En pantertant har gått ur tiden

1 av 4 | Foto: Foto: CHRISTIAN EVERS
Färgsprakande författare – i fronten för kvinnorna.
NYHETER

Hon blommade, hon brann – alltid före sin tid.

Hon var skoningslös och ilsk – men också kärlekstörstande och naken.

För Kerstin Thorvall var inget tabu.

Nu är hon död.

Hon blev 84 år gammal.

Modig, egensinnig, dramatisk – och briljant.

Så beskriver vännerna Kerstin Thorvall, denna outtröttliga fackla som i så många år gick i fronten för oss kvinnor.

Hon vågade berätta och säga det ingen annan vågat före henne.

Vare sig det handlade om sex, ångest eller åldrandets förnedring, ensam och beroende i dödens väntrum.

För Kerstin Thorvall fanns det ingenting som var förbjudet. Ingenting var för henne för närgånget, för pinsamt eller skamligt för att sätta ord på.

Hämningslöst lämnade hon ut sig själv, i all sin nakenhet – för att vi skulle förstå.

För att vi skulle se.

För att något skulle förändras.

Med sina ord och hela sin uppenbarelse – sitt röda hår och sina färgsprakande kläder – väckte hon känslor.

Kerstin Thorvall var aldrig rädd för att sticka ut, att skilja sig från mängden.

Hon började inom modet. Det var det hon ville ägna sig åt som ung.

Som 20-åring flyttade hon till Stockholm från Eskilstuna för att utbilda sig till modetecknerska på Beckmans. Direkt efter skolan fick hon jobb på Bonniers månadsmagasin, som illustratör.

I Damernas Värld, Femina och Vecko-Revyn både tecknade och skrev hon mode – för inte så många år sedan ställde hon ut en del av sina modeteckningar hos oss

i Aftonbladets konstförening.

Men det är som författare och debattör Kerstin Thorvall har betytt mest.

– Jag tror att om det hade varit lika lätt för mig att skriva som att teckna så hade det blivit väldigt ytligt, sa hon själv.

För 51 år sedan debuterade hon med ”Boken till dig”, med råd och tips för tonårsflickor.

Sedan följde en rad barn och tonårsböcker – och med dem blev Kerstin Thorvall en ledande röst i den nya ungdomslitteratur som växte fram.

1976 kom så den bok som blev hennes genombrott, den bok hon fortfarande är mest känd för:”Det mest förbjudna”.

I den gör hon inte bara upp med sin egen mamma, hon bejakar sin egen – och den mogna kvinnans – sexualitet, på ett sätt som väckte total moralisk panik i Sverige.

Skulle medelålders kvinnor njuta av sex och lämna man och barn för att ge sig hän – herregud, vilken skandal!

Med ”Det mest förbjudna” blev Kerstin Thorvall en av Sveriges mest utskällda, hatade och föraktade författare – men också en av de mest lästa.

– Jag var det värsta som fanns och mina böcker det mest pinsamma som skrivits, konstaterade hon själv som 80-åring.

Med åren kom tiden till slut i kapp Kerstin Thorvall och synen på hennes författarskap förändrades.

För ”När man skjuter arbetare”, första delen av sin självbiografiska romantrilogi, där hon skildrar sina föräldrars äktenskap, belönades hon med Moa Martinson-priset.

Den andra delen, ”I skuggan av oron”, handlar återigen om hennes eget förhållande till sin mamma, nu efter pappans död, och den sista, ”Från Signe till Alberte”, skildrar hennes eget liv som hustru och mamma.

Kerstin Thorvall fick själv fyra söner med konstnären Lars-Erik Falk – och med dem ett stort antal barnbarn.

Men även som farmor och ”tant” fortsatte Kerstin Thorvall in i det sista att beröra och provocera.

Med den uppmärksammade debattartikeln ”Lyssna – jag håller på att dö” i Aftonbladet 2001, beskrev hon ångesten i att åldras, det kroppsliga förfallet – och sin egen rädsla för döden.

”Rädd är ledordet i min nya tillvaro. Nej, det är fel ord. Lamslagen av skräck och utan morgondag går jag in i natten”, skrev Kerstin Thorvall.

Artikeln fick inte bara ett enormt gensvar utan resulterade också i att hon ögonaböj, 76 år gammal, blev kolumnist i Aftonbladet.

Två år senare kom hennes näst sista bok, ”Upptäckten”, på samma tema – boken fick hon Ivar-Lo Johanssons personliga pris för.

Kerstin Thorvall orkade inte dansa längre – men skriva kunde hon.

Och nu är ångesten och rädslan över.

I fredags avled Kerstin Thorvall, efter en tids sjukdom.

En ”pantertant” har gått ur tiden.

Kerstin Nilsson