Sverige hjälper Ryssland stoppa smuggling

NYHETER

Faxet från Ryssland som en dag i september 2004 kom till Lars von Dassen på Svenska Strålskyddsmyndigheten var fåordigt och mystiskt.

Hans ryska kontakter hade en vädjan. Kunde han komma till Murmansk och hjälpa dem med en allvarlig sak.

När han anlände var det en allvarlig och konstig stämning runt bordet.

Bit för bit kröp det fram att ryssarna hade ett stort problem med smuggling av nukleärt material.

Bara under det senaste året hade de gjort tolv beslag av höganrikat uran och annat material som terrorister kunde tänkas använda för att göra en hemmagjord atombomb av något slag.

Av detta drog ryssarna slutsatsen att det i verkligheten skett mellan 50 och 100 smugglingsförsök på Kolahalvön.

– En siffra som jag tycker låter helt realistisk, säger Lars von Dassen när jag träffar honom på Solna Strandcafé beläget i samma byggnad som Strålsäkerhetsmyndigheten.

Kanske allvarligast av allt var att de ryska myndigheterna inte kunde säga hur mycket material som försvunnit. Man har helt enkelt för dålig koll på hur mycket känsligt material man har.

Lars von Dassen.
Lars von Dassen.

Kolahalvön är den plats i världen där koncentrationen av nukleära material är som störst. Efter Sovjetunionens fall var säkerheten ofta lika med noll.

Lars von Dassen berättar när han första gången kom till Nerpa Shipyard utanför Murmansk.

– De såg ut som jag föreställde mig det skulle göra efter en kärnvapenattack. Otroligt skitigt och lortigt. På ett annat ställe förvarade 22 000 väldigt radioaktiva bränslestavar från atomubåtar i en fallfärdig byggnad där det regnade in.

Sverige hjälper Ryssland

Sedan dess har det blivit bättre där och på många andra ställen i Ryssland där kärnmaterial lagras.

Sverige är ett av de länder som hjälper Ryssland att förbättra säkerheten. Av rent egoistiska skäl. Förra året satsade Sverige 65 miljoner kronor. USA satsade 2-3 miljarder.

Bland annat har Sverige försett myndigheterna med utrustning som gör att de lättare kan avslöja smuggling av radioaktivt material.

Mycket återstår fortfarande att göra. Bara på Kolahalvön finns 50-60 platser med radioaktivt avfall som man inte riktigt vet var de är.

– Folk som vaktat där har dött. Register försvunnit. Nu finns det ingen som kan berätta.

Vid en utvärdering som gjordes för tre år sedan fann man att det fanns bra säkerhetssystem för 60-70 procent av det klyvbara material som lagras i Ryssland.

Det betyder att 30-40 procent inte har tillräcklig säkerhet.

Låter det tryggt?