Jag saktar in – men springer chockad vidare

NYHETER
Aftonbladets Esbjörn Sandin.
Aftonbladets Esbjörn Sandin.

Den unge mannen ligger utmattad på trottoaren, strax före sträckans brantaste stigning. Med glasartad blick och öppen mun vilar huvudet på den utsträckta armen. Ansiktet blänker av svett. Spåren av en spya syns på den varma asfalten.

Han flämtar medan en åskådare hukar sig ner och försöker få kontakt.

Samtidigt ringlar sig raden av tusentals löpare obönhörligt förbi pojken, någon kastar en blick åt hans håll, andra springer åt sidan.

Alla skyndar vidare. Uppåt.

Vi är halvvägs genom loppet och den här unge mannen överlever. Men när det är över ska det visa sig att två personer har dött i den tropiska Stockholmsnatten.

De neongula tröjorna lyser i mörkret. Vägen genom grönskan mot Sofia kyrka på Södermalm kantas av marschaller. Många drar ner på farten i den branta stigningen, somliga går.

Men en och annan satsar hårt, ivrigt påhejade av musikanter och åskådare. Det är folkfest och glädje. Barn sträcker ut sina händer och gör high five med löparna, tonåringar dricker öl i gräset. Deras föräldrar skålar i vinglas.

Högtalare pumpar ut Robyns senaste hit i sensommarkvällen. Klockan måste vara strax efter elva och temperaturen känns närmare 30 än 20. Jag dryper av svett, backen blir brantare och min andhämtning tyngre i den fuktiga luften. Äntligen planar det ut.

Där, på backkrönet i Vitabergsparken, möts jag så av den scen som ska bli det bestående minnet av Midnattsloppet 2010.

Den 49-årige mannens bröst reser och sänker sig liksom onaturligt, mekaniskt, där gatlyktans sken möter det kalla, sterila ljuset från ambulansens innandöme. Sjukvårdaren placerar defibrillatorns paddlar på den nakna överkroppen. Bröstet trycks uppåt av stöten och sjunker ihop.

Jag saktar in, omtöcknad, trött och chockad. Men springer vidare. Det värsta är över. För mig.