”This is spectacular!”

Obama beundrade statsministerns utsikt – och svarade på två frågor

Foto: Reuters
NYHETER

Barack Obama gillar Norge.

När norske statsministern Jens Stoltenberg visade sin utsikt verkade mannen – som till vardags sitter i ovala rummet – avundsjuk.

– Det här är ju helt fantastiskt, utbrast han.

Mötet började klockan tio i morse.

Då mottogs president Barack Obama hjärtligt av norske statsministern Jens Stoltenberg på den sistnämndes kontor. Steltenberg visade presidenten runt i bygget, och Obama fick bland annat skaka hand med utrikesministern Jonas Gahr Støre.

Visade slottet

När Stoltenberg visade utsikten blev Obama lyrisk.

– This is spectacular, sa han enligt Nettavisen, medan statsministern bland annat pekade ut det kungliga slottet, där Obama hade nobbat en lunch med kung Harald.

Efter rundturen inledde Stoltenberg och Obama ett möte tillsammans med Gahr Støre, försvarsminister Grete Faremo, oljeminister Terje Riis-Johansen och miljö- och utvecklingsminister Erik Solheim.

Barack Obamas hustru, Michelle, var inte med på mötet. Hon umgicks istället med Jens Styoltenbergs fru, Ingerid Schulerud i statsministerbostaden.

En fråga

Efter mötet var det dags för det som – brukar vara – en presskonferens. Men Obamas team hade gjort klart tidigt att så inte var fallet i dag. En enda norsk reporter, Annette Groth på norska NRK, skulle få äran.

– Det var som att vinna på lotto. Vi kastade bokstavligen slant om vilken kanal som skulle få göra det, NRK eller TV 2. Jag har knappt kunnat sova i natt, sa hon innan pressmötet till Nettavisen.

”Andra förtjänar det”

Men när det väl var dags för frågan hade hon uppenbarligen bestämt sig. Groth frågade Obama vad han säger till kritikerna som anser att det var för tidigt att ge honom priset, och frågar hur han ska använda det till något gott.

– Jag har sagt det förut, jag blev verkligen överraskad när jag fick priset och jag är övertygad om att andra förtjänar det bättre än mig. Mitt jobb är inte att vara populär eller att vinna priser, inte ens om de är så fina som det här, säger Barack Obama.

Han fortsätter:

– Mitt jobb är att fortsätta att jobba mot det som är bäst – inte bara för USA, utan för världen. Det innebär att jobba mot länder med kärnvapen, det innebär att ta ansvar för klimatfrågan, att stabilisera Afghanistan och att ta hand om terrorism. Om jag lyckas med det, så då kanske lite av kritiken tystnar. Och gör jag inte det, tja… då kan inga priser i världen rädda mig.

Här är tidigare fredsprisvinnare:

901 Henri Dunant (Schweiz), Frédéric Passy (Frankrike)

1902 Élie Ducommun (Schweiz), Albert Gobat (Schweiz)

1903 William Randal Cremer (Storbritannien)

1904 Institut de droit international

1905 Bertha von Suttner (Österrike)

1906 Theodore Roosevelt (USA)

1907 Ernesto Teodoro Moneta (Italien), Louis Renault (Frankrike)

1908 Klas Pontus Arnoldson (Sverige), Fredrik Bajer (Danmark)

1909 Auguste Beernaert (Belgien), Paul d'Estournelles de Constant (Frankrike)

1910 Internationella fredsbyrån

1911 Tobias Michael Carel Asser (Nederländerna), Alfred H. Fried (Österrike)

1912 Elihu Root (USA)

1913 Henri La Fontaine (Belgien)

1914 Utsågs ej

1915 Utsågs ej

1916 Utsågs ej

1917 Internationella rödakorskommittén

1918 Utsågs ej

1919 Woodrow Wilson (USA)

1920 Léon Bourgeois (Frankrike)

1921 Hjalmar Branting (Sverige), Christian Lange (Norge)

1922 Fridtjof Nansen (Norge)

1923 Utsågs ej

1924 Utsågs ej

1925 Austen Chamberlain (Storbritannien), Charles G. Dawes (USA)

1926 Aristide Briand (Frankrike), Gustav Stresemann (Tyskland)

1927 Ferdinand Buisson (Frankrike), Ludwig Quidde (Tyskland)

1928 Utsågs ej

1929 Frank B. Kellogg (USA)

1930 Nathan Söderblom (Sverige)

1931 Jane Addams (USA), Nicholas Murray Butler (USA)

1932 Utsågs ej

1933 Norman Angell (Storbritannien)

1934 Arthur Henderson (Storbritannien)

1935 Carl von Ossietzky (Tyskland)

1936 Carlos Saavedra Lamas (Argentina)

1937 Robert Cecil (Storbritannien)

1938 Nansenbyrån

1939 Utsågs ej

1940 Utsågs ej

1941 Utsågs ej

1942 Utsågs ej

1943 Utsågs ej

1944 Internationella rödakorskommittén

1945 Cordell Hull (USA)

1946 Emily Green Balch (USA), John R. Mott (USA)

1947 Vännernas samfund (kväkarna) i Storbritannien och USA

1948 Utsågs ej

1949 John Boyd-Orr (Storbritannien)

1950 Ralph Bunche (USA)

1951 Leon Jouhaux (Frankrike)

1952 Albert Schweitzer (Frankrike/Tyskland)

1953 George C. Marshall (USA)

1954 Förenta Nationernas flyktingkommissariat (UNHCR)

1955 Utsågs ej

1956 Utsågs ej

1957 Lester Pearson (Canada)

1958 Georges Pire (Belgien)

1959 Philip Noel-Baker (Storbritannien)

1960 Albert Luthuli (Sydafrika)

1961 Dag Hammarskjöld (Sverige)

1962 Linus Pauling (USA)

1963 Internationella rödakorskommittén, Rödakorsföreningarnas förbund

1964 Martin Luther King (USA)

1965 Förenta Nationernas barnfond (UNICEF)

1966 Utsågs ej

1967 Utsågs ej

1968 René Cassin (Frankrike)

1969 International Labour Organisation (ILO)

1970 Norman E. Borlaug (USA)

1971 Willy Brandt (Västtyskland)

1972 Utsågs ej

1973 Henry Kissinger (USA), Lê Ðúc Tho (Vietnam) (avböjde priset)

1974 Seán MacBride (Irland), Eisaku Sato (Japan)

1975 Andrej Sacharov (Sovjetunionen)

1976 Mairéad Corrigan-Maguire (Storbritannien), Betty Williams (Storbritannien)

1977 Amnesty International

1978 Menachem Begin (Israel), Anwar as-Sadat (Egypten)

1979 Moder Teresa (Indien)

1980 Adolfo Pérez Esquivel (Argentina)

1981 Förenta Nationernas flyktingkommissariat (UNHCR)

1982 Alva Myrdal (Sverige), Alfonso García Robles (Mexico)

1983 Lech Wa??sa (Polen)

1984 Desmond Tutu (Sydafrika)

1985 Läkare mot kärnvapen (IPPNW)

1986 Elie Wiesel (USA)

1987 Oscar Arias (Costa Rica)

1988 FN:s fredsbevarande styrkor

1989 Den 14:e Dalai lama (Tenzing Gyatso) (Tibet)

1990 Michail Gorbatjov (Sovjetunionen)

1991 Aung San Suu Kyi (Burma)

1992 Rigoberta Menchú (Guatemala)

1993 Nelson Mandela (Sydafrika), Frederik Willem de Klerk (Sydafrika)

1994 Yasir Arafat (Palestina), Shimon Peres (Israel), Yitzhak Rabin (Israel)

1995 Joseph Rotblat (Storbritannien), Pugwashrörelsen (Canada)

1996 Carlos Filipe Ximenes Belo (Östtimor), José Ramos-Horta (Östtimor)

1997 International Campaign to Ban Landmines (USA), Jody Williams (USA)

1998 John Hume (Storbritannien), David Trimble (Storbritannien)

1999 Läkare Utan Gränser

2000 Kim Dae Jung (Sydkorea)

2001 FN, Kofi Annan (Ghana)

2002 Jimmy Carter (USA)

2003 Shirin Ebadi (Iran)

2004 Wangari Maathai (Kenya)

2005 IAEA, Mohamed ElBaradei (Egypten)

2006 Muhammad Yunus, Grameen Bank (Bangladesh)

2007 Al Gore (USA), IPCC

2008 Martti Ahtisaari (Finland)

2009 Barack Obama (USA)

(Källa: NE)