Ove attackerades av en rasande björnhona

Då räddade hunden Julle hans liv

1 av 2 | Foto: Stig Granström
Ove Lööw och Kent Karlsson tillsammans med hjälten Julle.
NYHETER

Ove Lööw, 46, har hunden Julle att tacka för sitt liv.

I söndags anfölls han av en 120 kilo tung björnhona – men Julle bet sig tag i björnens bak och jagade i väg henne.

– Hade det inte varit för hunden hade jag nog legat i graven nu, säger Ove Lööw.

Det sägs att hunden är människans bästa vän.

För Ove Lööw från Råneå i Norrbotten stämmer det ganska väl.

120 kilo tung

Älghunden Julle, som är en blandning mellan norrbottensspets och gråhund, gjorde i söndags mer än plikten kräver.

Grävmaskinisten Ove Lööw var ute i skogarna utanför Råneå då Julle, hans hund sedan sju år, gav av ett skall.

– Jag hade barnen med mig, 10 och 17 år gamla, och bad dem vänta på ett öppet område. Jag smög mig närmare och närmare hunden och hörde ett lätt morrande. Jag var helt säker på att det var en grävling.

Men morrandet kom från en 120 kilo tung björnhona som kom rusande ut ur buskarna.

– Som tur var hade jag redan osäkrat vapnet. Jag tänkte ingenting. Jag bara sköt från höften i ren skräck, säger Lööw.

Bet tag i baken

Björnen var bara 40 centimeter från pipan när skottet avlossades och Ove föll bakåt av rekylen med björnen över sig.

Det var då hunden Julle kom till undsättning. Julle bet tag i björnens bak och jagade i väg honan. Ekipaget försvann i väg i skogen och Ove Lööw skyndade tillbaka till barnen.

– Det var först då jag blev rädd. Jag visste inte om jag skadeskjutit björnen och den skulle ge sig på barnen.

Ove Lööw satte sig på ett öppet fält med barnen och följde sedan Julles björnjakt via en GPS han satt på hunden. De ringde sedan ett jaktsällskap som hjälpte till i jakten. Ett par timmar senare kunde björnen fällas.

– Jag drog en lättnadens suck när björnen var skjuten. Jag kommer aldrig göra samma misstag igen, jag kommer aldrig gå så nära utan att veta vad det är för djur jag har att göra med.

"Han fick en god middag"

Ove Lööw tackar Julle för att han redan dagen efter kunde gå tillbaka till jobbet utan en skråma, trots närkontakten med björnen.

– Det är tack vare hunden som jag sitter där jag sitter i dag. Annars hade jag antingen legat på sjukhus eller i graven. Den där hunden är inte rädd för någonting, och han fick en god middag på kvällen, säger Ove Lööw.