Bara en av tio har jobb

Fast jobb gör romen Bare, 30, till ett unikt undantag

1 av 3 | Foto: TORBJÖRN ANDERSSON
en vanlig arbetare Att en rom som Bare Suljic har ett fast jobb är ovanligt. Han har aldrig förnekat sin etnicitet men förstår dem som väljer att göra det. ”Man kan vara för rädd att ­mista jobbet”, säger han.
NYHETER

Bare Suljic, 30, har fast arbete hos Pågens och kör bakverk och bröd som han säljer mot provision.

Dessa vardagliga uppgifter gör Suljic unik, för han är rom.

Arbetslösheten bland dem är förödande. 90 procent av de ­vuxna romerna i Malmö – 3500 personer – beräknas stå utanför arbetsmarknaden, enligt en kommunal utredning.

De kan få anställning som personliga assistenter åt andra romer och de kan få bli ”brobyggare”, ­vilket innebär att de ska vara en länk mellan sitt folk och majoritetssamhället. En brobyggare kan exempelvis hjälpa romska elever att finna sig tillrätta i skolan, och han kan hämta dem när de väljer att stanna hemma.

En rom kan också hitta försörjning genom att starta en kulturförening. Med lite byråkratisk fingerfärdighet finns bidrag att hämta och därmed inkomster.

Men Bare Suljic har ett jobb bortom bidragen och invandrarindustrin, ett normalt kneg som är roligt ibland och tråkigt ibland, ett kneg som ger lön och på den lönen betalar han skatt. Som alla andra.

Det ger självförtroende och den känsla som alla medborgare ska ha: att han har rättigheter och skyldigheter.

Bare Suljic talar dock inte så mycket om sådana saker. Det gör få människor som har ett fungerande liv.

Lämnade Bosnien 1992

Hans familj lämnade Bratunac i Bosnien när kriget bröt ut 1992. De tog sig till Montenegro och därifrån med buss till Sverige. Bare Suljic var tolv år.

Första veckan fick de bo i militärtält utanför Ystad. Sedan skickades de runt bland olika flyktingförläggningar i Norrland och det var först efter fem år som familjen flyttade till Skåne.

– För att det är närmare Europa, säger Suljic.

Det är motsägelsefullt att så ingående beskriva en människa just därför att det inte finns något anmärkningsvärt att beskriva.

När jag först började arbeta med detta reportage frågade jag en av mina romska kontakter, Emil Drivhall, om han känner någon som har jobb. Han tänkte efter en stund och sa:

– Det finns en som är lärare. Han är en vanlig lärare på en vanlig skola.

Läraren vägrade vara med

Drivhall har projektanställning på Romskt informations- och kunskapscenter. Han ville att läraren skulle vara med i en informationsfilm för att visa att även romer kan ha kvalificerade yrken. Han kunde vara ett föredöme.

Läraren sa tvärt nej. På sin arbetsplats har han aldrig berättat att han är rom. Han säger att han kommer från Kaukasus.

Jag tyckte att det där lät överdrivet och bad genom ombud att få tala med läraren, som hälsade:

– Aldrig!

Han tänkte inte riskera sitt jobb.

Genom Drivhall och andra kontakter slängde jag ut fler krokar. När de hade tänkt efter och hört sig för kunde de meddela att det visst finns romer med vanliga jobb. En kille jobbar på kafé. En annan lär ha byggfirma. En är tidningsbud. En kvinna arbetar som sjuksköterska.

Att man på detta sätt letade fram namn för att ge exempel på personer med arbete underströk hur ovanliga de var.

Romskt par – med jobb

Så småningom fick jag ett telefonnummer till en familj där både mannen och hustrun arbetar. Även de kom som flyktingar från Bosnien i början av 90-talet.

Vi hade ett långt och trevligt samtal. Mannen berättade om flykten till Sverige och hur han haft olika påhugg, för närvarande som diskare i Köpenhamn. Han har försörjt sig själv ända sedan han tilläts börja arbeta.

Hans fru har en kvalificerad yrkesutbildning och har blivit lovad fast tjänst i augusti.

”Skriv inte våra namn!”

Den uppmärksamme läsaren kanske tänkte på att läraren, som jag beskrev tidigare i artikeln, inte ville riskera sitt jobb genom att berätta att han är rom.

Jag blir själv förvånad över hur lätt och oreflekterat jag nämnde den saken. Som om det är självklart att man kan få sparken i Sverige år 2010 om man tillhör fel folk.

Efter en stund frågade jag mannen som diskar i Köpenhamn om Aftonbladet kan få publicera en bild av honom. En rom som har jobb.

– Nej, nej! sa han. Skriv inte ­våra namn. Om man berättar att man är rom säger de – ut! Min fru går miste om den fasta tjänsten hon är lovad.

Det resonemanget hör jag av flera romer jag talar med. Emil Drivhall har sökt mängder av jobb men aldrig fått annat än projektanställningar, alltid i offentlig tjänst och alltid i egenskap av – rom.

Sa att han var adopterad

En gång, på McDonalds, högg han till med att han är adopterad från Portugal. Det är därför han har mörk hy och svart hår och heter Drivhall.

De ringde ändå inte tillbaka.

Förtvivlad över att söka arbete efter arbete och ständigt ratas åt Drivhall under en period antidepressiv medicin (och han nämner andra som gör det).

Att vara rom är inte bara att bära på ett ok för att man tillhör ett visst folk. Samhället betraktar det som ett sjukdomstillstånd.

Socialt förlamade

Jahangir Hosseinkhah ansvarar för socialbidrag och kommunala arbetsmarknadsinsatser i stadsdelen Rosengård. Han berättar att en fullt frisk 35-årig man kom med ett läkarintyg:

”XX har romsk bakgrund och klarar därför inte att söka jobb”.

Hosseinkhah, flykting från Iran, anser att nyanlända till Sverige måste ut i arbete inom något år ­eller två. Sedan rasar självför­troendet och de blir socialt förlamade.

– Vi har sett hur folk blir ”­sjuka” så fort de är klara med ­sina kurser och ska ut på praktikplatser eller anställningsintervjuer. På komplicerade vägar har de tagit sig till Sverige. Nu klarar de inte ens att ta bussen in till centrala Malmö. De är vanliga människor med en bottenlös rädsla.

Hosseinkhah har infört ett system med stödpersoner som följer med på bussen och till praktikplatsen första veckan.

Om människor som alltid haft jobb, som varit självmedvetna medborgare, kan få självförtroendet förintat på ett par år, hur är det då inte för romerna, som har stått utanför samhället i tusen år.

Övar svenska

På Irisskolan får vuxna ­romer lära sig läsa och skriva och läsa in grundskolans basämnen. Jag satt bredvid en 25-årig kvinna som fått i uppgift att skriva några intervjufrågor till sina lärare. En övning i svenska. Jag såg henne plita ner frågan:

”Är vi jobbiga?”

Hon syftade på sig och sina klasskamrater, och på sitt folk, och i den frågan låg generationer av dålig självkänsla.

Vad har hon för chans i ett samhälle som säger: Satsa på dig själv! Som talar om karriärval och vikten att skaffa sig gedigen utbildning.

Många handlar med bilar

Romerna försörjde sig förr på enklare smidesarbeten och annat som bönder ville ha hjälp med. De sålde mattor och hästar. Sedan blev de bilhandlare.

Fortfarande handlar de med bilar, oftast småaffärer med skruttiga fordon som ger några tusenlappar i fickan. Men utrymmet för den sortens affärsliv krymper och man bör hur som helst kunna läsa och skriva.

Då uppstår frågan varför Bare Suljic lyckats så bra. Beror det på unika personliga egenskaper? Tur?

Inte alls. De flesta romer som lyckas i Malmö har en sak gemensam. De kommer från det gamla Jugoslavien. Det säger romerna själva och det konstaterar den kommunala utredningen ”­Romers ­situation i Malmö”.

Före sönderfallet på 1990-talet var Jugoslavien, som Bosnien tillhörde, en stat med noga utmejslad nationalitetspolitik. Det var nödvändigt eftersom landet var en mosaik av olika nationaliteter – serber, kroater, makedonier, ­albaner, slovener?... Den som ville tillhöra nationaliteten ”muslimer” fick göra det.

Även romerna behandlades, efter romska mått, hyggligt.

”Livet var lättare där”

Diskaren som vill vara anonym säger:

– I Sverige kan man säga ”jävla zigenare”. I Bosnien hamnade den som sa så i fängelse.

Bare Suljic säger:

– I Jugoslavien kunde romerna försörja sig och skicka barnen till skolan. Livet var lättare där än i andra länder.

Deras berättelse löper längs två spår som ibland närmar sig varandra och ibland går isär. I Jugoslavien behandlades romerna väl. Men en rom gör alltid klokt i att tiga om sin identitet. Den anonyme diskaren förteg att han var rom när han kom till Sverige.

– Säger man att man är zigenare ställs man åt sidan.

Bare Suljic förstår dem som ­hittar på alternativa livshistorier.

– Man kan vara för rädd att ­mista jobbet. Att säga att man är rom ... det kan bli problem.

Bare Suljic har aldrig förnekat sin etnicitet och har aldrig trumpetat ut den heller.

Han har självförtroende men självförtroendet är inte bara hans eget.

Han har fått det från sin familj, från sina hemtrakter i Bosnien, från skolan och grannarna som inte var romer men som ändå betraktade familjen Suljic som människor och jämlikar.