Många myter om råttor lever vidare

"De är människans
fiende nummer ett"

Bengt af Klintberg.
Foto: Scanpix
Bengt af Klintberg.
NYHETER

Har du hört den om de som tog hem en hund från semestern – som egentligen var en råtta?

Eller den om restaurangen som serverade råttkött på pizzan?

Myterna om råttorna är många – och har uppkommit av en enda anledning.

– Råttorna är människans fiende nummer ett, säger författaren Bengt af Klintberg.

De är våra kanske mest mytomspunna djur och har vållat skräck i människan i tusentals år. Det har därför länge varit populärt att hitta på historier om råttorna – och den ena är mer osannolik än den andra.

Författaren och folkloristen Bengt af Klintberg har själv skrivit boken Råttan i pizzan som handlar om kända vandringssägner i Sverige och världen, och vet varför råttan är så aktad.

Vår fiende nummer ett

– Råttan är ju människornas fiende nummer ett. Anledningen är att råttan söker sig till människorna, då det annars är människor som tar initiativet till att söka sig till djur. Väldigt ofta innebar det förr att råttorna kom och försåg sig av människans mat, säger han.

Det är därför som människan alltid hittat på berättelser om råttorna – och på senare år har vandringssägner dykt upp.

– Den äldre folkloren om råttor handlar ju om hur man blir av med dom. Förr trodde man att trollkunniga kunde fördriva råttorna med magi, och den mest kända berättelsen är den tyska om råttfångaren i Hameln då en trollkunnig man som spelar på flöjt och råttorna följer efter och går ner i en flod där de drunknar.

Men det var inte bara i Tyskland som råttorna fick spela roll i hemska berättelser. På 70-talet spred sig historier om hur restauranger försökte komma billigt undan genom att inte servera vanligt kött.

Råttkött i maten

– När det kom utländska restauranger med maträtter som vi inte visste vad de innehåll kunde historierna om råttkött i maten få spridning, trots att all förnuft säger att det är ett oerhört opraktiskt sätt att skaffa kött. Ska man gå på råttjakt eller föda upp dom? Historierna blev trodda just för att svenskarna inte reagerade med förnuftet utan med magkänslan, säger Bengt af Klintberg.

Han fortsätter:

– Det finns en känslomässig motvilja mot råttor som är starkare än vår förmåga till kritiskt tänkande. Det gör att när råttan dyker upp i sådana historier så talar det direkt till magkänslan.

Orsaken till att vi inte litar på råttor är att de varit farliga för oss tidigare, tror författaren.

– De rör sig från infekterad mat till mat som människor kanske äter. I dag tror jag i och för sig inte att råttorna går på familjernas matförråd, utan snarare restaurangernas. Numera tror jag inte att risken för råttorna som smittobärare är så stor, men synen av råttor som ett tecken på snuskighet och dålig hygien finns kvar.

Hunden var en råtta

Men författarens favorithistoria om råttor är en annan:

– Det var en svensk familj som varit på semester. De tyckte att en förvildad hund var så gullig att de tog med sig den hem. De visste att man inte fick ta in husdjur men lyckades smuggla in den i landet. Väl hemma hade de en katt och den främmande hunden hoppade på katten och bet ihjäl den. De tog hunden till veterinären som sa att det där inte var någon hund, utan en stor kloakråtta.