”Jag vill inte lida längre”

För två veckor sedan skrev hon ett brev till Socialstyrelsen. Hon bad att läkarna skulle få söva ner henne och därefter stänga av respiratorn.

Kim har neurofibromatos, ett slags tumörsjukdom som går i arv. När hon var sex år blev hon opererad. Läkarna hoppades få bort tumören, som satt i nacken. I stället blev Kim förlamad i hela kroppen.

Sedan dess har hon bara kunnat röra lite på huvudet. Nicka, le med munnen.

Och prata.

Det gör hon, livligt, med sin hesa röst när Aftonbladet besöker henne hemma i lägen-heten i Stockholm. Det har varit en konstig dag.

– Jag visste att brevet skulle komma ut. Men jag trodde aldrig att det skulle bli en jättestor nyhet överallt, säger hon.

Assistenterna vakar

Varje timme, dygnet runt, är två assistenter här. På kylskåpsdörrarna står långa listor över vad de ska göra.

De klär henne, matar henne, duschar, borstar tänder.

Om nätterna vakar de över respiratorn, ser till att den inte får elfel eller att slangen hoppar ur.

Fram till för några år sedan var allt annorlunda. Då kunde Kim ge sig ut i elrullstolen. Träffa vänner, titta på basket och gå på disko och pubar.

Nu kommer hon aldrig ur sin rullbrits.

– Jag orkar inte längre. Varken fysiskt eller psykiskt.

Hon beskriver smärtorna, hur de strålar från bålen och upp mot huvudet. Blir värre månad för månad.

– Ibland gör det så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Fortfarande orkar hon se en och annan film. Vänner och familj kommer över för att prata. Resten av tid-en ligger hon här, ensam i britsen.

– Läkarna är förvånande över att jag klarat mig i så många år. Det är tydligen ovanligt.

Respiratorn blåser ut och in.

– Men det finns ingen framtid. Sjukdomen bryter ner mig tills inget längre finns kvar.

Bestämma själv

Vi tar en paus i intervjun. En av assistenterna kopplar in en apparat som tömmer slemmet som hunnit samlas i lungorna.

– Jag har haft ett bra liv. En fin familj och nära vänner. Snälla assistenter. Annars skulle jag aldrig ha orkat så här långt.

Hon dricker lite te ur ett långt sugrör.

– Men mina utsikter för det perfekta livet är inte så stora.

– De finns ju inte.

Ända sedan hon var liten har hennes mamma sagt: det är du som bestämmer. Det är du som avgör hur länge du orkar leva.

Förväntar sig ett nej

Tanken har funnits med hela tiden, legat och grott genom gymnasieåren, glädjen över första egna lägenheten, utekvällarna på stan.

En dag får det vara nog.

Den dagen kom strax efter jul.

– Jag sa till mamma: jag är mogen för det nu. Det är dags.

För ett par veckor sedan skrev hon brevet till Socialstyrelsen.

– Jag vill dö medan huvudet ännu är klart. Innan kroppen ruttnar bort. Jag vill inte behöva lida längre.

Hon förväntar sig ett nej, men är beredd att överklaga och gå vidare.

– Jag förstår lagen och problemen med dödshjälp. Men om det är grundligt utrett borde det vara okej.

Hon försöker le.

– Sådana som jag kan ju liksom inte göra det på egen hand. Jag kan inte kväva mig själv.

Nära anhöriga har erbjudit sig att hjälpa till.

– Men de ska inte behöva hamna i fängelse för mig.

Åker till Schweiz

Om hon inte får rätt är hon beredd att åka till Schweiz, där det finns kliniker som erbjuder dödshjälp.

– Men jag vill verkligen dö här hemma.

Respiratorn suckar, blåser ut och in som en sovande människa. Fortsätter att hålla henne vid liv mot hennes vilja.

Om en månad fyller Kim 32. Hon har redan tagit de första stegen. De älskade katterna Azrael och Ninja har hon lämnat till en vän.

– Jag saknar dem så hemskt mycket. Men det kommer att bli rörigt här den sista tiden. Kissarna ska inte behöva lida.

Någon gång efter sommaren hoppas hon att det är över.

– Det är inte så konstigt. Jag ser döden som en lättnad, säger hon.