskt det var. Jag såg på min morbror och tänkte att vi har någon som känner samma smärta, någon som kan bo hos oss, ta hand om och stötta oss. Jag var helt säker på att han skulle få uppehållstillstånd eftersom vi har gått igenom och fortfarande går igenom något så hemskt.

Jag vet att man måste följa lagar och regler, men vad är det för regler som säger att någon som kan ta hand om fem barn inte ska få stanna. Vad hände med barnens bästa? Hur viktigt är barnens åsikter?

Att migrationsverket säger att vår morbrors fall inte har något med oss att göra, varför tror de då att vi kämpar som galningar för att han ska få stanna?

Jag förstår inte att man som barn behöver lida så mycket.

Och att kommunen inte har ansett vår morbror som vårdnadshavare och det har gjort att det har blivit svårare för migrationsverket att fatta ett beslut.

Varför frågar migrationsverket kommunen om vem som är bäst för oss, istället för att fråga oss? Det är ju vi som ska bo med honom.

Vår morbror måste få stanna kvar. Om inte, tänker vi inte ge upp!

Zahra, 17

(Aftonbladet)